Det är faktiskt riktigt provocerande att människor beter sig som att Anna Svensson var först med det där att våldtäkt inte omöjliggör ett bra liv sen. Hanne Kjöller närmast i raden. Hon är ganska typisk i sitt camp, en sån skribent man både hyllar och hatar lite omvartannat, vilket är precis den typen som också kan droppa smarta saker men lägga ord i munnen på feminister från vänsterhåll och låtsas som att de är helt dumma i huvudet.

Gud, folket, det är faktiskt inte feminister man ska huka sig för här. Get a clue.

Boris! Det är så fantastiskt att få ta del av dopingskrönor vars uppenbara skrytfaktor bara lite grann dolts under förevändningen kritiskt reportage (en gång följde han några bodybuilders med lustiga droger i kroppen och de fick tydligen massa ragg på krogen). Och att få återbekanta sig med den sköna vardagsmyten att a) män som är jämställda knullar mesigt och b) kvinnor vill ha rejäla muskler och verktygslåda på sin man. Ja, tolka verktyg på vilket sätt du vill, tolkningarna är båda lika uppmuntrande lustiga. Mannen är idag feminiserad medan kvinnor egentligen vill ha nån som kan ratta en grävmaskin.

Det är alltså allt som sägs i Boris Benulics bidrag till F-ordet, kapitlet om machosex.

Allt som sägs. Och det är ju inte annat än den där gigantiska myten vi alltid dragits med, och som jag inte för mitt liv kan förstå hur Petra Östergren tyckte det var en bra idé att sprida vidare i en bok för en ny feminism eller whatever. Jag förstår andra läsares uppgivna inställning till texten i sig, men jag fungerar på detta sätt, att är det fucked nog är det underhållning. Men bara det att den finns med i detta sammanhang - DET är skäl till uppgivenhet.

Men vad ska vi då göra åt saken? Jo vi kan ju börja med att säga fuck you right back Boris, jag är denna mjukis du föreställer dig, men knulla, det kan jag fan visst.

Den delen av myten är förstås bara sprungen ur den andra delen, lite för att göra första delen sann. Om kvinnor tror att män utan dopingmuskler är mesiga på sex är det givet, enligt samma tankevärld, att dessa inte heller kommer få nåt ragg och det blir muskelmannen som tar hem kvinnan. I håret, får man anta. Och så vet vi ju att det inte är fallet. Varken vad gäller håret eller vem som går hem med ragg.

Klart som fan Benulics dopingkamrater fick ragg när de var ute. De lär ju för fan ha varit på en sån krog där just dopingmän får ragg! Spela roll om raggen hade 180 universitetspoäng, det hade inte med den aspekten att göra överhuvudtaget. Om de gått på Uppåt hade de fått gråtrunka hemma allihop. Vafan troru? Mr. Benulic måste med en så fattig gammal smutstrasa till analys, på denna lilla torra öken till empiri, exkludera alla snubbar som får ragg på att vara DJ. Alla som får ragg genom att vara pojk/androsnygga. Eller de som bara är jävligt intressanta eller trevliga. Dessa män får fucking fitta, helt bokstavligt, och antagligen även lite kuk. Jag kommer till varför.

Vad sa du? Att han väl har mer att underbygga sin slutsats på? Javisst serru! Han har ju sina minnen från maoisterna (hej sekt!) där nån exkluderats för att ha haft gruppsex och de som pratade om sin dåliga mansroll bara lär ha gjort det för att få knulla lite - detta tycker han är väldigt relevant för Sverige idag. Han har det korta uttalandet av Suzanne Brøgger att oralsex är överskattat och blåser upp detta till att alla kvinnor skulle tycka detta, att sex har komplicerats och gjort att vi har mindre av det, och att det är väl ingen som gillar förspel egentligen? Ja och så förstås det HELT OSANNOLIKA greppet att först säga det där om oralsex, förspel, i princip vifta bort att kvinnor skulle bry sig om orgasm, och sen föreslå att en ökad försäljning av dildos skulle bero på att kvinnor såklart vill ha nåt som håller käft och bara är hårt jämt.

