Jag hatar detta fattigliv

När besvikelsen lagt sig en smula och jag ringt, hört efter om, samt accepterat vårdish i sommar inser jag vad det är som verkligen orsakat en sån våg av irritation att jag måste dra till med ett inlägg som annonserar mina skillz på ett kanske inte jättefungerande sätt.

Jag hatar detta fattigliv. Och det jag mest hoppats på genom mitt prospect på jobb var inte att det skulle vara ett fantastiskt roligt och givande arbete. Det skulle det verkligen vara, men främst såg jag slutet på tunneln som heter fattiglivet. Slippa ännu en sommar med lånade pengar av föräldrar som första anhalt och slita med ett jobb jag inte passar för (hur mycket de än fått för sig där att jag är bomben – en ung kille i vården kan inte göra fel), för pengar som knappt är mer än vad man kunnat få genom soc. Faktum är att det i praktiken till och med är mindre, eftersom det är ett vik över två månader och hälften i taget är knappast mer än fem tusen, om jag har tur. Jag vet inte ens ännu om det är 100 eller 75 procent.

Fattigbloggen på Aftonbladet störde mig aldrig. Jag tyckte det var bra att uppmärksamma fattiglivet, det var oavsett social turism och lite slarvig uppbyggnad tillräckligt uppseendeväckande, och om man läste folks kommentarer dessutom oerhört rikt på vidare berättelser. En sådan är min egen, inte i en kommentar, men här.

Precis som det förr irriterat skiten ur mig att industrilöner används som nån form av standard på vad ”arbetaren” lever på, medan det uppenbara exemplet vårdish tillsammans med många andra jobb ligger på oerhört mycket lägre nivå och direkt väcker frågor om genus såväl som om växande tjänsteekonomi, har jag nu haft det lite svårt att acceptera att jag faktiskt levt flera månader på rätt mycket mindre än vad soc hade kunnat ge. Men det är helt enkelt en ännu högre tröskel än att hanka fram att behöva sitta på puckomöten och lära sig saker jag redan kan. Ja, och en del social fobi på det förstås. Faktum kvarstår ändå att jag kan ta jobb jag hatar när de erbjuds, men det gör liksom ingen skillnad förutom skatten jag genererar (tagen från offentligheten rätt betydelselös den också).

Jag känner mig ändå som en freeloader mest hela tiden, det behövs inga statliga bidrag för den saken. Jag känner mig skyldig när jag äter frukost hos Panam, känner mig skyldig när nån bjuder på öl eller mat ute, känner mig skyldig som inte tar ekoburken krossade tomater på Willy’s, känner mig tråkig som måste säga att jag faktiskt inte kan följa med på vaddetkanva för att jag inte har råd.

Min pepp för ett jobb byggdes helt och hållet på att äntligen få bli den som bjuder istället för den som blir bjuden. Att äntligen slippa oroa sig. Att ha råd att köpa glasögon som inte är 10+ år gamla. Inte ursäkta sig för att man lägger pengar på att festa*. Jag är snål på många sätt, men de flesta bygger på karg verklighet.  Jag hade peppat för att förändra den, och det är den peppen som sabbats. Nya grejer i sikte är en tröst, men först till höst. Projekten, de kan realiseras men det är på hobbynivå till att börja med. Det är ett faktum att även framgångsåret 2009 kommer innehålla en dryg snålsommar.

– – –

* Appendix. Det är lätt att förkasta beteendet som gör att mycket av mina pengar går till fest. Men det är inte rätt för det. För det första lägger jag oerhört sällan mer än 200 på en kväll, mitt rekord är 600 och då var hälften en konsertbiljett, och för det andra är det fucked att betrakta det som annorlunda än något annat intresse. Jag lägger fortfarande mer i hyra – och min hyra är jävligt billig ännu.

Bara om nån skulle klaga alltså. Nån gång ska jag redovisa en månads utgifter tror jag.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , . Bookmark the permalink.

11 Responses to Jag hatar detta fattigliv

  1. Agnes says:

    Känner med dig och hänvisar till min redovisning:

    http://bastjustnu.blogspot.com/2008/10/dagens-sommarminnen-081008.html

    Notera luckan och svaret.

