Under Kulturnatta i Göteborg ikväll, kl 18 respektive 18.30, kommer Elin Grelsson och undertecknad att läsa våra noveller ur Skamlöst i Butik Kubik. Detta i Textivals programpunkt ”Text för plats”. De är förstås mycket bättre höglästa än i tryck så passa på!
Även Hanna Wikman från samma fina Charlie läser ikväll. Detta vid Kommersen kl 20.20.
Det är enormt provocerande att det finns fackförbund som ens funderar på att slänga ut SD-anslutna. För att det är demokratiskt wack förstås, tillåtet eller ej (vi får se om saken prövas rättsligt), men också taktiskt wack eftersom facken redan skadats nog av förra eftervalets avgiftshöjningar och påföljande medlemsbortfall. Då var det klagomål på situationen att många valde medlemskap i A-kassan utan fackanslutning, och plötsligt ska detta vara något facken själva försätter sig i.
Rimliga frågor är förstås om även centerpartister bör kickas, eller vad för slag som helst av felaktig åsikt. Omöjligt kan de dock få rätt i den saken. De som vill kicka sverigedemokrater papegojar sig med att det skulle vara oförenligt med stadgarna att de är aktiva i SD. För det första är det knappast vilka åsikter man har som kan bryta mot stadgar, utan vilka man framför i facklig verksamhet. För det andra kan du ge dig fan på att till och med SD själva har stadgar som på liknande vis skulle utesluta sina egna medlemmar, tolkade på det viset. Det finns inga bevis där för deras möjliga odemokratiska värderingar.
Demokratifloskler ligger i stadgars natur och har liten relevans för den förda politiken. Det var samma sak med de frireligiösa ungdomsförbunden som aldrig kan beskyllas för att formellt diskriminera HBT-personer även om praktiken såg annorlunda ut.
Den med fel åsikt kommer inte drabbas av någon avskuren socialförsäkring, så problemet är till största delen principiellt, och PR-mässigt för facken. Det är naturligtvis illa nog.
Idag sprutade jag typ nästan kaffe över tidningen för att det var så högt på lulzmätarn. Johan Lindqvists recension av Neil Young var ett sånt skämt. Kaffet ville ut här:
”Lyssna bara på oväsendet i Sign of love. Det är inte många artister, unga som gamla, som skulle våga riva sönder en melodi på det viset.”
Och jag…
nä..
….. ….. asså….
… ämen…
ja, dist och oljud! Det är coolt det. MODIGT.
ALDRIG…. HHHNNGGGGGGH…. GJORTS FÖRR. Inga gubbar gjort förr detta coola!
Eh.
Jag älskar Neil Young. Kommer säkert gilla detta också. Ja, han har haft en speciell ljudbild och labbat mycket med oljud. Men just därför! Vi vet att Neil Young gillar sånt, vetat det sen 90-talet. Och alla andra också med gitarr. På vilket sätt är detta mod? Börjar han plocka upp 80-talssyntarna igen kan vi snacka.
Det är inte mod när man har ryggdunkarklubben runt sig som imponeras.
I helgen stod, naturligtvis, samma Lindqvist för det tröttsamma greppet att gå igenom göteborgsklenoden Håkan Hellströms kommande skiva låt för låt. Vad är poängen, undrar man. Ja, goe Håkan hade nån grej på Bokmässan dit femti miljarder mänskor skulle gå och lyssna, så att bara hälften fick plats, och det är inte på nåt sätt konstigt att ge honom utrymme. Men det är inte utrymme, det är tomt utrymme. Ryggdunk som är lika menlöst att läsa som det är att skriva. Ett kontrakt. Mutskandaler i Göteborg? Hahaha! Det här är den riktiga göteborgsandan.
Nå, det är rockmanlighetsandan om vi ska vara petiga. Lokalt yttrar den sig med sitt egna fokus, men på samma vis som den fungerar (inter)nationellt. Tack och lov finns nya Filter som går igenom Håkan Hellströms revanschtematik på ett både kritiskt och känsligt sätt. Lite som Ja vi förstår att du inte känner dig färdig med revanschlusten, men kolla dude: alla älskar dig. Och jag kan så väldigt lätt se nyttan med alla dessa hämnder och revanscher i musiken och att de behövs för alla som var oss när vi var yngre, men klart som fan måste man ha det för sig att denna revansch inte kostar alls för den som skapat våra anthems om de är på denna nivå. Det som kostar och är svårt är att släppa lasten och gå vidare.
