Dunderhonungsteorin.

Jag försökte få Link att se Curb Your Enthusiasm. Det är en sån där serie jag absolut inte kan se på egen hand för att jag bara vill spola fram, blunda/hålla för öron, gå ut ur rummet från eller stänga av när det blir för jobbigt och pinsamt. Mitt huvud är ganska packat med sociala nojor som det är. Men jag tycker också att det är fruktansvärt roligt. Det finns fler i samma spår, The Office har jag försökt med några gånger men det är för jobbigt för mig. Måste nog binda fast mig med uppspärrade ögon, som i A Clockwork Orange.

En tout cas. Det gick inte så bra att få Link att skratta åt Curb. Hon kände bara ångest. Inte roligt alls, hon bara undrade när det skulle vara slut egentligen. Och då var det verkligen inte det värsta avsnittet vi såg. Faktum är att det även vid en något mildare ångestgrad i form av den gamla Office Space var ganska mycket på det sättet. Och så går vissa omkring och klarar att se allt!

Jag insåg då att det är den klassiska dunderhonungseffekten. Jag är helt enkelt Nalle-Maja, jag får ont i magen efteråt men jag blir också stark av det. Link är som alla andra som bara får ont i magen och lider i några dagar, medan de som inte har problem alls med social ångest-humor är som Bamse, de bara lapar i sig hur de vill och blir skitstarka dagarna i ända. Lyfter storsten och slänger upp Vargen i trädtoppar och har sig.

Men vad jag fortfarande inte riktigt kopplar är hur man i det läget verkligen kan uppskatta det roliga till fullo om man inte rakt av relaterar till sig själv. Finns det alltså en avstängningsmekanism man kan hitta? Gimme!

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Dunderhonungsteorin.

  1. yoho says:

    Hahaha men gud vilken snygg jämförelse med dunderhonung!

    Och jag håller med! Hur hjärtlös är man inte om man gillar The Office UTAN att må dåligt? Men Gustav du måste se The Office! Kom hit så spärrar jag upp ögena påre!

  2. J says:

    min kommentar försvann tydligen… eller du kanske modererade bort mig? komma här och ta för givet att cyberrymden åt upp min kommentar liksom.

    anyway, min poäng: det är så roligt just för att det är så smärtsamt. du vill inte ha nån avstängningsmekanism. och kanske kan man vänja sig och bli lite immun mot ångesten så man pallar kolla mer och mer och till slut kan tycka det är kul? skicka larry påna igen ba.

  3. pontus says:

    det jobbiga _är_ det roliga, först. men det finns en mellankategori, som varken blir starka av det eller får ångesten i magen (eller jo lite iaf i början iaf jag).
    hursomhelst, det är skalman! meningslöst att ge honom honung liksom. han ba’ ”varför ska jag bli stark?, jag har allt i skalet ju”. han har andra kvaliteter liksom, fast på ett negativt sätt också. jävligt tråkig är han ju. besserwisser å sånt.
    men, sammanfattningsvis, social ångest-humor funkar inte om man vänjer sig vid det aka. avstängningsmekanism. så, enligt förgående talare, tvång är det som gäller.

  4. wow, ny karaktär i jämförelsen alltså – det välkomnas! fast det ska nog tilläggas att jag är en besserwisser också, rätt ordentligt, så den egenskapen kanske inte leder till skalman automatiskt då.

  5. J: inte har jag modererat bort nåt! men spamfiltret fick för sig att det var av ondo av nån outgrundlig anledning.

  6. Curb är ren feelgood jämfört med britt-Office. Visst, Larry droppar en rasistisk groda men för övrigt har han ett behagligt liv i LA. Fru, hus, keativt jobb, PENGAR som fan.
    The Office är bara misär.

  7. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Reloaded AK

Comments are closed.