”Den här våren har jag gått och väntat på att debatten Män är djur 3.0 skulle ta fart” skrev Ullgren, och Män är djur 3.0 har vi verkligen fått. Inte som hon menade, att en misstänksamhet mot män skulle väckas av en brottskavalkad under våren*, utan som det var första vändan: Feministhat. Anklagan om kollektivt skuldbeläggande. En jävligt dålig röd matta av ilska för nya Bang-numret att anlända på. Istället för att få väcka intressanta frågor buntas nu detta nummer ihop med den lilla DN-debatten till en föreställd ny våg av våldsamheter.
Vital diskussion åt helvete och en ny misstänksamhet mot feminism är väckt. I Axess fick Ebba Witt-Brattström nyligen bre ut sig om den individqueerurvattnade rörelsen som ger fingret åt sitt 70-talsarv (EWB:s legacy), men för Johan Wennström i SvD verkar hon samtidigt vara representant för de goda – de som inte gör kollektiva svepningar. Kanske är det bara Wennström som inte är så jävla bright förstås. I båda fall verkar man dock till varje pris vilja mota en ny och farlig feminism. Män är djur-feminismen, hur lite den än existerar. Så desperat att de alltså berömmer och ger plats åt någon de garanterat skulle hatat när det begav sig.
Det är förstås hatarna som inte har någon humor, och vissa av påhejarna. Dilsa Demirbag-Stens förvirrade replik om att kollektiv analys skulle vara detsamma som kollektiv skuld, eller att någon vill ta rättigheter från män (vem fan sa nåt om det?), företräder faktiskt det mest sansade om man jämför med antika sagor som argument eller med intelligenta människor som på allvar tror sig se en kommande väpnad feministgerilla. Pinsamt är ordet. Som det brukar bli efter ordet ”män”.
Stackars Bang. Men är det inte lite lustigt med den kollektiva skuldbeläggningen som sker när idioter buntar ihop deras teser med Malin Ullgrens?
– – –
* Ehm, eller, ok då. Det också. Mer om detta snart.
