Förra helgen var jag mer som en viss Hungover Owl (tack Lisa för tipset!). Igår var det istället stort nöje och glada bakisminer och idag är det full fart. Den här helgen är än så länge mest värd att älskas. Got the Midas touch en stund. Och alla vet ju att den tillfälliga Midas är långt bättre än den riktiga som inte kan käka en macka utan att den får bling.
– – –
Midas Touch (CFCF Rmx) – Just nu bästa skrivmusik
(Rubrik sjunges till melodin ”När Sverige jooooobbaaar”. Due cred till Ali Esbati.)
Valet av Mario Vargas Llosa som nobelpristagare och dess eventuella politiska innebörd. Oj oj. Maken till pseudometadebatt har jag inte sett på länge (det skulle väl i så fall vara hur alla möjliga sidor försöker få SD:s förehavanden att ligga i motståndarens fat).
Dels då de som rasar* på riktigt över valet som om det varit ett aktivt politiskt val av akademin, och dels de som tänker att tre-fyra personers högljudda kritik = nu är hela vänstern arg, och löjlig. Men att bara nämna att man inte gillar någons ideologi innebär inte att man hatar på författarskapet, eller på valet. Vafan, bara att Åsa Linderborg inte rasade säger väl en hel del.
Jag var inte så uppmärksam för några år sen, men jag kan tyvärr tänka mig att valet av Harold Pinter gav ungefär samma lölj från vänstersidan. Vittna gärna, ni som vet. Jag får i alla fall känslan av att högersektionerna som delar Vargas Llosas politiska inställning – och säkert övrig höger också – mest jublade över valet av en nyliberal för att de nu lätt och framgångsrikt kan låtsas att vänstern är arg.
Men om något visar väl beskrivningarna av Vargas Llosas författarskap, som tex den i akademins motivering ”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag” eller Vargas Llosa-citatet som Claes Wahlin lyfter fram ”en författare ska påminna om världens orättvisor och nödvändigheten att förändra livet”, pekar på litteratur som må vara politiskt användbar men knappast omöjlig att känna igen sig i oavsett ideologi. Om man inte är diktator förstås.
– – –
*Just Ezpeleta har visst redigerat bort det värsta verkar det som. Vilket dock finns citerat lite här och var, till exempel hos denna hatare till hatarutpekare, som samtidigt väl visar på ovan nämnda tes om förhastade och gotteglada högerdebattörer.
Häromdagen Sandelin*. Igår Marcus Birro. Det var såklart inte låtsaspartiet SD:s intåg i sig som fuckade upp landet totalt, utan det ökade dillet att publicera en jävla massa kuktrams i annars normal press. Förklaringar på populismens framfart via samma populism om schminvandring. Allmänt förortshat (ja, Birro tidigare även där). Dumheten och bråddjupet av mörker.
Marcus Birro har alltid varit en jävla tönt. Hans författarskap struntar jag i, det behöver inte vara dåligt, men en narcissistisk tönt är han. Den nya sidan av honom är däremot inte töntig utan vidrig. Män i klänning, beskriver han talibaner som. Det är alltså det värsta man kan komma på. Omanlighet, där har vi terrorns ansikte, jahapp. Och vi andra män i klänning – vad är då vi? Jag ser Birro jobba på crossdressförbud i framtiden, helt i ironisk enighet med talibankräken.
Grattis! Och dra åt helvete.
– – –
* Exemplariskt och enkelt bemött av Lars Persson. Och av Cwejman förresten.
HAHAHAHAHAHA ni är såna dumskallar, trollmiffon! I inlägget om SD:s utstormning och failen därvid blev kommentarerna vanvettigt många. Det pågår än i skrivande stund. En läsare får några misstankar:
Mikael har naturligtvis rätt att värja sig då han inte alls är samma person som de tre namnen ovan honom. Det ser jag genom mitt wordpressverktyg som visar IP och mail på de som skrivit kommentarer. Därför ser jag även att någon oresonlig paranoia inte existerar, eftersom DET ÄR SAMMA PERSON SOM SKRIVIT DE ANDRA TRE. Med samma mailadress! Jävla idioter ni är alltså, ska inte ett troll ha lite grundläggande internetkoll och känna till sånt här med IP-visning? Klicka bilden nedan.
Busted! ”Som någon påpekat tidigare om Japan…” JA, du själv! OMGOMGOMG.
– – –
Update: Skagedal informerar mig att IP:t är från Japan. So many levels detta.
Precis som väntat var det en rejäl pärs att sitta på ABF-debatten ”Den Lyckliga Horan?” igår, men det var i alla fall väl värt det. Intellektuellt utmanande och mer underhållande pinsamt än jobbigt pinsamt då frågor från golvet (=påståenden utan fråga) och allmänt härj bröt ut (burop, skrik och applåder på konstiga ställen). Tack och lov gastade inte någon heller om den där myten att fler män än kvinnor säljer sex, även om det istället då blev väl mycket fokus på förhållandet kvinnor som säljer/män som köper.