JA ELLER NÅT SOM KANSKE VIBBAR LITE.

Och så det sista i empirin. Och vi snackar ännu en right in front of you. Det att det finns studier som visar att det ligger jävligt mycket i huruvida en man uppfattar sig själv som “muskulös” eller inte för hur mycket sex han får. Ja precis! Det är alltså ren jävla goja, ens om vi accepterar att man kan säga en typ som attraherar alla kvinnor (hello pipe dream!), att det är muskelsnubbar kvinnor vill ha. De vill ha nån som vågar sig på dem. Jag har redan skrivit detta. Bad guy må vara en på riktigt attraktiv snubbe (på samma sätt som en bad girl kanske?), men att reko snubbar inte får nån tjej är bara en långlivad myt och jag har redan behandlat detta i Best of both worlds del ett, som du kan läsa här.

Petra Östergren introducerar machosex-kapitlet med att tala om hur mäns sexualitet “missförstås” och att man vill ändra denna och mannen som sexuell varelse. Det är förstås inte helt och hållet skitsnack, manlig sexualitet hånas och skojas om, tröskeln är låg för att bli kallad snuskhummer eller whatever, men det är så fan heller nåt vi löser genom att förespråka detta lama machosex. Det är nåt vi löser genom att ta sex på allvar, och där finns fler dimensioner än påsatt och påsättare. Vi har inte gjort sex komplicerat, det är det redan. Och det är bara ett av skälen till att det är good fucking stuff.

Gäller fortfarande att det kanske inte alltid är så nytt vinklat direkt, men det existerar på riktigt heta potatisar i F-ordet. Flera var bra behandlade också.

Kanske mest hyllat i de recensioner jag läst innan var Lars Gårdfeldts kapitel om män utsatta för våldtäkt. Och det är förstås inte en superny grej att ta upp, men inte desto mindre förbisedd, både i sig och som faktor när fraser som män kan inte våldtas slipper ur någons mun. Män kan inte våldtas av kvinnor är det man menar då. Och det är väl inte mer uppseendeväckande än alla andra saker att tänka och säga med utgångspunkten att alla är heterosexuella, men som fras uttalad främst bland feminister får man väl helt klart ändå se det som a) värre och b) en faktisk svag punkt för kritik och rannsakan.

Lars Gårdfeldt berättar alltså om en egen upplevelse av våldtäkt, gärningsmannen en snugg och trevlig date gone psycho så fort lägenhetsdörren stängts om dem. Att sedan inte kunna identifiera sig som ett offer. Och år senare, känslor om detta i det plötsliga mötet med en rörelse manliga feminister som anklagade varje man för varje våldtäkt. ETC hade nån form av provokationsiver som jag minns väl själv att jag reagerade på som taktik i och med ett färskt distributionsavtal till vanliga tidningshyllor. Jag hade inte lust att ställa mig på den barrikaden själv, även om jag då var rätt hooked på ETC i allmänhet, jag resonerade väl lite som att jahaja det kan jag fatta hur ni menar men är det inte lite onödigt formulerat ändå? Men inte fan tänkte jag på just detta, att i så fall stod Gårdfeldt och andra utsatta män på skuldsidan också. Hur missade jag det?

Jo för att det ju är just så. Utgå från hetero. Och framförallt gör vi detta i samtal om jämställdhet, naturligtvis för att det är så mycket av det som måste diskuteras som sker i ett privatliv som faktiskt är ett heteroliv i de flesta hem, men det är ju det: Vi är varandras kontrollgrupper. Det är en fucking skattkista att ha nånstans att se på hur män och kvinnor kan bete sig utan det att relaterar till detta varandet varandras amorösa intresseområden. Att kolla in arbetsdelningen i ett hem med flator eller bögar, se hur teser om biologin där kan äta bajs. Men också, att kunna se likheterna där män våldtar. Eller skillnader. Vad man kan hänvisa till roller och mönster och vad som kommer vara samma sak. Bara att det här talas om det superklassiska våldtäkten av en snygg man som varit en frivillig date. Att man kunnat vara inställd på sex men ändå se det som våldtäkt sedan.

