Speakin of konkurrens liksom. Bästa helgen som proklamerades i somras, och som sedan blev bästa veckan, har fått en mäktig konkurrent i form av helgen som var nyss. Helvete vad bra man får ha det.
Vi åkte på fredagförmiddagen efter att Panam haft möte on the down low #1 tidigt på morgonen. Av en trevlig slump verkade det som att vi faktiskt fått platser intill varandra på tåget trots att jag bokat två veckor senare, men de var mitt över gången så jag fick ändå förhandla en snabbis om att byta en plats. Jag vet inte varför men det kändes fint att få sitta så även om hon sov större delen och jag mest läste nya Filter som jag spart till detta tillfälle och lyssnade på Z-Ro i hörlurar.
När Panam skulle till möte on the down low #2, omgående efter framkomst, var jag inte missnöjd med att lämnas ensam. Köpte ett SL-kort som jag inte använde utan promenerade genom turistgatorna hela vägen till Söder och bytte Z-Ro mot Immortal. Black metal på hösten alltså. Det hör till precis som det hör till att gå runt en stund ensam planlöst varje gång jag är i Stockholm. Jag köpte ett anteckningsblock, jag har varit utan ända sen sista gången jag bemödade mig att gå på en föreläsning i kursen jag inte behövde eller hade bidrag för. Det var fint.
Vi möttes upp igen lagom till att få jiddra lite om vad vi skulle göra med en halvtimmes tid innan Helena Bergman (fan nu skulle jag behöva ett käckt smeknamn) skulle möta upp för en blixtfika. Jag köpte lite godis, tog ut lite pengar, sen var halvtimmen ändå över. Känslan av social turné när man först sitter på kondis med Helena och sedan går vidare för att träffa nästa grupp på middag. Jag och Panam kom först och hann med att dricka varsin öl innan först Baseballin Fredrik W och sen Jullan Ballistix och Snygg-Kristian anlände. Sen blev vi sittandes. Ballistix halade in their second least expensive bubbel för att fira en framgång för Panam och ölen fortsatte komma. Jag är ganska kass på sittandes och alkohol, kanske var det därför jag en stund tvärbytte twitterbudskap från kärlek för alla till ”ånej indiehjon”, men på vägen därifrån och hem till Ballistix (som själv valt att svira vidare) kunde jag bara vara nöjd.
Hbth hade en något slö start, det första seminariet ”Efter bröllopet” var intressant men med lite lösa tyglar. Man blev i vart fall lite småkär i både Felix König och i Leila Brännström (trots hennes akademikerklyscha till slow talk). Peppen klättrade snabbt när jag upptäckte att min AB-artikel kommit ut den dagen. Jag hade liksom inte hört nåt och det kändes jävligt roligt att få dubbelrampljus i helgen. (Här kan jag förresten inflika att rubriken på artikeln inte var mitt verk. Den var ärligt talat fruktansvärd, och missvisande. Men that’s the game.) Andra seminariet hölls lite tightare, av Devrim Mavi, och hade överhuvudtaget lite tydligare fokus (kring barn – födande, föräldrande etc). Den avslutande debatten mellan Hans Linde och Maria Abrahamsson var också om inte intressant så åtminstone väldigt underhållande – och lite skrämmande när man generellt höll med Abrahamsson oftare än Linde.
Jag tar det mer seriösa i veckan. Det här är ett inlägg om den konkurrerande bästa helgen. Efter sista seminariet var det mingel. Vilket för min del innebar att bli lämnad ensam då Ballistix och Panam inte hade middagsdealen som jag fick genom att delta, men jag klängde på de jag i alla fall bytt ett par ord med genom just ’Stix och Panam och sen var det mest trevliga samtal och faktiskt ett jävligt roligt underhållningsprogram. Bäst var förstås när Robert Fux klädd som halv clown, halv drag queen fick upp Maria Abrahamsson att bli sminkad av honom. Jag hade trillat av stolen om jag suttit ner, det var helt mind-blowing. Hon blev faktiskt snyggare.
Skulle försöka följa med Ballistix ut med hennes bror och anhang, men efter förfesten bangade jag istället och drog hem till Panam som bangat hela festplanen från början. Det var nog ett smart drag då jag ändå vaknade pigg söndag morgon och var jävligt pepp på att få snacka i panel själv. Under natten drömde jag att allt gått skitbra, men inget om själva panelen. Det kändes som att några mystiska hemligheter om lyckad retorik avslöjats för mig, vilka jag ändå inte kunde komma ihåg. Men Dirty Diaries-filmerna som visades under första programpunkten var ändå inspirerande nog. Jag var riktigt imponerad av både porren och Rytels mer politiska film.
Av Panams twittrande att döma verkar det sedan som att jag gjorde bra ifrån mig på seminariet ”Det sexualiserade rummet”. Jag var förstås själv nervös för att vara för svamlig (är jag jämt), men troligen var det till stor del inbillning. I vilket fall var det oberoende av min medverkan lätt det mest intressanta seminariet. Det blev lite så att Tiina Rosenberg hade ett litet eget race vid sidan av resten av panelen, men det förvånar ju ingen och är dessutom alltid jävligt underhållande. Fan vad rolig hon är.
Det höll mig upplyft inför även resten av dagen då jag återigen lämnades ensam när min freakish kropp var den enda som pallade att inte äta nåt sen frukost under det väldigt paustunna programmet från 11 till 17. Sen firade jag med godis, cigg, Z-Ro och snabbmat innan jag under hemresan fick sitta i annan vagn än Panam. Jag vet inte varför men det kändes fint att sitta själv sista vägen hem och bara med fantastisk sms-kontakt veta att i vagnen framför satt någon man inte kan låta bli att vara kär i. Som är stor förtjänst till faktiskt allt det här som händer.