Trots Kajsa Ekis Ekmans jobbiga biologistiska tendenser, eller hennes pubbiga jidder med Susanne Dodillet, så tror jag också att hennes bok kommer vara riktigt god läsning. Eken stod till och med för ett par fräscha argument jag inte hört förut, vilket ju inte hör till vardagen i den frågan. Hennes svar till den enda med erfarenhet av prostitution var också bra, men mest för att det blev lite som att skjuta tunnfisk*. Men att ingen med utrymme argumenterar för lagen på ett konsekvent bättre sätt är beklämmande.
Jag är alltså uttalad förespråkare av sexköpslagen, men det är tex förbannat synd att Dodillet får så vansinnigt mycket irrelevant skit för sin avhandling (vilken Eken fånigt benämnde som ””så kallade” avhandling”). Det är ohederligt att försöka fälla ett ordentligt idéhistoriskt arbete på ett litet obetydligt om än slarvigt källreferat. Det är faktiskt inte helt olikt hur kommentarstroll som försöker locka iväg en på irrfärder genom att gräva i minsta sidospår agerar. Ekens hållning står och faller INTE med hur dagens bilder och/eller myter om horan kommit till. Det spelar ingen roll för lagens ursprung i radikalfeministiska tankar hur många prostituerade nån pratade med på 70-talet. Man kan helt enkelt inte ta avhandlingen som en politisk kampskrift mot sexköplagen oavsett hur den sedan används eller hur Dodillet ställer sig själv.
Det är också tendentiöst att hela tiden uppehålla sig vid traffickingoffer specifikt och i detalj (och Eken förlorade rejält med trovärdighet på att nämna en vän som dött efter liv som prostituerad, naturligtvis får motståndare svårt att respektera såna känsloargument – det är som att fråga föräldrarna till en mördad vad vi ska göra med mördaren). Att trafficking är en stor del av problemet är sant, och ska förstås inte glömmas bort, men vi behöver inte fler detaljer om hur jävligt det är eftersom ingen sagt emot detta. Det vi behöver är att prata om hur trafficking relaterar till prostitutionens legala status. Där var faktiskt något otippat FP-representanten den som påtalade intressanta uppgifter om hur avlyssningar av organiserade brottslingar som en bieffekt avslöjat prat dessa emellan om hur kass marknad Sverige är för människorhandel pga lagen. Tji fick ni som sa att det tvingar allt under jord ännu värre.
Däremot får gärna snutens och socialens insatser vara mest traffickinginriktade och framför allt ska stort ansvar läggas på torskar som köpt smugglade slavar. I helvete att man inte märker. Där är det enda fallet då jag kan tänka mig högre straff också, men i allmänhet är inte det vad som är intressant.
Så varför är jag för?
Klass. Såklart. Sexköpslagen är en morallag, no doubt, men inte sexualmoralisk utan solidarisk. Vi ska ge fan i att lagstifta baserat på de som trivs utmärkt när detta inte är den allmänna verkligheten. Tänk dig en arbetsmarknadspolitik som utgick ifrån att alla hade toppenvillkor. Bara sjukt. Att kunna lagföra en keff torsk är där jävligt mycket bättre än att få F-skattesedel. Det är också totalt omöjligt att likställa det annat arbete vid en legalisering som det ser ut idag och lycka jävla till då med att jobba bort stigmat.
Det finns inget hinder att parallellt ha sexköpslag och skadereducerande verksamhet – oavsett om detta gäller simpel kondomutdelning eller bättre insatser – och framför allt kommer det aldrig vara något problem för alla med bättre situation som vill sälja sex likförbannat. För visst fan kommer prostitution finnas kvar. Och jomen säkert finns den lyckliga horan, eller horan som normaltrivs i alla fall (för vafan då ”lycka” liksom?). Det har bara noll relevans för frågan.
För sakens skull vill jag också nämna att betalt för hushållsarbete-grejen är det mest bisarra argument som funnits**. Om man utgår ifrån att sex är något som sker betalt eller obetalt men aldrig frivilligt har man liksom right there räknat bort kvinnors lust och stått för den största idiotmoraliseringen själva. Nog för att många säkert har det så, och hade för 50 år sen, men det är som med ”svin till män” i allmänhet som prostitutionsveteranen i publiken pratade om: ett problem man ska lösa i sig. Tar man betalt istället för söker sin egen njutning får man väl fan inget liv.
Det enda jag menar som är någolunda likt sexualmoral är att sexarbete är en idiotmarknad som inte behövs. Men jag förbjuder gärna på samma grunder telefonförsäljning, skänk-pengar-pärmar på stan och sms-lån.