  2. Den tjocke konsulten says:

    Tja majoriteten av de CSN-försörjda studenterna lever under soc-normen så det är inget party men visst går det. Pluspoäng för att du faktiskt tar jobb istället för the easy bidragsväg out.

    Lägg ner krogen m.m. helt under sommaren är mitt förslag, det är tråkigt men ändå något man konkret kan klara sig utan.

  3. Agnes: Haha jag minns det inlägget! Mysteriet med 18e-24e är det bästa.

    Konsulten: Nej det är ju inte riktigt något man klarar sig utan. Supa mindre där funkar dock, men det är helt och hållet majoritetsinnehavare av var det sociala livet finns i mina och många andras kretsar. Tyvärr. Det är också lika mycket arena för mediahorande som kan betala sig i längden. Klyscha, fånigt, men sant.

    Vete fan om CSN generellt ger mindre än soc dessutom – empirin bland mina vänner säger annorlunda (ca 6000 på soc, 8000 på CSN med undantag för sommaren då). Om bara studenter bodde mer in a de ghetto som jag och sket i 5000-kronors ettor skulle det vara enklare med plugglivet.

  4. Mollan says:

    Jag var helt övertygad om att du skulle få jobbet på bibl.Det hade passat dig som handen i handsken. Det är verkligen en tuff arbetsmarknad för oss nu. Usch jag blir helt mörkrädd.

  5. Det hade nog inte med arbetsmarknaden att göra denna gång, men visst är det så. Fast det finns nytt att söka redan i stan/närheten.

  6. Mollan says:

    mm, förtydligande …jag menade ”arbetsmarknaden” i mer generella ordalag..

  7. Sarah says:

    Jag tänker ta ”easy way out” och länka till detta oerhört braiga inlägg,(istället för att skriva ett själv) som jag håller med om till 100%.
    Själv fick jag 1580kr i lön denna månaden, jippie! Not.

  8. Då slår du mig! Jag hade fått mindre än så men det dök upp oväntad semesterersättning på lika mycket, så nu har jag nästan 3 toosen. Täckte räkningarna, nu blir det lån för resten.

  9. Jen says:

    Hej!

    Jag har länge läst och gillat, men detta var för mycket igenkänning för att jag inte för första gången skulle droppa en kommentar. Allt det du skrev om skulden – skulden verkar alltid vara i fokus när en har det svårt.

    Efter att ha plockat ut en examen i genus stod jag arbetslös i fyra månader. Gick på AF, på Jobbtorget (ett av Alliansens upptåg i Sthlm som går ut på att knäcka människor som redan ligger ned), på soc, var aktiv, var desperat, sökte alla jobb som överhuvudtaget fanns och kammade hem noll och ingenting. Till slut fick jag, genom en vän såklart och inte genom värdelösa kurser i hur en skriver ett cv, jobb som personlig assistent.

    Jag blev lycklig – på riktigt lycklig – över att bara bli av med skulden att vara den som får med sig matlådor hem när en käkat middag hos en kompis, som blir bjuden på en slät kopp kaffe för att syrrorna ska kunna träffas på café, som får en kasse med mat av sina polare för att de vet att en inte har råd att ens handla den där icke-ekologiska burken krosstomat på Lidl eller Willy’s. FY FAAN! Jag är fortfarande fattig, speciellt med det eviga timmis-problemet där lönen kommer två månader too fucking late och med tanke på underbetalda vårdjobb, men det är sjukt hur lättad jag känner mig nuförti’n. Fortfarande utan dough, men befriad från känslan av parasitism trots att en inte hellre vill nåt annat än att bara få ett jävla jobb.

    Jobbtorget är också ett fenomen som vore värt skandalrubriker i nationell press. Det är det sjukaste jag varit med om, och folk verkar inte veta att det existerar, inte ens Stockholmare. Aldrig tidigare har en människa i maktposition faktiskt tittat mig – och alla andra ungdomar, asylsökande, f.d. missbrukare m.fl. som hamnat där – i ögonen och sagt till mig att jag aldrig kommer få ett jobb och att jag är värdelös.

    Lev i fred!

  10. tur i alla fall att efter en månad på timmar är man i loopen och sena lönen inte gör nån större skillnad. yay jag tar det goda med det onda. men på sommaren har jag förstås allt till att betala igen lån till föräldrar som jävligt knappt kan ställa upp.

Comments are closed.