Kåddflock

Jamen klart jag inte kan undvika att ta med den givna ordvitsen och referensen i rubriken. Det ska i alla fall handla om Pittstim. Eller egentligen om sakerna omkring om jag ska vara ärlig, för det är det som är det intressanta. Och jag bara spiller nu, för jag orkar inte vara helt genomarbetad idag. Därför måste alla kommentera och battla.

Alltså: Reaktion spontant på Pittstim? Ingen särskild. Andra jag läst/pratat med har varit lite putt på avsaknaden av rejäl analys, men det kan jag ärligt säga att jag skiter i. Analyser i all motherfucking ära, men dessa bör det inte vara de som skrivit i Pittstim som borde stå för. Elin droppade i en lite mitt inlägg förekommande text Med uppenbar känsla för stil i samma andetag som Pittstim och jag tycker de är helt olika saker – inte i hennes exempel, men för hur jag talar nu – eftersom den senare aldrig haft andra motiv än att vara berättande, eller bekännande, från nån slags ”verklighet” för män. 15 Berättelser om att vara kille är undertitel. Typ sånt man kallar bekännelselitteratur om kvinnor skrivit det. Fast med skillnaden att de är så jävla medvetna om att det är vad de håller på med.

Här invändningen. De är inte alla deltagare i antoglogin på detta sätt, de är inte heller alla feminister, men vi som faktiskt är män och kallar oss feminister har ett problem. Att visa oss så jävla duktiga hela tiden. Inte konstigt att andra män kan börja jiddra om att man kallar sig feminist för att få ligga, jag tror inte det är motivet, men det måste verkligen ofta se ut och låta just så. Allt från tafatta fyllehyllningar till kvinnan generellt, till förståelse för de stackars våldtagna kvinnorna (hej offersynen!), till framför allt KOLLA PÅ MIG JAG KÖR BARNVAGN, JAG LAGAR MAT OCH JAG KAN TVÄTTA I MASKIN, FYFAN VAD BRA JAG ÄR.

Jag är inte ett undantag, jag är ett bevis – och jag bevisar och gör detta just nu genom att skriva allt det här, i all oändlig metanivå. Oavsett hur mycket jag tror på mig själv är jag alltid mån om ett andras gillande, och att ligga är inte särskilt ofta med i bilden.

Det här med att börja prata om manligheten är en annan take on the same thing. Visa sig och bekänna sig som the bad guy. Har gjorts sedan exempelvis den för ett tag sen nämnda ETC-parollen om alla mäns kollektiva skuld, och redan då mådde jag lite dåligt över hur det ofta verkade som sneaky taktik mer än redig insikt (generellt ser jag den där grejen idag enbart som en definitionsfråga och allmänt ointressant). Andreas Gustavsson var redaktör i denna veva, är väl fortfarande, och är nu även med i Pittstim. Och visst fan är det samma inställning igen. Han behandlar nu otrohet. Så långt, som berättande betraktat, allt väl. Och det är en del av min världsbild också, sån crap som att det är män som ses som av naturen mindre benägna till trohet, och det är säkert sant att många män har sina gäng man kan skryta lite för utan att riskera en dom. Men när det konsekvent behandlas som att otrohet, och lögn, är ett specifikt manligt uttryck i sig blir jag duktigt irriterad. Den Goda Hustrun Hela Hustrun någon? Det viktiga är dock inte denna irritation, det kan till och med vara jag som läser bibel på satansvis, men duktighetsaspekten kvarstår, inte minst i det högtravande slutet. Resultatet: I bästa fall vältrande i egen mansskuld, i värsta fall att visa upp att här kommer en viking som står rak i sin skuld. Och är det inte precis det som kan ses som en sorts manlighet och manligt ideal? Lite besläktad med respekten för fienden som är ond men formidabel motståndare.

På ett sätt finns det genom metoden skuldmedvetenhet och bekännelse något av en tendens åt det som Viita sökte i början av Elins text (du klickade väl och läste?). Att sluta prata om manlighetens förändring utifrån antingen/eller, Good/bad? macho/mjukis? och dylikt. Eftersom det är snubbar som har erfarenhet av alla sidor. Men kvar finns hela tiden det här enorma behovet att distansiera sig  från en tänkt faktisk grupp av neanderthalare och hockeykillar som, ja, existerar, men vad i helvete vet jag eller många av Pittstimmarna om dessa? Förutom några undantag är det så fan heller dessa som kommer till tals. Vilket förstås är logiskt eftersom de inte skulle komma på tanken att göra en liknande antologi själva, och antagligen inte bli tillfrågade av de som gör en. Undantag är exempelvis David Hanna som ändå berättar om en machotillvaro på många sätt genom ämnet kriminalitet. Precis som jag har förstås alla vuxit upp med nån slags bild av vad det ska vara att vara pojke och sen man, men utöver Hanna är det få som har nåt med vanliga roller att göra i vuxnare ålder, mer än de subtila spåren som exempelvis Gustavsson snackar om genom att män får lära sig ljuga yadayada.