– – –
Det är tur att GP även har Kim Jong Ill skrivandes för dem, som kan peta ihop en smart länk mellan postval-känslan och Mobb Deeps Survival of the fittest.
Nisha Besara och Ann-Charlotte Marteus är två som reagerat på liknande sätt av Sverigedemokraternas ”kulturpolitik” (gigantiska insinuanta citationstecken där) som den presenterades i P1. Alltså att de tänker fel från början eftersom kultur är en process och inte kan definieras statiskt genom motsättningar, knappt ens inom den snävaste tidsram. Men förutom att det förstås ger skäl att håna löjet som SD-politikern Mattias Karlsson bjuder på är framför allt Besaras poäng något att analysera oss själva med snarare än de andra, främlingarna, som ju i detta fall mest är SD (insert skämt på det).
Det är så lätt att glömma bort sin egen föränderlighet (eller för den delen, att låtsas som om föränderligheten är statisk men unik för svensken). Och så lätt att därför omedvetet se andra kulturer som lika statiska. Inte så konstigt att det blir beef mellan de som vill kritisera enskilda kulturuttryck och de som vill bevara ”mångkulturen” om de senare ser all kritik som kritik av hela kulturen och de förra verkar blinda för att det är så det framstår utåt. Ja, jag har reagerat instinktivt massor av gånger så fort kritik av hijab eller vad som helst annat dykt upp och tänkt att nä nu blev det obehagligt här. Så finns det förstås bara genom vilka kulturer som får några av sina uttryck kritiserade ständigt redan ett filter av obehag som inte behöver ignoreras, men jag skulle hellre vilja belysa det låtsaspositiva.
Att ta seden dit man kommer är ett märkligt men kraftfullt* ordspråk som inte bara öppet främlingsfientliga använder, det kan lika gärna användas för att visa på sin egen löjliga välvilja inför det man betraktar som exotiskt (lex Den vita massajen). Storögda berättelser om hur man gör i andra länder, och tänk så häftigt va! Men den föreställt positiva synen är närmast grunden till den negativa. Lösningen tror jag dock inte ligger i vare sig vågor av kritik mot det oönskade eller total likgiltighet och let live – utan i hur man diskuterar kring vilka kulturens riktingar kan eller bör vara. Kan man inte motivera sina ställningstaganden mot det man vill kritisera med annat än osvenskhet, eller för den delen ”oupplyst”, har man inget att komma med.
Att något inte passar i min kultur är skit samma, att det inte passar med våra överenskommelser är mer intressant. Varför det kommits överens om är det allra viktigaste. Inte bara resonemang och debatt utan informella och komplexa ursprung. Jag kan säga på en gång att det inte har ett skit med ögonkontakt i klassrummet att göra att vi inte har hijab i bleksvensk medelklass, och att vissa traditioner har det kan inte bara härledas till ett unisont beslut om kvinnors underordning, oavsett hur mycket den saken blir resultatet.
– – –
* Seriöst, det är i topp fem av de ondaste truismerna jag vet.
Jonas Thentes krönika som berörde det – som sagt – legendariska trängselmötet ”Sociala medier och bibliotek” på bokmässan verkar ha upprört de flesta bibliotekarier. Nå, bland de jag har koll på i olika nätsammanhang åtminstone. Själv nickade jag istället igenkännande, så vad är mitt problem?
Jag tror förstås inte att biblioteken kommer gallra ut böcker och byta mot Facebook istället, men det gjorde väl inte Thente heller utan använde bara en hård retorik för att peka på en motsättning som faktiskt finns. Anledningen till att de nätnärvarande bibliotekarierna inte ser denna är att de, vi, är just nätnärvarande nog att veta hur vi ska använda internet.
Vi kan prata om sociala medier och dess eventuella förtjänster som självklarheter som gör att det ändå utåt sett känns antingen internt eller irrelevant för en standardointresserad. Överanvända termer bidrar till detta, därför är sociala medier problematiskt som begrepp hur gärna man än vill använda det på ett bredare än Facebook-sätt. Det gäller både bibliotekarier och vilka som helst som lever på nätet till stor del. Thente har alltså varken rätt eller fel, hans bild av ”hur det är” må vara för grovt tillyxad och för många osann, men jag tror den överensstämmer med en känsla av biblioteket och bibliotekarier som existerar brett. Och då har man ändå gjort fel nånstans.
