Jag ska på fullt allvar ge dig mitt decennium. Nej hela år, hela livet – aldrig i livet, fan vad trist. Svårt. Men vi knyter det till en specifik punkt varje år. Så går det bra.
1999 var ett skitår. Nämen inte så farligt förresten, men dess enda plats i en sån här text är genom nyårsafton och den var banne mig en rejäl besvikelse. Vad annars när nyår alltid blir så och ett millenniefirande är dubbel börsbubbla. Jag var dessutom kär i nån som inte ville ha mig, #buhu. Så var mitt vin odrickbart så jag fick inte supa bort det. Mest var det trist sånär som på att skrika Kakuls! under tolvslaget med transhumanisten i gänget, samt med densamme halvsova på varsin soffa hos värdinnan till tonerna av Paul Simons Songs From The Capeman. Den är så jävla bra och att veta det är värt en crappy nyårsafton med lönlös indiecrush.
2000 var naturligtvis fantastiskt. Vi skulle flytta ihop om en månad, hon skulle komma till Sundsvall med mig och livet var på väg att börja. En ironisk twist då värdinnan från förra året, som var crushen, hade festen även detta år. Revansch, eller skiter i. Det andra som det första. Festen minns jag inget av förutom någons dryga påpekan att hon visst inte var ensam, vi var ju många där!, när min nya och första flickvän helst inte ville sitta ensam utan mig. Det räckte förstås inte för att sabba för mig.
2001 var i Göteborg. Med en flytt 80 mil för henne var det naturligt att julhelgen etc fick bli kompensation. När det blev 2002 stod vi på en balkong i Länsmansgården och ylade med Stroh-rommen i allas magar utom min för den skiten klarar jag mig utan. Vi åkte stjärtlapp i den helvetesbranta backen ner mot spårvagnsspåret och jag hade en Kilkenny som färdkost. Första gången i 418 som vi sedan skulle flytta till.
När 2002 skulle bytas ut var vi på växelvis schema i Sundsvall igen. Jag hade bott i Värnamo sen hösten, hon tillbaka i Göteborg men med mig nu. Jag gick folkhögskola och hade det jävligt fett men var tyvärr ensam om det. Detta års ironiska twist att det dryga påpekandet från två år tidigare bodde med henne i Göteborg. Jag flydde ganska mycket saker, lämnade strökursläsandet från Sundsvall för hardcoreversionen slackerplugg (folkhögskola ja). På nyårsafton var vi hemma hos mina föräldrar medan de var borta i Blekinge för att begrava min morfar. Efter tolvslaget kraschade vi kårhusets fest mitt över gatan. Gick sådär. (Eller var det ett annat år? Kom de kanske tillbaka innan nyår? Vem vet. Det kan vara så att luckan i nästa år är en medförvirring här.)
2003 till 2004. I Sundsvall än en gång. Vad vi gjorde? Minns inte. Jag gick på Fridhem och hon med. Jävla bit att åka men vi kan ha varit i Göteborg en sväng först eventuellt. Så många jular och nyår, ändå minns jag dem bättre än jag trott. Den här får vara ensamt offer för storförvirringen. Mina gamla ultrapinsamma dagböcker ger ingenting för jag var så kryptisk och just här hade jag ändå slackat av.
2004 var jag ensam i Göteborg. Fy fan vilket crap det var. Jag hade börjat jobba vården och jobbet var kuken. Alla var borta. Hon på Nya Zeeland och jag med livlinan att hänga med Navids gäng där jag tyvärr inte kände mig hemma riktigt. Man ska ha vänner man känner sig hemma med utav bara fan om man sen ska till en storjävelfest där man inte känner nån mer. Jag var som en klängig partner på de få jag kom dit med, ända till den stunden då min vite riddare Nik som var i stan ett tag tog mig därifrån i en svart taxi mot 418 Biskop och en alldeles underbar nyårsdag.
2005 i Göteborg men inte ensam. Vi var i Masthugget och återigen på bra höjd att se fyrverkerier, men att festa var dock underordnat att sitta i spelrummet och köra Buzz musikquiz på PS2 hela jävla kvällen. Bli imponerad över förekomsten av inte mindre än tre frågor på Terence Trent D’arby, som förstås bara jag kunde. Sista nyåret ihop oss två, men det märkte man inget av just då. Jag läste till bibliotekarie istället för att jobba vårdsatan och det var nöjdhet nog.