Jag tycker Pittstim är en bra sak. Men det är inte en milstolpe i sig, och det kommer inte vara det genom hype heller som ”förlagan” Fittstim. Det är helt enkelt bara en enda bok med lite berättelser om pojkuppväxt, som jag hoppas får efterföljare med, ja, mindre analys. Jag vill bara höra nån enkel jävla story utan att den ska vara mansfeministberäknande. Det jag framför allt vill se är att man SKITER I att snacka om den jävla porren och det jävla våldet och den jävla homofobin. Det där är ju inte det nya på nåt sätt, jag vill se det andra som inte är en mask för omvärlden.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

14 Responses to Kåddflock

  1. Först tramset: ”kådd”?? Whut? Aldrig hört.

    Sedan det andra: JA, analys i all fucking ära, jag VILL ha det. Jag kräver inte att det är stimmarna själva som ska stå för den, men jag vill ha den i samma bok, i anslutning till deras texter. Jag vill ha något som knyter ihop, som resonerar och som tar det till en högre nivå dit stimmarna själva inte når. Många av texterna står ju knappt för sig själva, ens som berättande/bekännande.

    Om man sedan kan skylla stimmarna för att promota boken som feminism och nytt mansideal och bla bla, eller om det är Medias fel ska jag låta vara osagt. Faktum kvarstår att boken inte levde upp till mina förväntningar.

    Jag ser gärna fler enkla jävla storys som inte är mansfeminismberäknande, men förpacka dem inte som vore de rediga uppföljare till Fittstim.

  2. jag kommer aldrig nånsin kunna gå med på att det måste finnas med en analys. men att den lanseras under nån slags halvfeministisk flagg, som att den skulle ha anlys, det är beklagligt. minst sagt.

    (det är inget jag använder, men jag trodde kådd var hyfsat känd synonym. referensen är till en fittstim-parafras som redan för flera år sen fanns med i ordfront eller nåt och senare i bok für alle. peter wahlbeck-grej med andra ord.)

  3. Då är vi två för det var precis vad jag menade.

  4. emma says:

    med Kåddflock menas ”Flådd cock”, eller?

  5. nä men det var kul det.

  6. elin says:

    helvete. skrev du den här texten före jag skrev min? jag var för långsam den här gången.

  7. elin says:

    och jävligt bra och klokt inlägg. duktighetsaspekten, I hear you.

  8. yay jag fick in en text mellan dina inlägg om ämnet! score.

    och tack.

  9. Kristoffer says:

    hah, ständigt dessa hockeykillar och grabbar med slitztisha på gymmet. De är förmodligen inte skarpast i lådan men de är inte heller en ond kraft som ”måste utplånas” (som John McCain hade sagt).

  10. nä precis. hoppas det framgick att det inte heller var min önskan. dock sitter jag allt som oftast och sätter mig själv i dikotomi, något slarvigt. men det är ju bara vardagen kontra vetenskaplig exakthet.

  11. Jag fegar says:

    Hmm, jag läste den här boken. Jag började med otrohetstexten, för att jag har legat med Andreas och hyser en fascination för alla mina förälskelser, och i ett utslag av fåfänga. Jag fanns ju där mellan raderna – som en väldigt tunn parentes, men trots allt. Som en av de där alla som han var otrogen med. Vi hade eller har ingen personlig relation på något sätt, jag är glad att våra vägar korsades under en tid, jag är inte ledsen att det var länge sedan de gjorde det, men han får ändå en liten analys nedan.

    Jag tycker det är uppenbart att det i det här fallet inte alls handlar om otrohet som en manlig företeelse, utan som ett missbruk. En dum grej som man börjar med som ger någon slags kickar och som man tänker att man gör för sista gången. Man ljuger och det fungerar. För att man är så skicklig och framstår så ärlig så kommer man undan med det. Det handlar om att manipulera med sitt intellekt. Jag har gjort det också. Inte genom otrohet, men genom andra typer av svek som är nog så mörka. Och jag tror inte att det var resultatet som var det som gav mig något, utan känslan av att vara så skärpt och så kall att man kommer undan. Inget typiskt manligt eller kvinnligt alls.

    Det som annars slår mig i boken är att tillvaron som kille tycks så rå (är det så?) men samtidigt väldigt rak. Jag blir avundsjuk på att könet är så självklart närvarande och man kan snacka så mycket sex och porr och vad inte med varandra. Om jag jämför med min uppväxt och den tystnad som rådde runt mig känns det mycket beklämmande. Jag kan fortfarande inte prata om sex avslappnat. Det är synd.

    När jag läser tänker jag ”åh vad de tycks ha tänkt mycket på sex, killarna” och känner mig främmande och lite illa till mods för att jag visste så lite. Tills jag börjar minnas. Okej, jag kanske inte tänkte så mycket på att ligga med killar när jag såg dem på dagarna. Men det enda jag gjorde på eftermiddagarna efter skolan var att lyssna på musik med handen innan för byxorna. Och fantisera. Och då tror jag ändå att möjligheten att det sociala könet dämpat mig lite är ganska stor.

    Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, helt okontroversiellt att vi är produkter av miljön kanske. Kanske ville jag bara skriva lite. En uppsats blev det visst.

  12. trevlig uppsats då. och väldigt spännande med en så intressant person att kommentera.

    jag tror inte jag backar på min uppfattning om texten, men det är absolut med i denna det som du skriver, om missbruket. men jag måste också säga att jag faktiskt inte alls haft nån öppenhet om sex och porr med manliga vänner, dels inte som ens ett samtalsämne som var närvarande men mest för att dessa öppna samtal egentligen mest är spel där de förekommer. i min erfarenhet.

  13. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Angst by the pound.

Comments are closed.