Glöm inte att läsa på Pillow Talk hur jag kapar en fråga från Aftonbladets spalt. Nånting hade glömts bort där. Jag, å andra sidan, svarar som såhär. Och temat kommer fortsätta i veckan!
Don’t take my blygness for drygness
Angående den stora datalovegrejen förra veckan nämnde jag det. I uppföljartexten om bloggprops nämnde jag det. Jag har nog hintat rätt mycket tidigare också, precis som jag ibland gör i vardagssamtal. Det slog mig så idag att det Panam skriver i sin BT-krönika gör det än mer relevant att skriva ut det ordentligt.
Om social fobi alltså.
Det finns ju ett skäl till varför jag sitter här utan nåt jobb annat än att ibland bli inringd till äldreboendet, utöver att bibliotekarier inte har det så skoj just nu. Ångesten att ringa runt eller bara skriva ett personligt brev till faktiskt annonserade tjänster är nämligen fetare än din morsa. Samma skäl var det som gjorde att jag var för sen att höra av mig till soc när det krävdes, samma skäl att jag inte sa ifrån när jag ändå misstänkte att de hustlade mig på kontoret i min gamla stadsdel och tyckte jag skulle söka från Centrum istället. Jag hade kunnat ringa så fort jag fattade att jag skulle behöva hjälp, men jag ligger hellre still i sängen med ångest än utsätter mig för ännu värre ångest. Jobbar hellre kvar på åldreboendet jag harvat på varje sommar trots att det ger mig samma sorts ångest att vara där.
Jag får oftast anstränga mig för att betona hur allvarligt det här är, vilket enormt hinder det är i mitt liv. Hur många omvägar det kostar mig och hur mycket jag skiter i att göra alls. Precis som när det gäller ätstörningar är det nämligen inte vattentäta skott mellan det normala och det som börjar ta över en helt. De flesta brukar känna igen oron över det sociala, rädsla att göra bort sig och så vidare. Men det är bara att ta sig i kragen och göra! blir inställningen från den som bara lite känner igen sig. Nej det är ju inte det. Och man känner sig ganska värdelös när man börjat intala sig detsamma själv också. Varför kan jag inte bara göra?
Det var ganska jobbigt att läsa en del kommentarer på Panams inlägg om duktiga flickor och slackermän. Mest jobbigt att redan vid läsningen förvänta sig att dessa kommentarer skulle komma. Jag vet ju vad hon menar och det är ju självklart att inte en käft kan veta något om oss, eller ens menar oss specifikt. Men det låg där och skvalpade att jag bara är en lat slacker som tycker det är rätt bekvämt att ha en mamma som fixar. Kan ju ingen veta något annat heller! Panam skriver senare att jag är bra på att ta ansvar för att prata om våra känslor. Det är väldigt fint men också till viss del ett resultat av mitt problem. Att inte veta tar knäcken på mig så jag måste fråga henne rakt ut vad som är på gång. Men det är bara med henne jag skulle klara det alls.
Jag får oftast anstränga mig för att betona allvaret, eftersom jag frontar rätt bra på detta internets och inte sällan står på scen hävdar mig, helt ensam inför massa folk. Få som förstår hur det går ihop. Men det är där gränserna börjar synas mellan vanlig blyghet och fobin. Jag kan stå på scen eftersom det är en scenpersonlighet. Att var inför mycket folk är bättre än inför lite folk eftersom det är ett lyckat och självklart sammanhang till skillnad från en konstig flopp. Jag kan hävda mig på internets för att det finns tid att tänka och ingen ser mig i ögonen. Utan internet hade jag nog ärligt gått under helt. Men även där är jag dock nervös och måste gå in och stalka din Facebook-sida för att se om du varit inloggad alls ifall du inte svarat mig på ett par timmar. Går och väntar på hatkommentarer och kommer antagligen ta åt mig om de kommer. Vet du hur många saker jag sagt som jag minns och våndas över än idag? Saker från lågstadiet minns jag och skäms för.
