Nej till ”nej till euron”

Nickar och ler åt Andreas Cervenkas strålande liknelse av finansmarknaden som ett barn som skriker på hjälp av mamma-pappa staten samtidigt som den hävdar att den klarar sig bäst själv. Man borde kanske göra en parodisketch av Ung & Bortskämd men med finanshjon och stat som deltagare istället. Efter nickanden och leenden blir jag förstås mest trött och förbannad. Hur jävla svårt ska det vara att lägga ner casinot?

Ja, uppenbarligen rätt svårt eftersom vänstern och andra marknadskritiker hellre dumpopulistiskt skyller på euron i alla lägen. Men detta är inte eurons kris, detta är samma finanskris som alltid kommit av samma spekulationer och uppblåst värde av ingenting. Det kanske vore överkomligt med sådana om alla inblandade tog smällarna själva men nu är ju riskkapitalister inte längre risktagare. Nu sitter vi ju alla i samma korg och eldar på luftballongen med pensionspengar och annat småspararkapital. Om vi delar valuta eller inte är skit samma för den frågan. Räntevapnet är nog skarpt i rätt läge, men alla bubblor kan det knappast spräcka.

Och till marknadsglada kan påminnas om att the econimic man som förutsätts veta vafan den sysslar med är så långt borta som det bara går i denna marknad. Knappt att mäklarna själva fattar vad de gör. Det är inte ens kapitalism.