OMGKÄNSLOR!

Jag tycker inte om det slutgiltiga. Jag undviker det helst helt och hållet. Vältrar mig gärna i gammalt. Vet du hur många lådor med gammalt crap jag har hemma? Många. Antal rum i huvudet reserverade för nostalgi, känslorester, lång och varaktig söndring? Många. En minneslund i sinnet. Säger du sista gången, då svarar jag att vi får skjuta upp den så jag har den kvar. Jag tycker inte om det slutgiltiga och sparar på allt.

Men jag skyr bara finalen innan den kommit. Som en vaccination, ett stick och sen är det över. De gånger slutgiltigheten ändå infunnit sig så kraftigt som något förutom döden kan vara, efteråt faktiskt bara lugn. Jag har funderat på att lulzbränna mina dagböcker till eldbloggen trots att jag vet hur oersättliga de är, inte för att jag skäms för dem lika mycket som jag trott innan jag bläddrade lite i dem för ett tag sedan – utan för att testa lite hur känslorna går. Jag skulle sakna dem och ångra mig senare, men jag skulle överleva.

Skivsamlingar, gamla dagars glädje, kärlek. Jag kan fästa mig på liknande sätt vid vafan som helst. Vissa saker kan man tyvärr inte bränna i lulzprojekt eller sälja av lika lätt, de gamla dagarnas glädje som gör både varmt och ont i mig att tänka på är förstås allra värst. Då har jag ändå lika mycket jävligheter sparade i minneslunden som jag kommer på mig själv med att ändå inte alltid önska bort.

När jag känner sympatier för deckarseriens skurk som åker dit för vilket hemskt brott som helst är det just slutgiltigheten i den som gör mest ont. One strike, you’re out. Ens på tredje förseelsen, femte, åttonde – så länge det är så definitivt slut vill jag gråta. Den enda slutgiltigheten jag inte är rädd för är min egen död (andras: något oerhört). Och då är det ändå ironiskt nog just för att jag inte tror jag kommer känna något lugn efter sticket.

This entry was posted in skrivarlinjeprosa, vardag and tagged . Bookmark the permalink.

5 Responses to OMGKÄNSLOR!

  1. Oersättlig är ett skällsord. Slit och släng är underskattat. Nostalgi är för bakåtsträvare. Oro är för dumhuvuden.

    Jag har fler, om du vill ha. Kort: jag håller inte med en millimeter. Och tycker lite synd om dig.

  2. vadå hålla med? nu har jag varit för djupt i åsiktsmakarträsket om det inte framgår att jag är rätt besvärad av detta.

  3. sanna says:

    skojar du! jag kan känna mig alldeles varm när jag tänker på kanelfrosties. jag har bränt dagbok. gör det inte, dom e kul å ha.

  4. isabelle says:

    det finns något väldigt frestande med slutgiltigheten samtidigt tycker jag, men främst i teorin. ingen musik är så bra som den man lyssnar på när man beslutat sig för att göra slut på nåt på riktigt. (den känslan devalveras dock när man tagit det beslutet några gånger och inte kunnat leva upp till det). jag känner mig så emopubertal när jag hamnar i de tankebanorna.

  5. Sanna:

    Kanelfrosties! Gömma sig i skafferiet.

    Isabelle:

    Visst finns det något frestande, eller typ kittlande med det. Fast jag har inte särskilt ofta känt det där beslutet taget och klart.

Comments are closed.