Jag har några exempel att dissekera. Kanske är tesen självklar sedan. Vad det kommer röra sig om är varför det allmänna våldtäktsbegreppet ser ut som det gör. Och varför män inte kan våldtas. Det är förstås sammanlänkat.
I DN publicerades för ungefär ett år sedan en artikel om två fall som prövats i Högsta domstolen, vars utfall kritiserades av Riksåklagaren. I det ena fallet hade HD menat det rörde sig om våldtäkt när en man fört in sina fingrar i en sovande kvinnas slida. I det andra menade HD istället att det skulle bedömas som sexuellt tvång att en man hade runkat en annan man när denne sov. Hovrätten hade dömt helt omvänt, och HD:s beslut skulle ge omprövan i Hovrätten.
Motiveringen till Högsta domstolens beslut vad gäller övergreppet på mannen var att det inte var att betrakta som lika kränkande som ett påtvingat samlag, medan övergreppet på kvinnan enligt HD var just snarlikt ett påtvingat samlag. RÅ menade istället att båda fallen borde kallats våldtäkt.
Så vad var skillnaden? Jag vill uppmärksamma ett visst ord här som har en oerhörd betydelse: samlag. Vi talar om penetration. Medan lagtexten numera inkluderar fler handlingar än ofrivillig penetration (den med en penis då), relaterar den fortfarande alla handlingar till denna. Mycket analogt med att en heteronormativ syn på sexualitet kallar penetration för sex, medan allt annat bara är ”förspel”. Det kan då sägas att lagens våldtäktsbegrepp fortfarande menar att en riktig våldtäkt – riktigt ofrivilligt sex – är lika med penetration, men att vissa handlingar kan sägas vara tillräckligt lika penetrationen för att rubriceras som våldtäkt i rätten.
Enligt exemplets beslut i HD kan alltså en man inte sägas vara våldtagen utan att ha blivit penetrerad av något. Eller en kvinna för den delen, kan tänkas. Varför kan jag inte låta bli att direkt relatera till det jag hävdade nyligen? I penetrationen såväl som i det heterosexuella ”spelet” är det mannen som är aktiv och tar, medan kvinnan är den som blir tagen. Därför är det helt oväsentligt i lagens ögon, av exemplet att döma, att de båda handlingarna som prövades faktiskt var exakt lika mycket simulation av den heterosexuella penetrationen. Men den ena utförd på könsorganet som tar och aldrig tas.
Det är förstås också penetrationen som gör det möjligt för oss att tänka att en man kan våldta andra män. Eller för den delen föreställa oss en kvinna våldta en man genom att tvinga på honom någon form av anal penetration med ett föremål. Den utsatte mannen hamnar då på fel sida om den heteronormativa penetrationen, och blir den som tas. Förutom den kränkning som är direkt motsvarighet till en med tvång penetrerad kvinna, så blir en penetrerad man genom detta övergrepp till just en ”kvinna”. Eller till bög. Det är inte svårt att tänka sig att det är ett skäl till mäns homofobi, och det är också lysande styrkt av exempelvis fängelsevåldtäkters skapande av en ”bitch”. Eller ”prag” som jag vill minnas att de säger i Oz. Oavsett förekomst, eller hur situationen ser ut i verkligheten, är det svårt att förneka att mycket populärkultur skapar precis denna bild av en på så vis sexuellt utnyttjad man. Utan penetration heller ingen riktig våldtäkt, ens med manlig gärningsman, enligt HD:s beslut ovan.
Det må komma naturligt för många, mig själv inkluderad om jag bara går på känslan, att betrakta det som en värre kränkning att få något infört i sin kropp än att utsättas för andra ofrivilliga sexuella handlingar. Men är saken klar för det? Jag återkommer, men först nästa exempel:
I april i år rapporterades det, i främst kvällspressen, om en händelse i Ryssland där en kvinna övermannat en man som försökt råna skönhetssalongen hon var föreståndare för. Hon hade sedan bundit honom vid ett element och utnyttjat honom sexuellt i tre dagar efter att ha tvingat i honom Viagra. Vad som hänt i rätten sedan vet jag inte, men det uppgavs att de båda skulle åtalas för sina respektive brott. Det är ändå inte intressant i sammanhanget, eller för den delen om historien är helt sann. Intressant är istället hur den diskuteras i de bloggar och forum man finner vid en enkel fulgoogling.
Inte oväntat diskuteras saken på Flashback, men även andra olika forum av olika slag. Slående är hur många, framför allt unga killar (att döma av användarinfo), som kommenterar händelsen gillande – att man borde avundas eller gratulera rånaren som fick ligga med en vacker ung kvinna. Om hon nu var vacker vet vi inte, men ung åtminstone. Redan den öppnande frågan på just Flashback-tråden är om jag inte som man skulle valt att villigt stanna kvar som sexslav (illustrerat med en animerad smiley som kör en Kevin MacAllister med ögonbrynen). Vidare går forumsnacken av denna typ ungefär som dessa exempel: Om hon såg bra ut var det inte våldtäckt (smiley). Gött, då kanske man ska råna hon sen. (Dessa och nedanstående citat med orginalfelstavning såklart.)
Flera fördömanden av kvinnans handlande förekommer också, förstås, men de är absolut inte i majoritet, inte gentemot vare sig gratulationerna eller den andra mycket vanliga kommentaren att raljera över omanlighet hos rånaren (vad tusan var det för liten pigmé? en rånare som spöats av en kvinna kan inte få det lätt i fängelset) eller om ryska steroidkvinnor som övermannar vem som helst i en handvändning. Det är också vanligt att uttrycka åsikten att han antingen fick vad han förtjänade och säkert aldrig skulle råna mer, eller att det är att betrakta som två brott som kvittas mot varandra. Rätt åt rånaren som säkert (likt sina rånoffer) kände sig utnyttjad, förnedrad och använd i skamliga syften.
Om du tycker jag går Pär Ström på det hela kan jag förstås garantera att jag inte tänker tillskriva feminsmen dessa diskussioners ton. Som sagt, mestadels unga killar som går loss om hur gött det vore att utnyttjas av en het ryssbrud. Inget mot att unga datanördar inte kan vara feminister, men inte det mest vanliga heller. Vad jag vill få fram är i alla fall detta: inte ens de män som kanske borde identifiera sig med den utsatte mannen gör kopplingen att det är en ”riktig” våldtäkt i detta fall. Varför?
Dessa två exempel illustrerar de två komponenter som jag menar ligger bakom svårigheten att betrakta en man utsatt för ofrivilliga sexuella handlingar av en kvinna som våldtagen. Mannen befinner sig dels på den utförande sidan av penetrationen i vår föreställning om denna, men framför allt vill jag hävda att män inte har någon egen övergreppsbild. Vi är så jävla matade med att alltid framställas som konstant villiga (eller så är vi konstant villiga) att det blir svårt att ens föreställa sig vad ofrivilligt sex – på ett kränkande sätt – skulle kunna vara, i sådana fall där det inte samtidigt flyttat oss från rätt plats i den heteronormativa sexualiteten. Jag har sagt det tidigare: kvinnor försvarar det och vi vill åt det, so it was written.
Alltså kommer det mer text på den saken snart. Tillsammans med tjatsex och andra svåra fall.
– – –
(Mycket intressant är att den plats där en mer konsekvent linje drevs för att båda var brott, och en våldtäkt aldrig är ursäktad, var på ett forum för unga Sverigedemokrater. Dock behöver det inte vara ett genomgående drag i rörelsen eftersom en av bloggarna som skrivit var en SD-blogg, och skrev mest raljerande över ryska hårda kvinnor.)