Jävligt rädd för vad andra tycker. Och ändå vet jag varje gång jag inte vågar prata med dig, inte ens vågar hälsa på dig för att jag inte vet om du minns mig eller om du tycker vi borde hälsa ens, att du antagligen tycker jag är jävligt dryg som inte hälsar eller pratar med dig. Jag vet att vänner tycker jag är självupptagen när jag inte frågar dem om deras liv fast det bara beror på att jag tror jag ska vara påträngande.
Till skillnad från en fobi som till exempel mot något djur kan jag inte komma någon vart genom att utsätta mig för situationer gradvis. Långsamt närma sig och peta på en råtta till exempel, för att se att den inte är farlig. Det är ju nämligen nästan omöjligt att faktiskt få veta om man har gjort bort sig genom något man sagt eller gjort utan att göra bort sig ännu mer. Så fortsätter alla telefonsamtal att vara som att gå i mellanstadiet och ringa för att fråga chans på den mest populära tjejen i klassen.
Panam:
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.
[…]
Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom.
I mitt fall vill jag anpassa mig. Jag vill inte ha detta, jag vill vara framåt och not give a fuck. Men å andra sidan behöver jag inte kräva någon vidare omställning av arbetslivet för att passa mig. Jag behöver bara önska ett bättre sätt för mig att bli sedd, för jag orkar inte ta kontakten själv. Kunde jag det skulle jag vara the big star in here, nu är jag bara en fattig slacker.
Måste bara säga (Samtycke in focus)
Från det nya flashback, en f.d. redaktör på SvD: Om samtyckeslagen antas och kvinnan på morgonen påstår att hon aldrig gav sitt samtycke – trots att mannen faktiskt krävde det – hur ska då samtycket kunna bevisas när de var ensamma i sovrummet? Bevissvårigheten bör rimligen bli lika stor som med dagens lagstiftning. [min fetstil]
Jamen precis, SÅ VAD ÄR PROBLEMET!?
Samtyckesfrågan handlar bara om att, istället för att endast gräva i ansvaret hos målsäganden att säga nej, tydligt gräva i ansvaret att veta hur ett ja ser ut. Antagligen att ge båda dimensioner vikt om ett bra förslag tas fram. Detta är det enda vettiga att göra om vi på allvar ska börja lära ut lite lyhördhet. Fatta kommunikationsförbättringen. Nackdelar finns inte.
Alla som inte fattar är våldtäktsmän.
Julia group love
Alla gånger Panam varit i Stockholm och träffat halva Twitter och jag suttit hemma och fått sms om saken för att jag inte kunnat vara där själv. Pengar fattas, man jobbar, såna saker. Det var egentligen så nu också. Men vad i helvete, tänkte jag tisdag kväll, bara att rycka upp sig och skaffa nån billig Tradera-biljett den här gången. För det var ju mitt i veckan som #juliagruppen styrde upp Nät & Samtal och då är det väl lätt att fixa resa dirt cheap. Ja.
Satt där vid tolvslaget och dundrade in ett bud och fick biljett och hann sova fyra timmar innan tåget skulle gå klockan 6. På alla vis bättre känsla än att samma tid i svinottan cykla till jobbet, men jag tog samma väg. Sms till Panam, Ja själv sitter man ju på tåget redan, godmorgon. Kunna halvöverraska så var halva nöjet.
I Stockholm ensamt knatande runt och utforska vägar och bussar och shit, herregu jag visste inte ens om var saken skulle vara men Twitter var hjälpsamt. Panam kom tre timmar senare. Det är så konstigt att möta dig här. Vi tog bussen till Tekniska Museet. Fint väder, hängde utanför ingången och mötte nyanlända och redan ditkomna. Jag började naturligtvis noja.
