Förstå kultur

Nisha Besara och Ann-Charlotte Marteus är två som reagerat på liknande sätt av Sverigedemokraternas ”kulturpolitik” (gigantiska insinuanta citationstecken där) som den presenterades i P1. Alltså att de tänker fel från början eftersom kultur är en process och inte kan definieras statiskt genom motsättningar, knappt ens inom den snävaste tidsram. Men förutom att det förstås ger skäl att håna löjet som SD-politikern Mattias Karlsson bjuder på är framför allt Besaras poäng något att analysera oss själva med snarare än de andra, främlingarna, som ju i detta fall mest är SD (insert skämt på det).

Det är så lätt att glömma bort sin egen föränderlighet (eller för den delen, att låtsas som om föränderligheten är statisk men unik för svensken). Och så lätt att därför omedvetet se andra kulturer som lika statiska. Inte så konstigt att det blir beef mellan de som vill kritisera enskilda kulturuttryck och de som vill bevara ”mångkulturen” om de senare ser all kritik som kritik av hela kulturen och de förra verkar blinda för att det är så det framstår utåt. Ja, jag har reagerat instinktivt massor av gånger så fort kritik av hijab eller vad som helst annat dykt upp och tänkt att nä nu blev det obehagligt här. Så finns det förstås bara genom vilka kulturer som får några av sina uttryck kritiserade ständigt redan ett filter av obehag som inte behöver ignoreras, men jag skulle hellre vilja belysa det låtsaspositiva.

Att ta seden dit man kommer är ett märkligt men kraftfullt* ordspråk som inte bara öppet främlingsfientliga använder, det kan lika gärna användas för att visa på sin egen löjliga välvilja inför det man betraktar som exotiskt (lex Den vita massajen). Storögda berättelser om hur man gör i andra länder, och tänk så häftigt va! Men den föreställt positiva synen är närmast grunden till den negativa. Lösningen tror jag dock inte ligger i vare sig vågor av kritik mot det oönskade eller total likgiltighet och let live – utan i hur man diskuterar kring vilka kulturens riktingar kan eller bör vara. Kan man inte motivera sina ställningstaganden mot det man vill kritisera med annat än osvenskhet, eller för den delen ”oupplyst”, har man inget att komma med.

Att något inte passar i min kultur är skit samma, att det inte passar med våra överenskommelser är mer intressant. Varför det kommits överens om är det allra viktigaste. Inte bara resonemang och debatt utan informella och komplexa ursprung. Jag kan säga på en gång att det inte har ett skit med ögonkontakt i klassrummet att göra att vi inte har hijab i bleksvensk medelklass, och att vissa traditioner har det kan inte bara härledas till ett unisont beslut om kvinnors underordning, oavsett hur mycket den saken blir  resultatet.

– – –

* Seriöst, det är i topp fem av de ondaste truismerna jag vet.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Förstå kultur

  1. Gustav says:

    Now we’re talking. Bra skrivet! Det här är intressanta grejer, kanske framförallt för att jag tycker att både SD:s och etablissemangets(eh typ, vad skall man säga?) resonemang innehåller vissa poänger.

    Det första man kan fundera över är där SD faktiskt har sin poäng: Vi exotiserar faktiskt något otroligt kring det främmande och tillerkänner dessutom minoritetskultur en löjligt stor vikt. Varför är det så? Vad gör en kurdisk eller lankesisk eller baskisk eller palestinsk nationalist bättre än en svensk dito? Är de förtryckta helgon per automatik? Varför är det så många som stödjer dem och varför är det fint? Så långt är faktiskt SD-resonemanget delvis vattentätt. Det är förbaskat svårt att säga vad som är rätt, men jag landar nog i den (ny-)liberala ståndpunkten att alla har en viss rätt att exkludera/inkludera på egna villkor. Om du tillhör majoritet, minoritet, det spelar no matter. Givetvis bör man även kunna ge och ta kritik angående utövande av den rätten.

    Sedan kommer man till hur man skall förhålla sig till (hembygds-)kulturen från samhälleligt håll. Där går SD helt gruvligt fel och det är Nordwall, Marteus och Besara som hamnar rätt(are). Jag pratade t ex med Nordwall på bokmässan och han verkade ha en vettig syn på kultur, nämligen att den är föränderlig och att det lite är utövandet och vidarebefordrandet som är viktigt, inte bevarandet. SD anser ju istället att det finns något slags ursvensk Bullerbykultur som vi skall ha kvar och bevara som vore den uppstoppad eller lagd i formalin. Och att den kräver extra stöd för annars försvinner den eller blir ”osvensk”. Helt knasigt.

    Ett problem är ju att man spelar med falska kort från etablissmanget, eftersom man kritiserar SD-tomterierna men också gärna tar ställning för ”kulturbevarande” åtgärder för olika minoriteter, snarare än låter utvecklingen ha sin gång med ALL kultur.

    Jag vill veta varför vi har kommit överens om att låta de här dumma makt- och strukturtankarna, eller vad det nu är, styra över vad vi som kollektiv skall stödja eller inte stödja, gilla eller inte gilla. Varför vi gärna tillrättavisar folk om att ta seden dit de kommer och vurmar för ”urbefolkningar”, som om de vore annorlunda än vi. Istället för att låta all kultur utvecklas enligt utövarnas kynne och olika personliga utbyten.

Comments are closed.