– – –
* Eftersom den kvinnan sa typ ”Det är faktiskt många fina killar som köper sex! Männen som inte gör det är ofta skitstövlar!” #eh #someofmybestfriendsarejohns #noshit
** Det är alltså den tyska synens grund, eller en av dem, och Dodillet tog upp det i avhandlingen såväl som igår – DOCK EJ som ett argument för prostitution märk väl. Utan som underlag för att feminism av olika sorter är bakgrund till olika lagar.
Jag ska definitivt inte gå så långt som att kalla tilltaget i biskop Brunnes predikan för Riksdagen för odemokratiskt, vilket förmodligen en del sverigedemokrater lär göra. Dock var det helgalet. Tor Billgren säger som vanligt det bäst: ”[S]å lätt det hade varit att angripa SD med mer subtila & adekvata medel. Var finns de raffinerade och skickliga retorikerna?”
Istället för allmänt tal om lika värde, alltid gott att påminnas inte bara för förmodade rasister, var det nya riksdagspartiet i sig uppenbart smädat. Det hölls demonstrationer mot SD igår, där är det ok, men dessa hyllades explicit i Brunnes predikan. Inte minsta tvekan om vilka hon menade kan ha funnits. Självklart känner sig Jimmie Åkesson kränkt. Självklart kommer varenda sverigedemokrat känna likadant och tydligen kommer vi andra mest lolla åt att SD protesterar mot allas lika värde, som att det var händelsens kärna.
Jag förstår de som skrattar åt informationen som kommer genom hörsägen, men ni som läst predikan och fortfarande skrattar – ni borde veta bättre. Chansen att SD ökar nästa val blir alltjämt större. Kunde vi inte hållt oss till att håna folkdräkten? Och kan vi inte avskaffa den där gudstjänsten till nästa val?
Och jag ba: ”Jag ska ALDRIG skriva en roman. Fy fan vilket arbete, det har jag inte disciplin för!” Middagssällskapet på förlagsmiddagen har precis invigt mig i de olika turer man kan råka ut för. Flera hinder och förvecklingar som inte redan varit mig kända genom Panams arbete – refuseringar och falska löften och brustna förhoppningar finns av många sorter – och jag känner som vanligt ingen som helst lust till den där grejen. Inte bara för the politix, utan för själva jobbet också. Har inte tålamod för stora projekt, har inga idéer för längre än tre sidor (VAD kan inte förklaras på tre sidor? I dare ya!), har framför allt svårt att göra omarbetningar då lagt kort ofta ligger för mig. Blir alltid mer nöjd med andra versionen om jag måste skriva om en förlorad fil, men det känns ändå vanligen som om jag huggit ord i sten med varje första tangentnedslag.
Likförbannat står jag där på dansgolvet under mässhelgens sista fest och tänker att TAMIGFAN, jag gör det. Detta för att jag insett att allt jag lagt in i Skamlöst-novellens protagonist, allt jag vet om honom, det finns mer i mitt huvud än i den faktiska texten. Alltså finns något att ösa ur. Jag har visst ett projekt och en idé. Fattas bara tålamodet och viljan att göra om göra nytt.
Dock håller jag fast vid att allt kan förklaras på tre sidor, men det är väl bara en fråga om vad man ska få ut mer, utöver en förklaring. Det är bara min extremt förklaringsvilliga stil som ställt till det för mig tidigare. Jävla opinionsfälla.
Ovan det obligatoriska klippet att lägga in i varje inlägg som handlar om att man arbetar med en roman. Alla måste titta.
Angående talmansvalet idag vill jag verkligen kräkas på allt prat om hur SD röstar. Hur kommer de rösta? Varför? Vem råkar ha röstat som SD valde att också rösta? Vem är rasistclown i rasistcirkusen?
MEN TYP INGEN, ERA JÄVLA TARDS!
Det är som när folk på film vägrar ta emot ”smutsiga pengar”. Vem fan bryr sig? Om man inte själv aktivt stöttar jävulskapen spelar det ju ingen roll. Röster fådda genom eftergifter är naturligtvis en sak, men att smutskasta vilket block som helst för att SD röstar som dem är rent korkat.
Dagens skäl 1B till att ta livet av sig är därför de skitkonstiga höga växlarna på Åsa Linderborgs text om SD och fascism. Fanbibelsläsningen blåser upp två små meningar till skandal, trots att man kunde tycka liberalerna kunde glädjas av en vänsterperson som konstaterar att SD inte kan kallas högerparti så lättvindigt.