2006 hade kunnat bli ett jävla pisshelvete. Från sommaren hade allt varit illa och inte en käft bodde i stan och jag umgicks knappt med nån utom Boråskursare som inte var de jag brukade hänga med (ordinarie pendlargäng var utomlands de flesta). Men just där vid nyår, då jag var i Sundsvall igen, fick jag sporadiska SMS från någon som tyckte att jag gjort nåt med henne. Det levde jag rätt bra på, trots att de fortfarande var rätt sporadiska och att hon antagligen fortfarande hade en snubbe med töntigt namn. Festen var däremot ett brev på posten med besvikelststämpel. I Härnösand med de mesta hockeygrabbarna av kompisars kompisar och kanske fyra tjejer totalt, varav alla var med som flickvänner. Allt inleddes förstås med några timmars köld på pimpeltur och isvaksbad. Jag badade inte, men kände seriöst hot när grabbarna i bastun pratade om att slänga i mig.
Det blev förstås även diverse hångeldrama mellan paren men jag hade aldrig med sånt att göra på den tiden tack och lov. Men de hade en karaokemaskin som jag kunde imponera i. Episkt ögonblick också när jag beslutat mig för att ta kökssoffan att däcka på fort som fan för att garantera en ok sovplats, men väcktes efter nån timme av trubadurhjon som spelade och sjöng alldeles intill. Det episka att jag när en låt jag inte kunde låta bli kom upp och jag chockreste mig och sjöng med i högan sky. Men jag förlorade sovplatsen och fick istället gå ut på en cigg och se snön komma till Gingerbread Man med MF Grimm i lurarna, som med sina bjällerklang synkade underbart. Jag längtade till att komma till Göteborg igen och få se vad allt det där nya kunde vara för nåt.
Vet du alltså det var ju bra tidigare år också, ibland, men själva festerna som sagt alltid på sin höjd lagombra på nyår. The pressure, börsbubblan. Men 2007 hade jag bara vanligt enkelt förjävla kul. På toppen av allt möjligt, med en alldeles för glest befolkad fest i utmarkerna ändå min bästa peppmask på och speed på full fart. Vi dansade till min mp3-spelare för det var allt som fanns. Kassa datorspeakers som vägrade bas men jag skrattade och var Kalle Anka-full och sen sprang vi i snön för att ta en taxi från en bit därifrån så att jag slapp vara Mest Bakis I Mitt Liv i ett främmande hem. (Istället liggandes på en madrass i mina föräldrars vardagsrum med en säsong Hjärnborrande Dr. House hela dagen. Spydde varje halvtimme.) Nyåret verkligen den mest raka speglingen av sitt hela år bland alla dessa. ’07, jag är dig skyldig än idag för det var där det började.
2008 var det tillbaka i nyårslunket: Ingen vet vad de ska göra och jag engagerar mig inte och sen hamnar jag på nån skum fest i obygden utan sovarr eller hemskjuts. Detta år sov jag ensam i festlokalen som en nattvakt, i en vit skinnsoffa. Kovlands Idrottsförening. Festen var ännu en med hundra grabbar inga tjejer och det var trubadurshow och absolut ingen dansmusik. Bara Ryan Adams över hela skiten. Höjdpunkten var ett snyftarsamtal i telefon vid fyratiden efter alla gått, där andra sidan tråden hade sitt ragg intill. Det skulle ju fan vara att ha en trist fest att bara tänka under, just som livet var ett enda långt stretande. Inte illa, bara stretande fram och tillbaks och upp och ner. Men över hela julhelgen det året fanns svag värme och små små fyrverkerier varje gång man fick MMS från en Elin Paris Panam.
(…eller så gjorde jag något helt annat på nyår det året?)
Nu är det dags igen, jag sitter hos henne på middag imorn kväll efter ännu ett något stormigt år (som ändå varit bäst) och på vägen dit kan jag tro att 213 i mina lurar sjunger Ups and do-ho-owns, all my liiiiife. I’m just tryna stay rich, all the tiiiime.
– – –
Edit: Sanna minns. 03/04 var vi hos Kallioinen och satt i mumintornet. Det var en bra fest och mycket snö det året. (Edit igen: Kan också vara omvända fester mellan 02 och 03. Vi får se vad morfars dödsdag avslöjar.)
