Dunderhonungsteorin.

Jag försökte få Link att se Curb Your Enthusiasm. Det är en sån där serie jag absolut inte kan se på egen hand för att jag bara vill spola fram, blunda/hålla för öron, gå ut ur rummet från eller stänga av när det blir för jobbigt och pinsamt. Mitt huvud är ganska packat med sociala nojor som det är. Men jag tycker också att det är fruktansvärt roligt. Det finns fler i samma spår, The Office har jag försökt med några gånger men det är för jobbigt för mig. Måste nog binda fast mig med uppspärrade ögon, som i A Clockwork Orange.

En tout cas. Det gick inte så bra att få Link att skratta åt Curb. Hon kände bara ångest. Inte roligt alls, hon bara undrade när det skulle vara slut egentligen. Och då var det verkligen inte det värsta avsnittet vi såg. Faktum är att det även vid en något mildare ångestgrad i form av den gamla Office Space var ganska mycket på det sättet. Och så går vissa omkring och klarar att se allt!

Jag insåg då att det är den klassiska dunderhonungseffekten. Jag är helt enkelt Nalle-Maja, jag får ont i magen efteråt men jag blir också stark av det. Link är som alla andra som bara får ont i magen och lider i några dagar, medan de som inte har problem alls med social ångest-humor är som Bamse, de bara lapar i sig hur de vill och blir skitstarka dagarna i ända. Lyfter storsten och slänger upp Vargen i trädtoppar och har sig.

Men vad jag fortfarande inte riktigt kopplar är hur man i det läget verkligen kan uppskatta det roliga till fullo om man inte rakt av relaterar till sig själv. Finns det alltså en avstängningsmekanism man kan hitta? Gimme!