Jag är naturligtvis lite invändningsbenägen. Det är verkligen ingen mainstreamåsikt att varje man har del i en kollektiv skuld. Det är lite jobbigt att det framställs så (hello, vet du hur många läsare ETC har egentligen, eller hur många som sa upp prenumeration (LAME! men ändå…) i och med just det där numret?), för det tog bort lite av gottesmaken i texten. Men lärdomen kvarstår, och Gårdfeldts är lätt den ena av de enda två riktigt fräscha vinklar på frågorna som tagits upp. (Personligen reagerade jag också på vilket plötsligt lyft det var i språket när han fick berätta i tredje kapitlet. För är det något som är genomgående irriterande med F-ordet är det att så många bidrag har ganska korpigt språk. Utkastkänsla.)

Den andra fräscha vinkeln? Ja det är förstås den absolut mest vågade vinkeln, skriven av Anna Ekelund. Att se abort som att visst släcka liv, men ändå hålla den fri. Precis som Elin också uppmärksammat finns det även här en irriterande faktor i texten som jag tycker tar ner det en bra bit, nämligen känslan att Ekelund präktighetsmarkerar att hon ändå valde att behålla ett barn trots första tanke på abort. Men skit i det nu. För here lies some tungt teoriarbete som väl egentligen lite tar bort fokus som jämställdhetsfråga, men varför inte?

Fan alltså, ta lätt på döden. Det är inte nåt man gör för jämnan. Och lite tillspetsat kallar jag väl det så nu, men det är vad en kritiker kunde säga, så bara att göra sig beredd liksom. Men det handlar faktiskt om att inte se allt dödande som automatiskt katastrof. Dödshjälp verkar ha orsakat lite färre negativa vibbar hos folk senaste åren och kanske är det något som gjort det möjligt att säga såhär. Men vad gäller ett ofött barn får man ofta istället för att peka på ett konkret lidande spekulera ett potentiellt framtida lidande. För det är ju det att man talar om hur olämpad man är som förälder i ett visst läge som vanligen används som skäl, eller bisarra scenarions som graviditet till följd av våldtäkt. Men att spekulera en skitig framtid är för min del inte nödvändigt, och det är fan inte helt sunt att börja hala fram olika specs för vad som gör en lämplig förälder heller. Jag tycker det är helt ok att säga nu vill inte jag ha barn. Ett ofött barn vet inget om sitt eventuella liv, kan inte ta ställning, och ja, då tycker jag att det enda att verkligen förhålla sig till är de andra som kommer påverkas.

Men samtidigt, jävligt otaktiskt är det, tror jag, att börja acceptera annars specifika synsätt för pro-life på ett bredare plan. Det skulle vara att föda upp just dessa yrhjärnor till större population.

- - -

Vidare good stuff är Madelaine Levy om mode, Jonah Nylund om strap-ons, och framför allt Maria Niemi om femme, och slampighet som aktivism. Men sista var det väl rätt så givet att jag skulle tycka om. Dock var det nog därför modekapitlet som kändes mest nytt för mig, de andra är ju right up my alley som landet ligger just nu.

Nästa del blir det nog avslut på detta. Orka prata om alla grejer, orka särskilt prata om prostitution. Den tar jag inte i med en 50 foot pole. Men du kan se fram emot en rejäl avhyvling av bokens ärkepajas Boris Benulic som visat upp den näst mest korkade analysen i denna veva debatt, efter kapitalgrejen av Rankka + Abrahamsson. Det var så jag garvade högt när jag läste.

Mycket ska i F-ordet enligt Petra Östergrens inledning vara nytt och kontroversiellt. Det är förstås lite si och så med det.

