Kort vidare uppföljning x2

Detta ämne med sociala fobier etc kommer förstås aldrig ta slut, det är alldeles för intressant både för mig och tydligen för andra.  Här är ett par grejer till lite kort bara. Signaturen Lurker säger i förstainlägget (som fortfarande lockar kommentarer, yay):

Och för att delta i diskussionen, jag är riktigt social med rätt bra självförtroende i verkliga livet men det är här på internet och i bloggarna som jag aldrig vågar skriva något! Har kasst internet-självförtroende, vill kunna se/höra och få feedback från personen jag pratar med… :/

Min spontana reaktion är att det låter konstigt, men sedan kommer jag på att det låter ganska mycket som något jag tänkt vad gäller just telefonskräcken. Den verkar ju vara minsta gemensamma nämnare för alla nivåer på fobiskalan och det slog mig häromdagen vad som kan vara en möjlig förklaring till det.

När man pratar i telefon är en stor del av kommunikationen bortskalad – det finns ignen möjlighet att visa eller se kroppspråket och bland annat därför är risken för missförstånd mycket högre. Det är också mer obekvämt med tystnad, den känns verkligen längre när man inte kan läsa varandras övriga signaler samtidigt (detsamma känns verkligen i radio, tre sekunders tystnad från en programledare eller intervjuad person känns verkligen påtaglig). För mig kompenserar det verkligen att sådant inte heller finns vad gäller internets att man själv blir anonymiserad i högre grad – men det är ju verkligen inte helt givet utan bara någon som jag känner personligen.

Igår skrev jag också om en relation till självbildsdiskussionen som kördes rätt hårt i början av året bland mina bloggpeeps. När jag letade ett bra inlägg att gå vidare till där återfann jag också det Isobel skrev som jag redan då tyckte var oerhört träffande, som nu också känns väldigt relevant i frågan om att ha kontroll/koll eller inte.

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Jämfört med det jag menade, att det inte är något problem om jag kan en situation tilltäckligt bra och känner till alla gränser, är då intelligensen det jag inte behöver tvivla på, medan fulhet och tjockhet är det som är utanför min kontroll. Jag älskar ju t.ex. hatkommentarer, flabbar åt dem och vill ha fler – så länge de bara ger sig på sånt jag är trygg med, men när jag kritiseras för något jag redan är osäker på tar jag åt mig som fan. Det är inte så konstigt heller att Isobel ger just detta exempel, dels eftersom det verkar vara det allmänna spåret som Vi Med Självbildsproblem(TM) odlat efter en ungdom där egenskapen vi inte har värderats högre, men mest eftersom snygghet definitivt är mer beroende av bekräftelse utifrån än vad ens intellekt är. Med betoning förstås på mer, inget är oberoende av påverkan utifrån.