Idag sprutade jag typ nästan kaffe över tidningen för att det var så högt på lulzmätarn. Johan Lindqvists recension av Neil Young var ett sånt skämt. Kaffet ville ut här:
“Lyssna bara på oväsendet i Sign of love. Det är inte många artister, unga som gamla, som skulle våga riva sönder en melodi på det viset.”
Och jag…
nä..
….. ….. asså….
… ämen…
ja, dist och oljud! Det är coolt det. MODIGT.
ALDRIG…. HHHNNGGGGGGH…. GJORTS FÖRR. Inga gubbar gjort förr detta coola!
Eh.
Jag älskar Neil Young. Kommer säkert gilla detta också. Ja, han har haft en speciell ljudbild och labbat mycket med oljud. Men just därför! Vi vet att Neil Young gillar sånt, vetat det sen 90-talet. Och alla andra också med gitarr. På vilket sätt är detta mod? Börjar han plocka upp 80-talssyntarna igen kan vi snacka.
Det är inte mod när man har ryggdunkarklubben runt sig som imponeras.
I helgen stod, naturligtvis, samma Lindqvist för det tröttsamma greppet att gå igenom göteborgsklenoden Håkan Hellströms kommande skiva låt för låt. Vad är poängen, undrar man. Ja, goe Håkan hade nån grej på Bokmässan dit femti miljarder mänskor skulle gå och lyssna, så att bara hälften fick plats, och det är inte på nåt sätt konstigt att ge honom utrymme. Men det är inte utrymme, det är tomt utrymme. Ryggdunk som är lika menlöst att läsa som det är att skriva. Ett kontrakt. Mutskandaler i Göteborg? Hahaha! Det här är den riktiga göteborgsandan.
Nå, det är rockmanlighetsandan om vi ska vara petiga. Lokalt yttrar den sig med sitt egna fokus, men på samma vis som den fungerar (inter)nationellt. Tack och lov finns nya Filter som går igenom Håkan Hellströms revanschtematik på ett både kritiskt och känsligt sätt. Lite som Ja vi förstår att du inte känner dig färdig med revanschlusten, men kolla dude: alla älskar dig. Och jag kan så väldigt lätt se nyttan med alla dessa hämnder och revanscher i musiken och att de behövs för alla som var oss när vi var yngre, men klart som fan måste man ha det för sig att denna revansch inte kostar alls för den som skapat våra anthems om de är på denna nivå. Det som kostar och är svårt är att släppa lasten och gå vidare.
– – –
Det är tur att GP även har Kim Jong Ill skrivandes för dem, som kan peta ihop en smart länk mellan postval-känslan och Mobb Deeps Survival of the fittest.