Eller rätt, vad vet jag, det kan ju hända att nätet blir lika självklart för alla snart men som jag har sett i generationen runt mig och yngre än mig är det väl optimistiskt att tro. Internet och hur det används och vad det är angår alla, men alla bryr sig inte för det. Utmaningen är väl att göra internets olika nya eller gamla vägar relevanta för en användare, besökare, kund, whatever som tidigare inte brydde sig.
– – –
Update: Det kan vara bra att kolla igenom Högskolan i Borås sammanfattning av seminariet, så att det i fortsättningen skiljs lättare på vad som sades där och vad Thente skrev exempelvis. Där finns även ett väldigt bra exempel på lyckad användning som faktiskt når ut till något fler än näträvarna.
Förra året skrev jag ett kilometerlångt inlägg om den episka bokmässehelgen. Det kommer jag inte orka i år, men en halv kilometer blir det. Det ska betonas att detta är julafton för mig. Årets helg, och jag hoppas det så förblir varje år. Jag är nämligen som snickrad och lackerad för en sån här tillställning.
Igår var första gången som någon annan än Panam fick både höra talas om och inse vidden av mina pepp-bakfyllor. Antireaktionen som gör mig glad och pladdrig istället för totalt utslagen. Jag är mingelmonstret, pansarvagnen, killen hela dan. Det är ju så lätt en helg som denna. Kräver inget annat än att man är där och har lite lösa tweeps som tar en vidare. På kvällarna bara att man lägger upp en plan och håller fast vid den, plus/minus nån improvisation emellanåt. Detour till Lönnmördarn eller taxi när spårvagnen blockeras av bärgningsbil, såna grejer.
Lösa händelser av lulz, förvirring eller glädje:
– Föregående inläggs bildstund. Gabriel och jag sliter ut påsarna i övergivna Aftonbladet-montern. Inget ska gå till spillo. Förmodligen ett av skälen* till att Galago-festen inte blev lika bra som förra året. Men värt det in lulz.
– Vi kliver ut från det ofattbart populära seminariet ”Sociala medier och bibliotek”, nu närmast legendariskt efter 100 personers fail att få plats samt flera mediers rapportering av snopen bilbiotekariesamling, och så står P3 Kultur utanför bland de som inte kommit in, och jag får ad hoc sammanfatta vad Rasmus Fleischer sagt därinne och kommer med i programmet. Alldeles efter Panams grymma reportage om mässans rookies vs. blasé veteraner (inspelat i Studio Paparkaka!).
– Johan Ehrenberg är på skojhumör under fredagen, och presenterar vår lilla pladderstund i ETC-montern genom att hävda att montern ska byta namn till porrtältet. Sen läser vi ur novellerna i den konstigaste miljön som går att få till utan att blanda in föräldrar bland publiken.
– Jag är totalpank eftersom jag jobbar kommunalt och får lön 27:e, så innan jag ska på förlagsmiddag måste jag möta upp Panam som får ge mig cash. Står och väntar på hennes båt vid Rosenlund, så går vi och tar ut pengar. Sen ska hon iväg och jag vänder tillbaka och tar samma båt som varit vid Lilla Bommen och vänt. Hoppar av på Lindholmen, tar en snabb vända hem för att byta kläder och ladda telefonen i tio minuter sen går jag till Slottsbergets färjeläge och tar än en gång samma båt, som denna gång varit vid Klippan och vänt. Hoppar av vid Rosenlund igen och går på förlagsmiddag. Båtskillen som sköter grindöppningen trodde nog jag älskade att åka båt.
– Tweetupstället i Natur & Kulturs monter har en sån där knepig espressomaskin som man matar in färdigladdningar med kaffe i. Det är gratis och bara tuta och köra, men alla som konfronteras med den har samma tekniknoja och står tysta och tvekande. Efter att vid ett tillfälle fått frågan om jag jobbar där och fattar maskinen inleder jag en session av hobbybaristande och får hjälpa samtliga som närmar sig. Killen hela dan, jag fixar!
– Mjölken.
– Sist, ett hopp tillbaka till fredagen: Taxifärden från vår lilla middag hemma hos oss till Glänta-festen brakar igång med radions spelande av Bohemian Rhapsody. Taxichaffisen höjer volymen och jag får totalt Wayne’s World-spel och måste sjunga med i hela låten samt headbanga järnet när det blir ”det hårda” mot slutet. Detta finns alltså på film, men man ser inte ett skit:
– – –
* Övriga skäl var:
– Hisingen. Det är då själva fan att det ska vara så svårt att få folk att åka en liten bit, men när det gäller hitresta människor förstår jag att man inte vill irra bort sig. Ändå glad att vi hade sjukt nära hem sen med tanke på tillståndet.