Hur gör man, hallå, när det kommer massa folk på en gång som man redan snackat med en hel del via internets men aldrig sett AFK. Såna blandade nivåer mellan att bara veta vilka de är och inte hälsa helt till att krama om. Ja det är bagatell men jag är sån, och det brukar sluta med att jag inte vågar hälsa alls och jag ses som dryg. Men don’t take my blygness for drygness nu, om nån tänkte så. Jag slapp i alla fall trilla ned och bli sittandes på golvet mitt i ett handskak som Isabelle Stål lyckades med (cause: oväntat uppfälld stol).
Hela kalaset sen kan man förresten se via Bambuser. Det var paneldiskussion x2, först med rätt mycket tekniskt tugg och sen med mer aktivism och politix – samt däremellan anförande av Jérémie Zimmermann från La Quadrature. Det mesta var väldigt intressant och ibland jävligt roligt. Nördtätt, såklart.
Minglet efteråt var ännu roligare, snackade mest med Pelletsmaskinen och hans vän (argh minns inte twitternamnet – plz leave comment). Lägligt eftersom de skulle iväg tidigare än oss och inte vidare sen. Åt dyr men god baguette (ashungrig men wack lite mat i restaurangen) och drack en öl. Fotade lite folk av princip. Sen migration efter ett par timmar när jag, Panam och Johanna Nylander drog till det lägligt till 20-öppna systemet för att handla lite supa till den inofficiella efterfesten.
Åh det var så roligt! Isobel världens bästa värdinna och så mycket folk som droppade in från andra håll senare. Aaron Israelsson kom fram och hälsade med ”Hej du jobbar för mig” innan jag fattat vem det var. Åh internets, man måste inte ens ha setts innan. Och jag fick leka relationsexpert 4 real, samt smida kommande konspirerande beefplaner. Bli full. Ingen mat köpte jag och låda vin fanns för allmän förtäran. Ändå med ett sturskt Jag är ju nästan nykter när jag med Panam och Jullan Ballistix lämnade festen för att åka hem och sova hos den senare. Fick man ju höra igen några gånger under den färden. Och idag.
From the Julia to the Iso, we migrate. From the Iso to the sovplats, we migrate. Genom att på tokfyllan med mac (ovant!) bjuda på ny Tradera-biljett lyckades jag ändå fixa mig en resa hem igen för en motherfuckin krona, sån jävla tur att ingen annan bjöd över för jag hade aldrig klarat en snajdig sista sekund-budgivning i det tillståndet. Men jag klarade i alla fall att en en gång bara somna och sen få kliva upp fyra timmar senare för att dra medan Panam låg kvar i Jullans soffa utan att något märka.
Kom tillbaka till Göteborg vid lunchtid och strålande sol. Bra dag på bra dag, men önskar jag kunnat stanna längre. Det var bomben hörni, göra om plz. Nu Mariah Carey, Migrate:
Hela tiden twittrande alltihop. Du kan följa här.
Hillebardens skygglappar
Jag hade ju redan fattat det, men Hillebarden förtydligar själv i SvD att främsta skäl till sitt snack om våldtäktslagen och begreppet är att det är omöjligt att bevisa en våldtäkt utan våld. Det är alltså ingen idé att ha en sån lag för det går inte att veta något om uppsåt eller upplevelse hos någon part. Jag förstår svårigheten, som jag också sagt.
Men samtidigt läser jag om svartsjukedramat i Stureby där flickvännen till mördaren sitter åtalad för anstiftan till mord och allting kretsar kring just hennes uppsåt och hur mycket allvar hon egentligen menade med sina SMS om att horan måste dö. Jaså där gick det bra att tala om uppsåt och hålla på att gräva i någons huvud efter tillförlitliga uppgifter.
Det finns uppenbara problem med ett grävande i uppsåt, helt klart. Precis som det finns uppenbara problem att styrka att ett nej uttalades som också betydde nej. Men bara ett av problemen debatteras alls. What’s up wit dat Hillegren?
Nämen titta han kommenterar Hillegren!
Oväntat.
