Så jag får plötsligt fyradubblering av läsare när jag skriver om jobbig shit. Inte för att jag tjänar pengar på det nånstans, men jag kunde inte låta bli att fundera på hur jag plötsligt satt och profiterade på ångest. I props mätt åtminstone. Ironi yet again. Eftersom jag varit rädd att skriva om komplex och liknande just för att inte låta noja styra och bara visa mig från framåtsidan som tror på sig själv. Köra fake it til you make it. För guds skull visa inte att du är osäker för då tycker de du är kass!
Samtidigt har jag ju knappast varit utan props för tidigare blottanden, vad gäller rapgrejen har jag alltid spelat på osäkerhet även om det till slut blivit instinktivt och lite frontande. Man riskerar alltid att falla i synd om mig-fällan, eller bara hey jag är inte som andra-fällan, eller kolla så duktig jag är för att jag är upplyst man som når upp till en dräglig nivå.
Allt detta har ju starka beröringspunkter med självbildsbloggandet*, med koketterandet som andra kan läsa in. Jag menar inte nånstans att jag inte är missförstått geni, ingen bitterhet över att andra inte ser samma som jag ser, men jag är samtidigt väldigt medveten om hur vältrande kan ses på. Och ibland är det lite för skönt att vältra sig också.
Nå.
Igår flikade jag in en kort sak om hur fint det är att internets finns och kan ge även en odriftig person lite sweet props. Det har jag gått också tänkt på väldigt länge, men det har varit precis en sån sak som jag inte vågat skriva om för att jag bara velat ge exempel på saken genom props jag fått av de jag upplever redan har karriär. Det behövdes ju dock inte nu. Lord knows att props från vissa betyder mer än från andra, det är inte bara när det är folk man personligen ser upp till för vad de gjort. Men som någon kommenterade redan angående öppningsinlägget, det syns att mediafolk dras med samma grejer som en själv. Bara där är det så värt att visa upp alla sidor, när det visar nivån som alla känner igen oavsett hur säkra man tror att de är.
Att jag fortfarande vill mena att det finns olika nivåer och typer och att jag placerar mig djupare ner än de flesta betyder inte att jag inte finner tröst i all igenkänning. Jag har privilegiet att få uttrycka mig igen och igen tills det jag ville säga och hur jag känner framgår tydligare, jag är inte rädd att bli missförstådd.
Eller, det är jag ju, men jag jobbar på det. Och all feedback hjälper arbetet.
– – –
* En bonusingång här – rätt tydligt nu varför jag tog andras fight personligt då.