Nog för att det går att invända mot fascismen och kommunismen som antiteser, synnerligen underligt formulerat indeed, men hur i helvete fick tex Cwejman det till att hon romantiserar politiskt våld? Gata + slåss i samma mening räcker inte hörru. Att många höger- och /eller liberala debattörer är så jävla kåta på att ropa kommunism får väl för övrigt kallas tämligen nutidslöst där de säger historielöst. SD:s politik idag är extremism, V:s är det inte. Oavsett vad man kan tänkas hitta i bakgrunden. Ingen av dessa är några trojanska hästar, lika lite som något alliansparti är det. Listan på moderaternas historiska röstanden är lika irrelevant som vänsterns gamla k.
Så var det med det.
Idag är Panams debattartikel om slacktivism med på Expressen Sidan 4. Det är förstås en bra text i linje med mina tankar. Konstigt vore annat, det är ju min tjej som skrivit och vi är ganska lika. Jag gillar lika.
Invändningar finnes, dock. Bland annat genom Staffan Björkmans tweet om sammandraget i ingressen, vilket inte är Panams ord alltså, kom jag på en grej som man lätt glömmer när det gäller sånt här: vadå medelklass? Man får faktiskt vara en smula försiktig här.
För visst är det väl medelklass som till stor del ryggdunkarklubbar sig och står för mycket slentrianmotstånd. Det är dessutom överväldigande ofta medelklass som segregerar sig själva och kanske har mycket annat att jobba med – vilket är hur jag uppfattar poängen av Panam. Men samtidigt är det knappast en enskild medelklassgrej att sätta upp nån twibbon eller gå med i en grupp. Snarare tvärtom, det är lätt fler ur medelklassen som tvärtom är kritiska mot sånt, som jag eller Panam. I vår något mer intellektuellt betonade medelklass är detta snarare normen. En snabb genomgång bland mina vänner på Facebook pekar i alla fall på det och twitter är det mesta forumet för bashing av saken.
Det är alltså väldigt mycket samma slacktivism att bara tänka på medelklassen här. Som Ramnehill menade igår på twitter finns kanske en hel drös utanför medelklassen som också frontar sin vita olikagillar-hand och faktiskt även får ta diskussioner då. Medelklassens problem med sånt är ju främst att vi inte konfronteras med de som budskapet ska riktas till. Där också kängan. Hyckleriet kommer ju när man säger att man gillar olika men faktiskt får svårt att mena det på allvar.
I dagboksbloggar kan jag se två ytterligheter. Ångest- och ältarbloggarna respektive de positiva good life-bloggarna. Grå deppiga med kanske nån deppig bild eller färgglada med massor av bilder som alla fotats med riktiga systemkameror.
Båda typer av bloggare verkar vantrivas lite med var de hamnat, åtminstone när de konfronteras. Jag hade aldrig läst Underbara Clara tidigare, men så fanns redan på förstasidan när jag väl gjorde det häromdagen ett sånt inlägg som visar på hur det skaver mellan bilden som visas och hur verkligheten bakom är. För någon månad sedan publicerade Stambyte ett inlägg om detsamma, fast tvärtom, att människor blir oroliga och undrar hur ångestbloggarn mår eftersom allt som syns är det dåliga eller i alla fall svåra. Något liknande hände mig på liten skala efter ett eller annat inlägg i Kurt Prosa.
Ok, det är något av det mest intressanta jag vet det här med självbilder och utåtbilder. Vi är så jävla kassa på att tro rätt om folk, men också rätt kassa på att se hur vi gör det svårt. Det är ju ”hej hur mår du”, och ”bra!” och inga belastande svårigheter åt andra. I en blogg med mer eller mindre stora skrivarambitioner är det förstås ett grepp man kan ska få ha ifred, men det är ändå en spännande ytterlighet.
Föga förvånande är också ält och ångest ämnet för anonyma bloggare, medan the good life är något man visar upp med namn. Förmodligen bidragande till att folk stör sig och hatar på bloggare som de tror försöker vara perfekta. Men förmodligen inte heller för att skryta utan för att man inte har en tanke på att det dåliga skulle vara bloggbart utan ett skyddsnät. Nog för att en del framstående livsstilsbloggar skulle få sig en törn rent krasst imagemässigt också – fan det hör man ju bara på namnet livstilsbloggar, men jag tror det är sekundärt för personerna bakom. Folk vill ju uppenbarligen visst läsa om ångest och ält, ändå vill man inte alltid dela med sig.
Glaset halvfullt eller halvtomt verkar ibland vara mer en metafor för hur man vill framställa sig själv än för hur man upplever omvärlden. Jag föreställer mig personlighetstyper som antingen drar åt att vara försiktig med det svåra eller att vara försiktig med att verka förmer. Ofta kan jag tyvärr känna mig som the worst of båda där. Men det är nog bara inbillning och överdrivet ältande. Gjorde jag det igen nu?