Jag missade förstås hela skiten och satt först i söndags och ba ”Ööh Panam har du hört vad den där kammaråklagaren sa?” ”Eh ja hela Twitter kokade ju i helgen.” Oops. Men så är det ibland. Det ger mig tack och lov lite skäl att strunta i det uppenbara och skriva ihop nåt ilsket, eftersom alla andra redan hunnit med det. Ja och en JO-anmälning också. Dessutom har lite andra grejer att ta avstamp i dykt upp. Främst tänker jag på Åsiktstorpeden Kazarnowicz men också på Anna Svensson, som båda sågar personen och de helt vanvettiga formuleringarna men slänger in lite frågor angående våldtäktsbegreppet/juridiken.
Denna då: Är det, vare sig juridiskt eller språkligt, att urvattna våldtäktsbegreppet att låt säga använda dagens lagstiftning? Eller ännu bredare? Nä det tycker inte jag. Jag tycker det är bomben med en bred definition, och egentligen tycker jag mycket argumentation mot den lika gärna kan användas tvärtom. Detta delvis för att det finns oundvikliga skäl till problem vad gäller det juridiska. Det är sant att det finns en risk för godtycklighet i tillämpningen av en bred definition, men om nu inte ord som står mot ord är bevisning nog borde inte det vara något särskilt stort problem.
Som jag varit inne på tidigare* är det ju väldigt tydligt hur våldtäkten förutom fördomar om gärningsman & offer också slaviskt följer den populära definitionen av vad sex är. Detta tillsammans gör att det i någons huvud när den hör ordet våldtäkt ploppar upp en bild av buskvåldtäkt (eller bubblaren date rape), oftast med skrik eller apati och alltid med penetration. Men varför skulle denna bild få leva kvar? Varför skulle vi inte med alla medel ifrågasätta den?
Jag tror på gradskillnader. Jag tror på förekomst av gränsfall och förmildrande omständigheter och olika sorters våldtäkter och allt sånt. Men jag ser inte hur det skulle vara urvattnande att ändå använda samma term, inte minst för att vad som är värsta övergreppet kan vara svårt att skriva principer om när en upplevelse kan skilja sig så mycekt från den andra. Vad gäller juridiken är det väl bara att sätta olika straffsatser om man vill göra skillnad. Som sagt: för rättsäkerheten har jag svårt att se hur definitionen skulle vara till problem.
Allt som inte är ok, allt som till och med är jävligt illa, behöver heller inte vara fall för domstolen. Inte som viktigaste faktor åtminstone, framför allt för att det är så jävla svårt att döma i t.ex. de fallen som Hillegren skulle vilja exkludera helt från övergreppsstatus. Det är aldrig viktigare med fler fällande domar än det är med färre övergrepp – det är attityder som ska ändras. Det är därför det är viktigt att tro på den som anmäler redan från början och det är förstås också därför Hillegrens uttalanden är så oerhört vidriga. Han tror att han menar endast juridiken, men det är så uppenbart att han aldrig skulle åtala ens om det kunde bevisas till hundra procent när en gift kvinna inte velat ligga med sin man. Jag kallar gentlemannareglerna en del av själva grunden till våldtäkters existens så länge gentlemännen har tolkningsföreträde och får avgöra vem som är tillgänglig eller inte.
– – –
* Palla leta & länka – men jag har skrivit asmycket om våldtäkt och du hittar det mesta om du klickar taggen ”våldtäkt” nedanför.
Prohibition
Haha jag dör av GP:s artikel om kommande glödlampsförbud. Människan är arten som mest är känd för att vara dum i huvudet. Redan har hamstringen börjat och jag undrar lite mitt i hånskrattet om det inte vore en god idé att satsa sitt plötsliga engagemang i långsiktig konsumtion på att köpa lite jävla långlivat lågenergi för samma mängd pengar istället? Örk. Men jag känner med gruppen som är orolig att inte få ha sin rosa mysbelysning kvar. Allra roligast är förstås personen som vill ge förutsägelse om framtiden:
– Folk kommer att smuggla glödlampor från USA och Asien, där de fortfarande är tillåtna.