Antologins första bidrag är skrivet av Anna Svensson och handlar om våldtäkt, of sorts. Naturligtvis mer om syn på denna och drivande tesen att det inte alls är ett öde värre än döden, en handling värre än mord. Hon pekar på hur en sån syn kommer av och leder till kvinnan varande sitt kön och att en våldtäkt i så fall tar bort kvinnans värde, underförstått med fitta eller oskuld som handelsvara. Så långt allt rätt. Och visst, det är faktiskt en i allmänhet vanlig inställning att våldtäkt = förstört liv 4 life, vilket borde innebära att det finns kontrovers i att påstå annat. Men det är ju allmänheten, och den är dum i huvudet, för herregud hade inte vi redan kommit på detta, feminister? Jo.

Även om retoriken gärna blir att framställa en våldtäkt som extra fruktansvärt och livsförödande behöver man inte räkna med att den som säger nåt sånt skulle vara en person som inte tror på en våldtagen kvinna för att hon inte skrubbat sig nog i duschen eller storgråter precis hela dagarna. Effekten kommer bli samma, och det är beklagligt, men fuck att det skulle vara kontroversiellt inomfeministiskt att säga att man inte är tillåten att leva fullt normalt efter en våldtäkt. De exempel Anna Svensson ger på att så visst skulle vara fallet (Annika Norlins Säkert!-text och ett stycke ur Katrine Kielos bok Våldtäkt & romantik) går båda att tolka annorlunda än Svensson och har framför allt varit föremål för ganska ordentliga diskussioner som garanterat visar på att det inte är ostraffat man cementerar fördomarna hon menar att feminister fortfarande gör. Och liksom, hon halar upp Peter Eriksson i nån veva av samtyckeslagsiver som om han skulle vara en god representant för den svenska feminismen idag. Fan alltså, jag ju är kär i Annika Norlin och så, men inte är hon heller nåt bra exempel. Poptext. Det är poesi och inte analys för fan. Spelar ingen roll om allt som är ditt betyder kön eller trygghet i en sån text, på det här planet.

(Och jo, jag tror förvisso att våldtäkt dödar lite själ, men det gör allt jobbigt som händer och jag tror också att det är fullt möjligt att reparera.)

På precis samma sätt har Maria Rankka, som tidigare nämnt, en helt sund tes om att kvinnor (och andra) behöver en grundläggande ekonomisk trygghet för att frivilligt utsätta sig för stora förändringar, men fintar bort sig själv i nån slags underlig världsbild att det bara är genom liberala förslag på konkurrensutsatt vård etc som detta talas om. Så fan heller! Jag har förstås inte fått ut den ännu men jag har spenderat en hel del tid att ge Ström på nöten i The Remix med just det skälet till varför vi ens tjatar om lika lön och arbetsdelning i hemmet. Ekonomisk trygghet och självständighet har funnits med i snacket sen GAMMAL feminism. Jeez.

Det må diskuteras hur man bäst ger kvinnor bättre ekonomi, men det är fuck no på att bara liberaler pratar om det.

(Never mind the skämtet i rubriken. Men mind the poängen med det.)

Om vi skulle börja där vi körde teaser nyligen och starta med Maria Abrahamssons bidrag till F-ordet. Det var inte så jävla spännande, om man ska hålla sig till det som rörde jämställdhet. Vad hon driver som tes är att systemet med nämndemän i rätten är fucked och pekar på hur valet av dessa går till, vilka som väljs, och hur kass koll de har på juridik som argument. Gott så. Hon har naturligtvis rätt, det har gett en hel del bisarra resonemang och frågor och såklart i slutändan underliga domar där de juridiskt kunnande blivit nedröstade av en bunt miffon. Men så ska det analyseras vad detta har för konsekvenser utöver korkade domslut. Hur män respektive kvinnor drabbas och så vidare. Och jag hittar såklart vidare uppenbara dumheter i hennes tänkande.

