Reloaded AK

Z-Ro sjunger att

Losing the way that I lose
I get gray hair
Take a bruisin the way I been bruised
And you’ll see why I don’t care

och jag använder det som pepp trots att det är tvärtom för mig. Historiken har ju visat något helt annat, att mer bruisin leder till att jag bryr mig mer. Tar åt mig mer. Men jag vet ju att det inte ligger i fler bruises utan mer don’t care. Därför sjunger jag med.

Precis som många kommenterar är det verkligen, rent praktiskt, bara att göra om man ska få det gjort. Att uttalandet att det väl mest är att ta sig i kragen oftast kommer av brist på förståelse betyder inte att det är helt irrelevant. Ska jag undvika ångesten av att inte klara saker är den intuitiva lösningen att bara göra, det är helt enkelt den snabbaste vägen från oron, som Alvemark kommenterar. Men jag tror inte på det som en permanent lösning, inte ensamt. Särskilt inte som det faktiskt gäller mer än att ringa samtal eller vara bland okända människor. Någon läsare minns kanske min utläggning om komediserier av Office-typen och mina problem där. Det är dessutom större än teve (förstås), jag får inte bara ångest av mitt eget varande utan av alla andras. Det spelar ingen roll om du upplever samma obehag som jag, jag känner med dig också i vilket fall.

Som många också kommenterar är det bra att veta att man har ett värde och att man kan. Att tala om det för sig själv eller att ha någon som talar om det. Det har jag dock alltid haft. För mig har det ändå inte hjälpt, inte fullt ut. Vet jag väl att jag är bra! Men jag litar inte på att andra som borde veta det gör det. Vet jag väl att jag inte menade nånting drygt eller ens sa nånting konstigt den där gången, men ibland vet jag smärtsamt väl att det inte spelade någon roll. Det tolkades som det gjorde i alla fall, eller så räcker misstanken. Det fanns goda skäl att använda rubriken om att verka dryg.

Även där jag vet att jag är bra eller verkligen har något att komma med finns också ofta dimensioner där jag faktiskt inte kan allt, och jag ursäktar mig ständigt för dem. @holmstrom gav hype åt min musik häromdagen. Jag ville hela tiden bara säga förlåt att jag inte var slipad nog på låten han länkade, eller nånsin lärt mig produktion ordentligt. Att jag tror på mig själv är inte detsamma som att tro jag kan allt. Framför allt inte detsamma som att jag kan få allt genom mina skillz, eller något alls, det är inte bara noja utan tämligen realistiskt. Men vem fan vet vilka satsningar som betalar sig eller inte, och whatabout de som inte kostar mig något alls egentligen?

(Paus för datalove där: Exempelvis Panam hade lätt kommit långt även utan internets, hon är en hard worker och jävlaranammare, men för mig har det varit totalt oumbärligt. Hade aldrig skrivit något som blivit läst annars. Jag vill gärna tro att internets är vad som faktiskt ger en väg in i framgång genom pure talent – inte för alla, men långt mer demokratiskt än något tidigare system. Svågerpolitik och kompisrekrytering är här för att stanna like forever och det är bara att deala. Paus över, tillbaka till saken.)

Jag letar alltså efter platsen där man stänger av funktionen att bry sig.

Just nu kan jag bara ge allt jag har i en situation där jag är helt bekväm, bara där jag har koll på allting vet jag att det inte går att göra några fel. De flesta situationer med tydlig roll går ganska bra (tror inte jag skulle ha lika stora problem med telefonsamtal i yrket som med att ringa soc, men det är å andra sidan med skamdimension i det senare fallet). Mindre är kopplat till min person och jag kan lättare skita i att bry mig. Om jag vet vad som gäller och jag vet att inga överraskningar kommer, att jag slipper handskas med och stå för sånt jag inte har koll på.

Ivar nämner kontrollen (även i ett eget mycket bra inlägg). Det är väldigt relevant. Men faktiskt var det Kwest som skrev det mest träffande av alla om man ska se till en snabb övergripande beskrivning av vad som behövs. Jag letar fortfarande avstängningsmekanism. Helst utan att jag slutar bry mig på det bra sättet.

- – -

Den sista poplåten jag spelade in som solo dude (även den första på svenska) handlade faktiskt om allt detta. Den heter Jag är sjuk och inte arg, finns längst ner när man klickat på ”JLA” ovan. Ursäkta produktionen.

Och Z-Ro:s text kom från samma som igår.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Reloaded AK

  1. Ivar says:

    Tummen upp igen!

  2. Anna says:

    Men jag undrar, var kommer de här känslorna ifrån? Var någonstans går det fel? För jag är ju precis likadan. När föll jag mellan stolarna? När slutade jag vara som de flesta runtom mig?

    Ibland tror jag att jag har en nästan sjuklig empati och ett konsekvenstänkande som löper amok. Så rädd för att andra ska vara obekväma och så rädd för att jag ska vara upphovet till de känslorna.

    Jag tänker för mycket. Fokuserar på detaljer. Är självuppoffrande diplomatisk. För medveten. Spårar ur. Bygger hjärnspöken.

    Vad är det jag skulle ha behövt? Jag tänker på någon form av bekräftelse från omgivningen eller nån form av nånting som behöver komma utifrån. För det måste vara en uppväxtgrej, eller?

    Och jag vet ju också att jag är bra. Jättebra. Men varför tro att andra inte gör det? Varför? Hur blev det så konstigt?

    Frustrerande tillstånd detta, eftersom det skapar dumma hinder i tillvaron. Och onödigt mycket waste of talent. Och energi.

  3. Kwest says:

    Tack! Och jag är övertygad om att du snart hittar rätt.

  4. Loranga says:

    Det kommer bli bra. skitbra. du är på väg. jag e stolt.

  5. Loranga says:

    …på ett odrygt, fint sätt…

Comments are closed.