– Musikfailen. Att dansgolvet som precis börjat bli engagerat förstörs av teknik som strular.
Som det haglar analyser nu. Tröttsamt i bästa fall, sånt får man acceptera eftersom det fortfarande är helt relevant och nödvändigt att gräva i högpopulismens riksdagsintåg. Idiotiskt i värsta fall. De värsta fallen är tyvärr många.
Hör Anders Westgårdh gorma om den äkta svenskheten i Aftonbladet.
Slå din handflata i fejjan.
Det är inte mest provocerande att Westgårdh snackar en massa grundlös goja utan att han inte förstår hur själva samtalet om vad som bör vara svenskhet är nationalisternas drivmedel. Han strosar glatt in på Sverigedemokraternas planhalva och överlämnar en gratis lunch, en riktig festmåltid som förmodligen inte väntar länge på sällskap. Rundgången av definitionskrig är nationalismens Särimner, this pig never ends.
Ingen kan proklamera den rätta svenskheten. Ingen har varken rätten eller förmågan. Fakta saknas. Du kan analysera ursprung, hitta trender och mönster bäst du vill men den rätta själen finner du aldrig. Den jakten har bara en slutstation och det är främlingsfientligheten som uppkommer när du legitimerat stämpeln på hur folk är och alltid kommer vara. Är svenskar si kommer alla andra vara så, och just där plockar SD poängen.
Vill du slå vakt om och hålla den rätta andan, då håller jag andan till jag blir blå.
Möt mig och Panam på Bokmässan och lyssna på vårt tugg om sex och erotisk litteratur i allmänhet och Skamlöst i synnerhet. Torsdag klockan 10 och fredag klockan 10.30, i ETC-montern. Vi är 2010-talets Inge och Sten snart med vårat helyllemysiga snuskprat. Jag lovar att det inte blir som läraren i Monty Python’s Meaning of Life.
I högstadiet gick jag i Sundsvalls sämsta skola. Nå, man kan faktiskt inte mäta sånt, men det var i alla fall skolan med sämst rykte. Vi var alla högst medvetna om ryktet men själv märkte jag väl inget konkret. Att gå i en sunkig skola på högstadiet uppfattades då, och uppfattas nog fortfarande, som något högst normalt. LOL @ högstadiet liksom, vem fan tar det på allvar. Förmodligen hölls kraven rätt låga.
Det gick bra för mig ändå. Skitbra faktiskt. Jag var en duktig elev. Gjorde det jag skulle och ibland lite mer. Ändå tycker vår reprisregering synd om mig. Stackars understimulerade talang!
Jag gick i gymnasiet i en liten gullegullskola. Det måste väl varit därför jag tappade motivationen helt. Eller bara insåg hur lätt det var. Jag kunde faktiskt välja helt själv mellan minimalt engagemang och få VG-snitt eller plugga ordentligt och toppa. Valde det lätta. Fick G sista kursen matte utan att vara på hälften av lektionerna, gjorde allt sista minuten men hustlade väl och framstod som påläst. Jag var en duktig elev.
Du ska veta att ingenting fanns utom räckhåll för mig.
Du ska också veta att alla inte hade det så. Elitklasser, säger de, och menar att man ska ta tillvara på viljan och törsten. Men vem hålls tillbaka? Inte fan är det eliten. Varken av modellen duktiga elever eller driftiga skolkare. Vi har redan förutsättningar nog! Det är ett hån att tilltala medelklassen som om den hade problem när den så uppenbart inte har det*. Det är ett hån att i alla sammanhang prata om valfrihet och egen kraft UTOM när man ska värna om stödet för de som redan har allt. Som om man inte kunde prata specialisering och lust att lära utan att göra det genom elitperspektiv. Att vara överlägsen har aldrig varit min bildnings drivkraft.
I don’t need no help, Jan Björklund, I can do bad on my own.
Och när vi talar om de bästa blir några ofrånkomligen kvar, på vilka samhällets alla kostnader faktiskt vilar. Eftersom ingen medelklass och ingen överklass kan finnas utan de som lämnas kvar.
– – –
* Annat än, naturligtvis, problem med kärlek och otrygghet och liknande för evigt obotliga problem vilka jag aldrig skulle nedvärdera. Men inlägget handlar nu om annat.