Del tre: The good stuff.

Gäller fortfarande att det kanske inte alltid är så nytt vinklat direkt, men det existerar på riktigt heta potatisar i F-ordet. Flera var bra behandlade också.

Kanske mest hyllat i de recensioner jag läst innan var Lars Gårdfeldts kapitel om män utsatta för våldtäkt. Och det är förstås inte en superny grej att ta upp, men inte desto mindre förbisedd, både i sig och som faktor när fraser som män kan inte våldtas slipper ur någons mun. Män kan inte våldtas av kvinnor är det man menar då. Och det är väl inte mer uppseendeväckande än alla andra saker att tänka och säga med utgångspunkten att alla är heterosexuella, men som fras uttalad främst bland feminister får man väl helt klart ändå se det som a) värre och b) en faktisk svag punkt för kritik och rannsakan.

Lars Gårdfeldt berättar alltså om en egen upplevelse av våldtäkt, gärningsmannen en snugg och trevlig date gone psycho så fort lägenhetsdörren stängts om dem. Att sedan inte kunna identifiera sig som ett offer. Och år senare, känslor om detta i det plötsliga mötet med en rörelse manliga feminister som anklagade varje man för varje våldtäkt. ETC hade nån form av provokationsiver som jag minns väl själv att jag reagerade på som taktik i och med ett färskt distributionsavtal till vanliga tidningshyllor. Jag hade inte lust att ställa mig på den barrikaden själv, även om jag då var rätt hooked på ETC i allmänhet, jag resonerade väl lite som att jahaja det kan jag fatta hur ni menar men är det inte lite onödigt formulerat ändå? Men inte fan tänkte jag på just detta, att i så fall stod Gårdfeldt och andra utsatta män på skuldsidan också. Hur missade jag det?

Jo för att det ju är just så. Utgå från hetero. Och framförallt gör vi detta i samtal om jämställdhet, naturligtvis för att det är så mycket av det som måste diskuteras som sker i ett privatliv som faktiskt är ett heteroliv i de flesta hem, men det är ju det: Vi är varandras kontrollgrupper. Det är en fucking skattkista att ha nånstans att se på hur män och kvinnor kan bete sig utan det att relaterar till detta varandet varandras amorösa intresseområden. Att kolla in arbetsdelningen i ett hem med flator eller bögar, se hur teser om biologin där kan äta bajs. Men också, att kunna se likheterna där män våldtar. Eller skillnader. Vad man kan hänvisa till roller och mönster och vad som kommer vara samma sak. Bara att det här talas om det superklassiska våldtäkten av en snygg man som varit en frivillig date. Att man kunnat vara inställd på sex men ändå se det som våldtäkt sedan.

Jag är naturligtvis lite invändningsbenägen. Det är verkligen ingen mainstreamåsikt att varje man har del i en kollektiv skuld. Det är lite jobbigt att det framställs så (hello, vet du hur många läsare ETC har egentligen, eller hur många som sa upp prenumeration (LAME! men ändå…) i och med just det där numret?), för det tog bort lite av gottesmaken i texten. Men lärdomen kvarstår, och Gårdfeldts är lätt den ena av de enda två riktigt fräscha vinklar på frågorna som tagits upp. (Personligen reagerade jag också på vilket plötsligt lyft det var i språket när han fick berätta i tredje kapitlet. För är det något som är genomgående irriterande med F-ordet är det att så många bidrag har ganska korpigt språk. Utkastkänsla.)

Den andra fräscha vinkeln? Ja det är förstås den absolut mest vågade vinkeln, skriven av Anna Ekelund. Att se abort som att visst släcka liv, men ändå hålla den fri. Precis som Elin också uppmärksammat finns det även här en irriterande faktor i texten som jag tycker tar ner det en bra bit, nämligen känslan att Ekelund präktighetsmarkerar att hon ändå valde att behålla ett barn trots första tanke på abort. Men skit i det nu. För here lies some tungt teoriarbete som väl egentligen lite tar bort fokus som jämställdhetsfråga, men varför inte?

Fan alltså, ta lätt på döden. Det är inte nåt man gör för jämnan. Och lite tillspetsat kallar jag väl det så nu, men det är vad en kritiker kunde säga, så bara att göra sig beredd liksom. Men det handlar faktiskt om att inte se allt dödande som automatiskt katastrof. Dödshjälp verkar ha orsakat lite färre negativa vibbar hos folk senaste åren och kanske är det något som gjort det möjligt att säga såhär. Men vad gäller ett ofött barn får man ofta istället för att peka på ett konkret lidande spekulera ett potentiellt framtida lidande. För det är ju det att man talar om hur olämpad man är som förälder i ett visst läge som vanligen används som skäl, eller bisarra scenarions som graviditet till följd av våldtäkt. Men att spekulera en skitig framtid är för min del inte nödvändigt, och det är fan inte helt sunt att börja hala fram olika specs för vad som gör en lämplig förälder heller. Jag tycker det är helt ok att säga nu vill inte jag ha barn. Ett ofött barn vet inget om sitt eventuella liv, kan inte ta ställning, och ja, då tycker jag att det enda att verkligen förhålla sig till är de andra som kommer påverkas.

Men samtidigt, jävligt otaktiskt är det, tror jag, att börja acceptera annars specifika synsätt för pro-life på ett bredare plan. Det skulle vara att föda upp just dessa yrhjärnor till större population.

– – –

Vidare good stuff är Madelaine Levy om mode, Jonah Nylund om strap-ons, och framför allt Maria Niemi om femme, och slampighet som aktivism. Men sista var det väl rätt så givet att jag skulle tycka om. Dock var det nog därför modekapitlet som kändes mest nytt för mig, de andra är ju right up my alley som landet ligger just nu.

Nästa del blir det nog avslut på detta. Orka prata om alla grejer, orka särskilt prata om prostitution. Den tar jag inte i med en 50 foot pole. Men du kan se fram emot en rejäl avhyvling av bokens ärkepajas Boris Benulic som visat upp den näst mest korkade analysen i denna veva debatt, efter kapitalgrejen av Rankka + Abrahamsson. Det var så jag garvade högt när jag läste.