Appendix³: Nu jävlar ska jag prestera

Nu är det fristående. Jag avslutade förra texten med att eftersöka en inställning av sorten bara känna efter. Det gällde förstås främst som motpol till övertänkande, men också till prestationsinriktning. Var vi hamnar då är en linje i både överensstämning med och motpol till den kära orgasmen. Eller ja, hur den kan tänkas uppstå.

Oket är ju förstås prestationen. Men det mest intressanta med prestationen är kanske inte så mycket aspekten att vara mästerliggarn, utan hur det verkar som att man ser en prestation i sin egen lust. Eller kanske mer hårt uttryckt med omvänd ordföljd: lusten blir en prestation. Ja det är väl självklart nu när du ser det i text att du tycker det låter lite löjligt, men det hindrar inte kvinnor att fejka en orgasm lika mycket för att bekräfta sig själva som för att bekräfta mannen*. Det hindrar inte män att koppla lust till manlighet och framför allt motsatsen till omanlighet, och det är ju då det krävs en prestation för att ta tillbaka den. Det hindrar ingen att ligga i onödan för att det är en prestation bara det.

Det får mig förstås att tänka att det kanske kan vara kontraproduktivt att ha den tonen som ofta finns i diskussioner kring främst kvinnors orgasm. Att se det som något slags krav som ska framföras, eller ett ansvar som ska tas själv, och att konsekvent hävda varje situation där en part kommer och den andra inte som ett misslyckande för jämställdheten (vilken part det må vara, men vanligast är det förstås vid utebliven kvinnlig orgasm). Det är ett definitivt jämställdhetsproblem att sex inte verkar ge kvinnor vad det borde ge**, men jag tvekar ändå inför fixering vid själva orgasmen som vägval. Inte för att jag skulle känna mig mer pressad av en sådan inställning som varande (hetero)man, även om det kan hända och händer att jag känner mig taskig som haft sex utan att hon kommit, utan för att det lägger mer och värre press på en (hetero)kvinna. Detta även om man, som jag redan eftersökt, skulle lämna penetrationens status att falla och låta klittan träda fram. Eftersom huvudet fortfarande kan fucka upp oavsett hur rätt man gnuggar och har sig enligt teorin. Fortfarande finns det där som en prestation att själv lyckas komma, på samma sätt som en kvinna lika gärna kan känna sig personligt misslyckad för att inte ha kämpat hårt nog för vilken annan privat jämställdhet som helst. Ja, eller en man med jämställdhetsambitioner också för den delen. Men min erfarenhet är att det inte verkar vara ett lika påtagligt komplex utan mest leder till försvarsposition.

Ligger ju lite i lustens natur, förstås, att känslan i sig ofta är en pil i riktning mot orgasm och att det kan kännas lite … underligt, vill jag nog säga, när inget händer och pilen långsamt vrids tillbaka mot läge noll (det där lite mansklyschiga att det skulle vara direkt smärtsamt har jag dock aldrig upplevt, men kan inte förkasta det heller). Men finns det verkligen någon anledning att låta tankar och diskussion vara upptaget i just den riktningen? Känslan borde klara sig ganska bra själv där, det är ju den som ska vara guide till pilen och inte tvärtom. Så kan vi diskutera vad vi tycker om istället? Vilket också innebär att män inte behöver tänka på orgasm som ändamål. Jag räknar kallt med att de flesta män noterat alla andra saker man också får, så är det inte ganska enkelt att bara låta tillfälle styra skälet? Jämför gärna med ett annat behov: Man kan äta för en jävla massa skäl, att man är hungrig, för att trösta sig, för att fördriva tid eller för att det är så jävla gött. Uppenbart läge för analogi eller? Hell yeah. Inte konstigt att just andra behov så ofta får representera sex i litteratur och musik.

Så får man prestera då? Ja vafan, det får man väl. Ta stolthet i det? Ja det med, vad ska man annars göra om nån ger props? Tanken är ju att inte se sex i sig som en prestation, men det hindrar inte att man ska kunna vara glad över att ge någon tillfredsställelse eller att ha gett sig själv detsamma. Eller låta just det vara känslan man gillar och skälet till lusten, enligt min jämförelse ovan***. Handling och ändamål kan vara sammanlänkade men måste inte förutsätta varandra. Lite såhär: Orgasm – ja tack, you touching me – ja tack. Kanske kommer de sammanfalla, fortsätt bara med det där du gör, tack. Känna efter. Prata om vad man gillar. Tänk hur mycket vinster vi gör genom att definiera från det hållet, vad gillar du? och säga ja till det man gillar, istället för att bara uppmana till nej när det är fel. Leda någon rätt är inte att säga aj för helvete när det är fel, det är att säga ja för fan när det är rätt. Eller visa det, man måste ju inte verbalisera allt. Men har vi problem med unga tjejer som gör sånt de inte vill, populärt mediatema liksom, så är det för att de har problem att säga ja till det rätta, inte det motsatta. Långsiktigt och brett kan Nej-inställningen bara öka rädsla, skuldbeläggning och osäkerhet.

Bara en sån sak som att nån kanske kan säga att den gillar att kramas och skeda, istället för att komma ut i pressen som asexuell och säga hur mycket den inte fattar sex, som ju bara får folk att lägga sig i som fan.

– – –

* Se förra textens heteronormativitetsdisclaimer.

** Nu utgår jag bara från en medial diskurs och inte nödvändigtvis erfarenheter, men visst har jag vittnesmål och förstahands också.

*** Alltså egentligen har jag inte ens problem med att nån har sex bara för att öka sitt fultal, anything goes så länge man inte är fast i ett one and only way, och, eh, så länge det inte är direkt oskönt förstås – awkward goodbyes kan man dock få ta.