Jag hatar detta fattigliv

När besvikelsen lagt sig en smula och jag ringt, hört efter om, samt accepterat vårdish i sommar inser jag vad det är som verkligen orsakat en sån våg av irritation att jag måste dra till med ett inlägg som annonserar mina skillz på ett kanske inte jättefungerande sätt.

Jag hatar detta fattigliv. Och det jag mest hoppats på genom mitt prospect på jobb var inte att det skulle vara ett fantastiskt roligt och givande arbete. Det skulle det verkligen vara, men främst såg jag slutet på tunneln som heter fattiglivet. Slippa ännu en sommar med lånade pengar av föräldrar som första anhalt och slita med ett jobb jag inte passar för (hur mycket de än fått för sig där att jag är bomben – en ung kille i vården kan inte göra fel), för pengar som knappt är mer än vad man kunnat få genom soc. Faktum är att det i praktiken till och med är mindre, eftersom det är ett vik över två månader och hälften i taget är knappast mer än fem tusen, om jag har tur. Jag vet inte ens ännu om det är 100 eller 75 procent.

Fattigbloggen på Aftonbladet störde mig aldrig. Jag tyckte det var bra att uppmärksamma fattiglivet, det var oavsett social turism och lite slarvig uppbyggnad tillräckligt uppseendeväckande, och om man läste folks kommentarer dessutom oerhört rikt på vidare berättelser. En sådan är min egen, inte i en kommentar, men här.

Precis som det förr irriterat skiten ur mig att industrilöner används som nån form av standard på vad ”arbetaren” lever på, medan det uppenbara exemplet vårdish tillsammans med många andra jobb ligger på oerhört mycket lägre nivå och direkt väcker frågor om genus såväl som om växande tjänsteekonomi, har jag nu haft det lite svårt att acceptera att jag faktiskt levt flera månader på rätt mycket mindre än vad soc hade kunnat ge. Men det är helt enkelt en ännu högre tröskel än att hanka fram att behöva sitta på puckomöten och lära sig saker jag redan kan. Ja, och en del social fobi på det förstås. Faktum kvarstår ändå att jag kan ta jobb jag hatar när de erbjuds, men det gör liksom ingen skillnad förutom skatten jag genererar (tagen från offentligheten rätt betydelselös den också).

Jag känner mig ändå som en freeloader mest hela tiden, det behövs inga statliga bidrag för den saken. Jag känner mig skyldig när jag äter frukost hos Panam, känner mig skyldig när nån bjuder på öl eller mat ute, känner mig skyldig som inte tar ekoburken krossade tomater på Willy’s, känner mig tråkig som måste säga att jag faktiskt inte kan följa med på vaddetkanva för att jag inte har råd.

Min pepp för ett jobb byggdes helt och hållet på att äntligen få bli den som bjuder istället för den som blir bjuden. Att äntligen slippa oroa sig. Att ha råd att köpa glasögon som inte är 10+ år gamla. Inte ursäkta sig för att man lägger pengar på att festa*. Jag är snål på många sätt, men de flesta bygger på karg verklighet.  Jag hade peppat för att förändra den, och det är den peppen som sabbats. Nya grejer i sikte är en tröst, men först till höst. Projekten, de kan realiseras men det är på hobbynivå till att börja med. Det är ett faktum att även framgångsåret 2009 kommer innehålla en dryg snålsommar.

– – –

* Appendix. Det är lätt att förkasta beteendet som gör att mycket av mina pengar går till fest. Men det är inte rätt för det. För det första lägger jag oerhört sällan mer än 200 på en kväll, mitt rekord är 600 och då var hälften en konsertbiljett, och för det andra är det fucked att betrakta det som annorlunda än något annat intresse. Jag lägger fortfarande mer i hyra – och min hyra är jävligt billig ännu.

Bara om nån skulle klaga alltså. Nån gång ska jag redovisa en månads utgifter tror jag.