När jag var ganska ordentligt Marilyn Manson-fan runt 1999 älskade jag textraden “The righteous father wears the yellowest grin” (Wrapped in Plastic, från Portrait of an American Family). Skenheligheten som en extra otäck krydda till redan obehagliga saker. Jag tänkte på det när jag såg Trinity i Dexter och det är väl inte en helt ovanlig psykopatgrej på film generellt. Påven brukar också skicka tankarna dit. Just nu tänker jag dock mest på en specifik, ofta frikyrkoskadad, personlighetstyp som sällan är sen att vara dömande mot allt och alla – men som ändå framstår som supervälartad inför lärare och andra vuxna.
Ikväll ska Skolfront granska Friends, vars reklamfilmer jag älskat men som har antimobbingmetoder som tydligen bygger delvis på att elever själva röstar fram kompisstödjare bland dem, som ska hindra mobbing. Det patos jag såg häromdagen i SVT Debatt från just representanten för Friends bleknar på en gång. Popularitetstävlingar som mobbingmotstånd? Vanvett.
Detta är förstås en del av samma massuppfittning av mobbing som jag var inne på angående Anton Abeles näthat. Folk tror att det är det extrema våldet, toadopp och skrik över skolgården som är mobbing, när det istället alltid är utfrysning och snack bakom ryggen som är minsta gemensamma nämnare. Enstaka plågoandar är ingenting mot hela klassens tysta ogillande.
Jag kan verkligen se dessa lismande jävlar som får beröm av rektorn för sitt goda arbete medan de flinar gult åt klassens utfrysta stackare.
– – –
Oh btw, det var inte meningen att insinuera att jag inte gillar Marilyn Manson längre, men jag har inte brytt mig lika mycket sedan Holy Wood kom ut (fast Eat Me, Drink Me var bra också).
One Response to Mer mobb