(Rubrik sjunges till melodin ”När Sverige jooooobbaaar”. Due cred till Ali Esbati.)
Valet av Mario Vargas Llosa som nobelpristagare och dess eventuella politiska innebörd. Oj oj. Maken till pseudometadebatt har jag inte sett på länge (det skulle väl i så fall vara hur alla möjliga sidor försöker få SD:s förehavanden att ligga i motståndarens fat).
Dels då de som rasar* på riktigt över valet som om det varit ett aktivt politiskt val av akademin, och dels de som tänker att tre-fyra personers högljudda kritik = nu är hela vänstern arg, och löjlig. Men att bara nämna att man inte gillar någons ideologi innebär inte att man hatar på författarskapet, eller på valet. Vafan, bara att Åsa Linderborg inte rasade säger väl en hel del.
Jag var inte så uppmärksam för några år sen, men jag kan tyvärr tänka mig att valet av Harold Pinter gav ungefär samma lölj från vänstersidan. Vittna gärna, ni som vet. Jag får i alla fall känslan av att högersektionerna som delar Vargas Llosas politiska inställning – och säkert övrig höger också – mest jublade över valet av en nyliberal för att de nu lätt och framgångsrikt kan låtsas att vänstern är arg.
Men om något visar väl beskrivningarna av Vargas Llosas författarskap, som tex den i akademins motivering ”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag” eller Vargas Llosa-citatet som Claes Wahlin lyfter fram ”en författare ska påminna om världens orättvisor och nödvändigheten att förändra livet”, pekar på litteratur som må vara politiskt användbar men knappast omöjlig att känna igen sig i oavsett ideologi. Om man inte är diktator förstås.
– – –
*Just Ezpeleta har visst redigerat bort det värsta verkar det som. Vilket dock finns citerat lite här och var, till exempel hos denna hatare till hatarutpekare, som samtidigt väl visar på ovan nämnda tes om förhastade och gotteglada högerdebattörer.