Och jag börjar föreställa mig privatpersoner som fyller resväskan med glödlampor och hälften går sönder på vägen. Jag föreställer mig den gigantiska väskan som Anders & Måns smugglade kat med. Jag föreställer mig 40-wattare smugglade medelst stjärt.
Min hjälte och min nemesis (På ett ut)
Det är så ironiskt alltihop. Att man skriver sig en text till en låt som ska handla om fyllan man har, hur man är. Att de inte släpper in mig för att jag alltid ser fullare ut än jag är/inte kan dölja att jag är full. Så kommer man till B-Reals konsert på Musikens Hus och PRECIS DET HÄNDER! Vakter är såna jävla grisar.
Lär känna människan lite bättre roppevakt. Vill du inte ha in de som ställer till problem kanske du ska fokusera på någon annan. Kanske du inte ska säga ”Jag såg dig utanför nyss, du har ju druckit vidare, jag såg dig med en öl” när det är en uppenbar lögn. Konstigt man blir bitchig då liksom, klart man inte verkar chill och nykter när någon provocerar en så. Är det ett trick de har? För att se om man ska slåss?
Jag slåss inte. När jag väl blir insläppt med frasen ”men ser jag dig med alkohol därinne åker du ut” gör jag inget annat än att se spelningen (som är SKITbra!) och dansa glatt på ett golv som är vanvettigt halt. Nykter nog att inte halka på det i alla fall, bitches. Känner för att säga det till vakten sen att du grabben jag har druckit en öl till jag, vad ska du göra? Twittrar det istället som en dåre. Och nynnar runt på This pig harassed the whole neighbourhood.
Hjälten då? Hjälten är mitt fan som kommer fram till mig och Ecke när vi hänger på Linnéplatsen bandlösa inför WOW och ba ”JLA va? Här får du ett band” och ger mig ett endagsband för ikväll och sen får Ecke ett också. Hur fett då sa du? Fetast. My hero. Nu får jag se Wale.
Min egen stereotyp
Det flyter runt en saftig en på nätet nu. Ännu en historia om våldtäkt där (gärnings-)mannen har sina försvarare och kvinnan ska beskrivas som slampa av alla dessa, och båda parter är kända nog för att göra det högintressant att spekulera kring. Jävligt svartvitt som oftast samtidigt som förstås en hel del också håller huvudet riktigt kallt och hellre ger sig på HUR det motiveras att mannen är oskyldig. Enskilda fall ska vi ge fan i att döma som inget vet.
Which leads me to. Det gäller då förstås bara offentligt. För egentligen har jag ju min uppfattning privat helt jävla glasklar. Självklart har han gjort det! Vad jag baserar det på? Jo, på samma sätt som den klassiska bilden av gärningsmannen i en våldtäkt är en busklurande typ som kamouflerar sig däri med ögonbryn grova som trädgrenar har jag min egen stereotyp. En utviksfotograf som har blonderat hår och kan leka runt med carte blanche på sin status och (säkert bara statusbyggda) snygghet – det är bara helt och hållet spot on. Särskilt när man blandar in att den utsatta kvinnan beskrivs som slampa som enligt mina fördomar måste vara sett som fair game av alla snygga glidare.
Jag tröstar mig med att jag är medveten om denna fördom och att jag aldrig i helvete skulle sätta mig på en nämndemannaplats med den bakgrunden. Fortsätter att skriva om våldtäkt allmänt, fortsätter att precis som den första länkade texten ovan fråga om det inte är dags att fila ner stigmat på hela jävla brottstypen.
Vidare i spåren: Come closer
Jag skulle bara prata om det som något jag gör. En noja och ett beteende jag har. Men visst fan var det större och det har trillat in så bra kommentarer och visst ska jag försöka blanda det större och det mindre och hoppas jag kan göra det som The Master. Kanske är det därför jag inleder strax med något hon sa.
