”We were going to live online. It was going to be extraordinary. Yet what kind of living is this? Step back from your Facebook Wall for a moment: Doesn’t it, suddenly, look a little ridiculous? Your life in this format?”
Zadie Smith skriver om Facebook i en låååång artikel som idag publicerades översatt (och vad det verkar även lite nedkortad men ändå två uppslag lång) i DN Kultur. Såklart ej på nätet där. Dock att hon är en gubbe! Åh, redan från början hatar jag ju analyser om hur den och den generationen är – det pågår en liknande störig diskussion just nu angående SVT:s ethic fail Ung & Bortskämd – men förutom att Smith sysslar med löjeväckande generaliseringar finns även en del gapande hål mellan denna vaga empiri och tesen. Det är bara ridiculous om man på allvar tror att det är livet man ser.
”We were going to live online”, liksom. Suck. Skilj på vad folk fått för sig och hur det faktiskt är! Särskilt när det är koksprofeter som filmversionen av Sean Parker som säger det. Men Smith hanterar uttalandet som att det är alla 500 miljoner användares mening och mål med såväl Facebook som övrig representation på nätet – trots att hon själv konstaterat innan att vi såklart vet om att 2000 vänner online är en annan sak än det skulle vara i köttet och att ett partyalbum inte är allt vi är. Det är ett kommunikationsmedel! Vi använder det så! Vsg för info!
Mest irriterande är att flera intressanta tendenser och rimlig kritik mot Facebook flamsas bort. Naturligtvis påverkas bilden av oss via online-personan, möjligen också till det mer endimensionella. Naturligtvis är det problematiskt hur Facebook håller privat information gisslan och att alla faktiskt samlats under ett enda privat företag. Men det gör inte att vi faktiskt ÄR endimensionella, eller tomma konsumenter, eller blir det av Facebook. ”If the aim is to be liked by more and more people, whatever is unusual about a person gets flattened out.” Ahahahaha!! Zadie Smith vet uppenbarligen lika lite om coolness som filmversionen av Zuckerberg. Ens om man skulle utgå ifrån att man faktiskt använde sin nätperson för att bli nätgillad, bara, skulle det där vara giltigt. Det kan förvisso krävas konformitet på många sätt för en allmän social popularitet, men utan något eget är man körd. Och jag lovar att till och med i RT-pöbelmiljöer som Twitter är varje konsensus parallellt med direkta motsatser.
Absolut mest provocerande av allt är dock det både extremt arroganta och totalt hjärnbrända stycket om hanteringen av digitala odöda:
”I’ve noticed—and been ashamed of noticing—that when a teenager is murdered, at least in Britain, her Facebook wall will often fill with messages that seem to not quite comprehend the gravity of what has occurred. You know the type of thing: Sorry babes! Missin’ you!!! Hopin’ u iz with the Angles. I remember the jokes we used to have LOL! PEACE XXXXX
When I read something like that, I have a little argument with myself: “It’s only poor education. They feel the same way as anyone would, they just don’t have the language to express it.” But another part of me has a darker, more frightening thought. Do they genuinely believe, because the girl’s wall is still up, that she is still, in some sense, alive? What’s the difference, after all, if all your contact was virtual?”
1. Folk som tror folk är ointelligenta för att de typ använder smileys och nätlingo – FUCK THE FUCK OFF! 2. Seriösa skribenter som tror att skillnaden är noll på en virtuell kontakt som är aktiv och svarar på tilltal och typ GÖR NÅGOT ALLS och en som är död… Asså det här är som att nån skulle sitta på 1800-talet med avliden fru och ba ”Fotografier fångar själen! Har vi ett foto av en död är hon alltid levande!” och sen aldrig lämna huset.
Gud så efterblivet.
– – –
Update: Nu finns den kortade svenska översättningen på dn.se
