Nisha Besara och Ann-Charlotte Marteus är två som reagerat på liknande sätt av Sverigedemokraternas ”kulturpolitik” (gigantiska insinuanta citationstecken där) som den presenterades i P1. Alltså att de tänker fel från början eftersom kultur är en process och inte kan definieras statiskt genom motsättningar, knappt ens inom den snävaste tidsram. Men förutom att det förstås ger skäl att håna löjet som SD-politikern Mattias Karlsson bjuder på är framför allt Besaras poäng något att analysera oss själva med snarare än de andra, främlingarna, som ju i detta fall mest är SD (insert skämt på det).
Det är så lätt att glömma bort sin egen föränderlighet (eller för den delen, att låtsas som om föränderligheten är statisk men unik för svensken). Och så lätt att därför omedvetet se andra kulturer som lika statiska. Inte så konstigt att det blir beef mellan de som vill kritisera enskilda kulturuttryck och de som vill bevara ”mångkulturen” om de senare ser all kritik som kritik av hela kulturen och de förra verkar blinda för att det är så det framstår utåt. Ja, jag har reagerat instinktivt massor av gånger så fort kritik av hijab eller vad som helst annat dykt upp och tänkt att nä nu blev det obehagligt här. Så finns det förstås bara genom vilka kulturer som får några av sina uttryck kritiserade ständigt redan ett filter av obehag som inte behöver ignoreras, men jag skulle hellre vilja belysa det låtsaspositiva.
Att ta seden dit man kommer är ett märkligt men kraftfullt* ordspråk som inte bara öppet främlingsfientliga använder, det kan lika gärna användas för att visa på sin egen löjliga välvilja inför det man betraktar som exotiskt (lex Den vita massajen). Storögda berättelser om hur man gör i andra länder, och tänk så häftigt va! Men den föreställt positiva synen är närmast grunden till den negativa. Lösningen tror jag dock inte ligger i vare sig vågor av kritik mot det oönskade eller total likgiltighet och let live – utan i hur man diskuterar kring vilka kulturens riktingar kan eller bör vara. Kan man inte motivera sina ställningstaganden mot det man vill kritisera med annat än osvenskhet, eller för den delen ”oupplyst”, har man inget att komma med.
Att något inte passar i min kultur är skit samma, att det inte passar med våra överenskommelser är mer intressant. Varför det kommits överens om är det allra viktigaste. Inte bara resonemang och debatt utan informella och komplexa ursprung. Jag kan säga på en gång att det inte har ett skit med ögonkontakt i klassrummet att göra att vi inte har hijab i bleksvensk medelklass, och att vissa traditioner har det kan inte bara härledas till ett unisont beslut om kvinnors underordning, oavsett hur mycket den saken blir resultatet.
– – –
* Seriöst, det är i topp fem av de ondaste truismerna jag vet.
One Response to Förstå kultur