Det flyter runt en saftig en på nätet nu. Ännu en historia om våldtäkt där (gärnings-)mannen har sina försvarare och kvinnan ska beskrivas som slampa av alla dessa, och båda parter är kända nog för att göra det högintressant att spekulera kring. Jävligt svartvitt som oftast samtidigt som förstås en hel del också håller huvudet riktigt kallt och hellre ger sig på HUR det motiveras att mannen är oskyldig. Enskilda fall ska vi ge fan i att döma som inget vet.
Which leads me to. Det gäller då förstås bara offentligt. För egentligen har jag ju min uppfattning privat helt jävla glasklar. Självklart har han gjort det! Vad jag baserar det på? Jo, på samma sätt som den klassiska bilden av gärningsmannen i en våldtäkt är en busklurande typ som kamouflerar sig däri med ögonbryn grova som trädgrenar har jag min egen stereotyp. En utviksfotograf som har blonderat hår och kan leka runt med carte blanche på sin status och (säkert bara statusbyggda) snygghet – det är bara helt och hållet spot on. Särskilt när man blandar in att den utsatta kvinnan beskrivs som slampa som enligt mina fördomar måste vara sett som fair game av alla snygga glidare.
Jag tröstar mig med att jag är medveten om denna fördom och att jag aldrig i helvete skulle sätta mig på en nämndemannaplats med den bakgrunden. Fortsätter att skriva om våldtäkt allmänt, fortsätter att precis som den första länkade texten ovan fråga om det inte är dags att fila ner stigmat på hela jävla brottstypen.
One Response to Min egen stereotyp