– – –
Vi sitter på spårvagnen, det här är länge sen nu, och Panam säger: Jag tyckte att du var precis som [obenämnd kreativitetsmogul]. Du är trevlig mot alla, men alltid extra trevlig och flörtig med tjejer. Lyckas prata om dig själv hela tiden men ändå vara bekräftande.
Jag ba whut.
Några veckor senare, Sanna frågar mig vad en manlig vän gör nuförtiden. Jag ba Eeeh det vet jag inte. Jag vet bara vad mina tjejkompisar gör. Det slår mig hur sant det Panam sa var. Inte ens medvetet, men jag ställer frågor till tjejkompisar och vad killarna gör, nä det vet jag inte riktigt. Det skulle vara frestande att säga något snabbt och lätt som I’m A Flirt och köra R. Kelly-spåret, men jag vet ju att det är större. Som en kommentar menade efter mitt förra inlägg så spelar det ju väldigt stor roll vad det är för typ av text som kommenteras. Det kontextberoendet kan översättas brett.
Flörta åsido så är det faktiskt inte svårare än att jag känner mig mer bekväm med att gå lite närmare med kvinnor. Bara för att jag tror att det är inlärt och kulturellt behöver det inte betyda att det inte är sant att kvinnor oftare pratar mer om relationer, eller pratar mer intimt. Plus att det inte spelar någon roll egentligen vad det är för respons för nu pratar vi mina förväntningar och hur de styr hur jag pratar.
Och så vana förstås. Jag har mina gamla vänner från när jag var så liten som ett år, med vilka jag absolut umgåtts väldigt nära och pratat om väldigt mycket, men alla nya och nära vänner är kvinnor. Helt ärligt varenda en om jag verkligen säger nära vänner. Helt ärligt lite … fegt av mig.
Men visst är det fortfarande större än så. För även om jag är rätt säker på att jag inte är ensam om detta mönster och framför allt inte om delar av det (föregående inlägg in particular) så vet jag att det när jag säger ”fegt” innefattar en massa nojor hos mig som är något mer komplicerade än så. Någon undrade om jag inte var tillräckligt avslappnad med det queera för att bli mer avslappnad med män, men det är inte så problemet ser ut i mig. På enklaste sätt kan det förklaras med att jag är konstant nervös för vad andra tycker om mig och ifall jag gör bort mig. Det ska väl få bli sitt eget inlägg någon gång, men just nu vill jag bara få in hur det påverkar mig till att inte ta några chanser att vara för påträngande intim med någon jag inte tror kan ta det, och då brukar gruppen män falla bort. Det är inte vad jag har problem med, utan vad jag tror andra har problem med.
Det är inte lättare med kvinnor enbart för att jag tror de har annan inställning. Det är också för att jag slipper fundera ens. Oftast behöver jag ju inte vara den som lyfter ämnen eller påbörjar djupet när jag umgås med kvinnor, jag bara följer med. Bara för att det är något jag tror är inlärt behöver det inte betyda att män faktiskt inte gör så. Inte tar första steget mot den sortens kommunikation.
Samtidigt blir det också, som en annan kommentar sist påpekade, lätt ett ganska ytligt djup. Det är en klyscha det också, men visst fan kan det vara lätt att verka mer intim än vad man är. I fallet okänd bloggare som jag vill berömma är det förstås helt uppenbart att jag inte kan känna henne tillräckligt för att ha något att säga om hennes very personlighet – men det betyder inte att det skulle vara oacceptabelt att kommentera på det sättet. Särskilt inte när den personliga tonen är satt redan i texten.
Men vill man då bredda det till männen också, eller: män emellan? Om det nu finns en viss risk att bli ytligt djup eller hamna i direkta Lilla Gummanden av detta personbekräftande. Vad jag hoppas på är att det helt enkelt är ett litet pris och liten bismak av att ändå kunna ha friheten att fiska lite grann i de djupare vattnen hos varandra utan att det behöver vara en stor sak. Det kan ju inte vara värre med ett ytligt djup än det är med en ängslig fasad.