Schmintegritet

Jag satt på jobbet en fredagkväll häromveckan och slötittade på teve under de sista händelselösa stunderna. Fyrans Förkväll var lagom hjärndött och de hade ju med Kevin Borg (så söt!). Så skulle han tävla i Singstar, och hans motståndare var en karaokebrud som jobbade färja. Man kan tydligen anmäla sig och vara med och tävla mot random gäster i programmet och jag reagerade förstås med att känna stor lust att vara med själv. Så jävla störd grej att göra, man bara måste ju! Men så blev jag ifrågasatt, om inte det är nåt som står i vägen för min integritet att vara med i flamsgrejer på TV4. Lustigt, jag hade nämligen tänkt precis tvärtom!

Jag nojar förstås för att göra saker som går emot nån slags tänkt pondus och trovärdighet som debattör. Vara med i ett teveprogram som en annan hej-jag-vill-va-känd. Men som jag ser det vore det ju total hardcore integritet att skita helt i vad det skulle göra med bilden av mig ifall det är nåt jag vill göra.

Jag är jävligt töntig. Jag skäms och skäms inte för det. Det blir lite olika i olika sammanhang där, men i alla lägen då jag känt skammen av att ha visat mig lite för töntig så … skäms jag för att jag skämts. Jag är töntig, det är den jag är vafan.

Andres Lokko var rolig i sin kolumn i SvD i helgen, om kända människor som bjussar på sig själva.  Det är ju sant att det verkar gå lite epidemi i saken. Samtidigt som jag förstås, i ljuset av det jag nyss sagt, måste tycka att det är lite obehagligt. Problemet är att Lokko inte skulle kunna skilja på nån som tycker att det är jävligt roligt att tramsa i teve och nån som gör det för att han tror han måste för att synas – vilket inte är att bjussa på sig själv. Rolf Lassgård dansar polska vs. Göran Persson dansar med en tygdräktsko. Antagligen skulle han inte vilja skilja på dem heller. För bakom allt så är han bara anti töntighet, och föredrar nog en bajsnödig lyrik av rika män.

Fuk dat. Integritet och trovärdighet är att stå för vad man gillar och saken går långt djupare och bredare än lekprogram i teve. Jag jobbar hårt på saken, och varje gång jag frontar med att gilla nåt lågkulturellt är det för att jag kompenserat för något annat jag inte vågat stå för.