Kåddflock

Jamen klart jag inte kan undvika att ta med den givna ordvitsen och referensen i rubriken. Det ska i alla fall handla om Pittstim. Eller egentligen om sakerna omkring om jag ska vara ärlig, för det är det som är det intressanta. Och jag bara spiller nu, för jag orkar inte vara helt genomarbetad idag. Därför måste alla kommentera och battla.

Alltså: Reaktion spontant på Pittstim? Ingen särskild. Andra jag läst/pratat med har varit lite putt på avsaknaden av rejäl analys, men det kan jag ärligt säga att jag skiter i. Analyser i all motherfucking ära, men dessa bör det inte vara de som skrivit i Pittstim som borde stå för. Elin droppade i en lite mitt inlägg förekommande text Med uppenbar känsla för stil i samma andetag som Pittstim och jag tycker de är helt olika saker – inte i hennes exempel, men för hur jag talar nu – eftersom den senare aldrig haft andra motiv än att vara berättande, eller bekännande, från nån slags ”verklighet” för män. 15 Berättelser om att vara kille är undertitel. Typ sånt man kallar bekännelselitteratur om kvinnor skrivit det. Fast med skillnaden att de är så jävla medvetna om att det är vad de håller på med.

Här invändningen. De är inte alla deltagare i antoglogin på detta sätt, de är inte heller alla feminister, men vi som faktiskt är män och kallar oss feminister har ett problem. Att visa oss så jävla duktiga hela tiden. Inte konstigt att andra män kan börja jiddra om att man kallar sig feminist för att få ligga, jag tror inte det är motivet, men det måste verkligen ofta se ut och låta just så. Allt från tafatta fyllehyllningar till kvinnan generellt, till förståelse för de stackars våldtagna kvinnorna (hej offersynen!), till framför allt KOLLA PÅ MIG JAG KÖR BARNVAGN, JAG LAGAR MAT OCH JAG KAN TVÄTTA I MASKIN, FYFAN VAD BRA JAG ÄR.

Jag är inte ett undantag, jag är ett bevis – och jag bevisar och gör detta just nu genom att skriva allt det här, i all oändlig metanivå. Oavsett hur mycket jag tror på mig själv är jag alltid mån om ett andras gillande, och att ligga är inte särskilt ofta med i bilden.

Det här med att börja prata om manligheten är en annan take on the same thing. Visa sig och bekänna sig som the bad guy. Har gjorts sedan exempelvis den för ett tag sen nämnda ETC-parollen om alla mäns kollektiva skuld, och redan då mådde jag lite dåligt över hur det ofta verkade som sneaky taktik mer än redig insikt (generellt ser jag den där grejen idag enbart som en definitionsfråga och allmänt ointressant). Andreas Gustavsson var redaktör i denna veva, är väl fortfarande, och är nu även med i Pittstim. Och visst fan är det samma inställning igen. Han behandlar nu otrohet. Så långt, som berättande betraktat, allt väl. Och det är en del av min världsbild också, sån crap som att det är män som ses som av naturen mindre benägna till trohet, och det är säkert sant att många män har sina gäng man kan skryta lite för utan att riskera en dom. Men när det konsekvent behandlas som att otrohet, och lögn, är ett specifikt manligt uttryck i sig blir jag duktigt irriterad. Den Goda Hustrun Hela Hustrun någon? Det viktiga är dock inte denna irritation, det kan till och med vara jag som läser bibel på satansvis, men duktighetsaspekten kvarstår, inte minst i det högtravande slutet. Resultatet: I bästa fall vältrande i egen mansskuld, i värsta fall att visa upp att här kommer en viking som står rak i sin skuld. Och är det inte precis det som kan ses som en sorts manlighet och manligt ideal? Lite besläktad med respekten för fienden som är ond men formidabel motståndare.

På ett sätt finns det genom metoden skuldmedvetenhet och bekännelse något av en tendens åt det som Viita sökte i början av Elins text (du klickade väl och läste?). Att sluta prata om manlighetens förändring utifrån antingen/eller, Good/bad? macho/mjukis? och dylikt. Eftersom det är snubbar som har erfarenhet av alla sidor. Men kvar finns hela tiden det här enorma behovet att distansiera sig  från en tänkt faktisk grupp av neanderthalare och hockeykillar som, ja, existerar, men vad i helvete vet jag eller många av Pittstimmarna om dessa? Förutom några undantag är det så fan heller dessa som kommer till tals. Vilket förstås är logiskt eftersom de inte skulle komma på tanken att göra en liknande antologi själva, och antagligen inte bli tillfrågade av de som gör en. Undantag är exempelvis David Hanna som ändå berättar om en machotillvaro på många sätt genom ämnet kriminalitet. Precis som jag har förstås alla vuxit upp med nån slags bild av vad det ska vara att vara pojke och sen man, men utöver Hanna är det få som har nåt med vanliga roller att göra i vuxnare ålder, mer än de subtila spåren som exempelvis Gustavsson snackar om genom att män får lära sig ljuga yadayada.

Jag tycker Pittstim är en bra sak. Men det är inte en milstolpe i sig, och det kommer inte vara det genom hype heller som ”förlagan” Fittstim. Det är helt enkelt bara en enda bok med lite berättelser om pojkuppväxt, som jag hoppas får efterföljare med, ja, mindre analys. Jag vill bara höra nån enkel jävla story utan att den ska vara mansfeministberäknande. Det jag framför allt vill se är att man SKITER I att snacka om den jävla porren och det jävla våldet och den jävla homofobin. Det där är ju inte det nya på nåt sätt, jag vill se det andra som inte är en mask för omvärlden.