Maria Abrahamsson kallar sig inte feminist. Det är inte bara en taktisk sak eller fråga om definitioner, hon ger inte mycket för konceptet alls. Därför är det säkert i hennes huvud helt naturligt att i första andning hänvisa till ålder etc på nämndemän och därigenom anta att dessa därför gärna misstror prostituerade men tror på deras snutpojkvänner när dessa säger att de inte fattat att tjejen sålt sex när de själv skjutsat dem till torskar och tagit emot kunder i det gemensamma hemmet. Klart han inte är hallick då eller… På detta är jag med, utsträckningen kan väl alltid diskuteras, men det är knappast nåt som är unikt för nämndemän att vara misstroende mot vittnande prostituerade oavsett nuvarande lagar. Men så kommer en andra andning och plötsligt har nämndemännen istället låtit sig påverkas av feministiska strömningar som Abrahamsson menar av princip bara måste börja döma kvinnor precis som män, och detta har lett till fängelsestraff allt oftare för kvinnor. Och jag kan inte säga så mycket annat än hallååå?

Nämndemännen är alltså samtidigt ett problem för att de sitter på unkna patriarkala fördomar, och ett problem för att de för lätt låter sig påverkas av den mytomspunna statsfeminismen (nej hon använder inte ordet, men du fattar). Alltså hur går det ihop? Om nämndemännen är svaga för opinionstryck, varför visar de upp sån unkenhet i våldtäktsdomar och liknande? Och nämnde jag att hon dessutom avslutar med att påtala att det inte finns några empiriska studier om hur nämndemannasystemet påverkar kvinnor? Eller att det ärligt talat var rätt illa skrivet alltihop? Och så på det lite svador om hur feminismen vägrar erkänna likhet inför lagen och att man inte ser andra dimensioner än kön. Tjenare.

Så långt bok utan nåt att tillföra för ny feminism. Men sen så skiter ju jag i om man säger att något är en ny feminism eller inte, bara man snackar om saker, och här var det rätt mycket pladder istället. Men det är ju inte alla kapitel. Och de andra tar vi sen, men jag kan nämna att det faktiskt fanns såna som var på riktigt bra, nytt eller inte.

Jag har fått F-ordet med posten idag. Tog sin tid. Jag har bara bläddrat i den så smått förutom det första om våldtäkt och offertänkande. Det var ärligt talat lite uddlöst. Men det kanske bara var jag och några till som redan fattat de där grejerna. Återkommer i alla fall.

Jag har länge betraktat SvD-skribenten Maria Abrahamsson som Djävulen. Det ska därför, när jag förmodligen får F-ordet i brevinkastet imorgon (sjukt lång tid tog det, jävla Adlibris), bli oerhört spännande att se vad hon skrivit i boken. Djävulens ord är ju alltid intressanta i alla fall, men ändra uppfattning lär jag inte göra att döma av denna lilla idiotkommentar i tidningens ledare idag:

Visst retar och provocerar Maria Rankkas tes om att alla kvinnor borde ha möjlighet att skaffa ett “fuck off-kapital”. Särskilt svårsmält är budskapet för kvinnor som fortfarande famlar i tron på att bästa garantin för jämställdhet och oberoende är en röst på vänstern. Förlåt en ofin fråga, men hur mycket egna pengar har egentligen offentligt anställda kvinnor med aldrig så mycket utbyggd barnomsorg hittills lyckats att lägga undan?

Jag misstänker att jag inte behöver påpeka det uppenbara för andra socialister men för er andra: Exakt hur svårt är det att tänka vidare och undra om inte vänsterklassikern höjda motherfucking kvinnolöner kan ha lite med detta att göra? Att satsa på offentlig sektor är att ge kvinnor mer pengar, både direkt (lön) och indirekt (mindre utgifter på barnomsorg etc).

Visst är det kalas när man kan påvisa det direkt korkade i en blå argumentering? Och Maria, du har väl hittat hit, så smidigt som SvD backlänkar numera?