Idag drar striden på allvar igång i Frankrike om förbud mot heltäckande slöja. ”Burkaförbudet” är förenklat, men vi kör på det. Det är en mycket vidrig historia att det kommit så långt men också väldigt talande för hur främlingsfientligheten slår knut på sig själv.
Under förevändning att det skulle vara en fråga om kvinnors självständighet gentemot en patriarkal kultur, brutalt uttryckt den vite mannens börda att rädda bruna kvinnor från bruna män, började man få legitimitet i idén om förbuden. Först mot allt hårtäckande i skolan, sedan burkaförbud på allmän plats. Argumenten emot ett sådant förbuds verkan mot förtryck är naturligtvis knivskarpa och fläckfria: Inte en kvinna skonas förtryck genom en ännu större begränsning i rörelsefrihet. Att spärra in kvinnor i hemmet styrt av patriarken måste naturligtvis vara värre. Oviljan att lyssna på det örat beror dock inte på dumhet utan på att det vanligen inte gäller någon frihetskamp för kvinnor.
Vad det egentligen handlar om:
Kvinnan i niqab har definitivt upphört att vara offer då man ser den vulgära kampanjaffischen för Schweiziska omröstningen om minaretförbud. Missiler i form av minareter i all ära, men den hotfulla och rentav onda blicken från den tidigare mest förtrycksdrabbade muslimska kvinnan är ännu svårare att ta miste på. Må vara att det är mer nyanserat att förstå klädvalet som mer än aktivt uttalat förtryck, men fortfarande är det en sekundär fråga vad som händer med kvinnor och den primära endast: Inte ett tecken på islams närvaro i Europa ska synas eller höras. Varje sådant tecken är ett hot.
På mitt jobb pratar kollegor om dessa kvinnor som spöken. Man ser ju inte deras ögon ens bakom gallret i burkan. Ryktet om rån utförda av män i burka piskar upp stämningen ytterligare, som en nyttig råtta i pizzan för hotbilden. Som sagt: det är en vidrig historia att det kommit såhär långt.