Och jag ba: “Jag ska ALDRIG skriva en roman. Fy fan vilket arbete, det har jag inte disciplin för!” Middagssällskapet på förlagsmiddagen har precis invigt mig i de olika turer man kan råka ut för. Flera hinder och förvecklingar som inte redan varit mig kända genom Panams arbete – refuseringar och falska löften och brustna förhoppningar finns av många sorter – och jag känner som vanligt ingen som helst lust till den där grejen. Inte bara för the politix, utan för själva jobbet också. Har inte tålamod för stora projekt, har inga idéer för längre än tre sidor (VAD kan inte förklaras på tre sidor? I dare ya!), har framför allt svårt att göra omarbetningar då lagt kort ofta ligger för mig. Blir alltid mer nöjd med andra versionen om jag måste skriva om en förlorad fil, men det känns ändå vanligen som om jag huggit ord i sten med varje första tangentnedslag.
Likförbannat står jag där på dansgolvet under mässhelgens sista fest och tänker att TAMIGFAN, jag gör det. Detta för att jag insett att allt jag lagt in i Skamlöst-novellens protagonist, allt jag vet om honom, det finns mer i mitt huvud än i den faktiska texten. Alltså finns något att ösa ur. Jag har visst ett projekt och en idé. Fattas bara tålamodet och viljan att göra om göra nytt.
Dock håller jag fast vid att allt kan förklaras på tre sidor, men det är väl bara en fråga om vad man ska få ut mer, utöver en förklaring. Det är bara min extremt förklaringsvilliga stil som ställt till det för mig tidigare. Jävla opinionsfälla.
Ovan det obligatoriska klippet att lägga in i varje inlägg som handlar om att man arbetar med en roman. Alla måste titta.
2 Responses to A compelling protagonist