Hurra! Det går ju alldeles utmärkt att börja vräka ut mera saker på den här bloggen istället när Pillow måste få ha sina inlägg som de är utan ursäkter. Jag kom ju på en sak som jag ville säga som blir personlig på ett helt annat sätt än de ambitioner jag ändå har att vara personlig där också.
Det var ju det där med sismance. Eller homance om man nu vill, jag tycker förstås att det är ännu roligare som namn. Panam skriver alltså om saken och ger mig ett perfekt exempel på när jag känner svartsjukekänslor, lite i enlighet med Tanjas beskrivning. Jag är alltså inte svartsjuk på konceptet, det väldigt lite en grej att inte få vara med i det kvinnliga homosociala, och att överhuvudtaget ha nära och lite småflytande art av relationer är ju inte heller nåt som är onåbart. Men de specifika som iakttagelsen bygger på, de är vad som stör.
Nå, nu gäller det inte all tät vänskap i detta fall. När Panam träffar sina gamla vänner är det inget att bry sig om, men varje gång hon och vänner som vi känner på samma sätt ska träffas utan mig – alltså tydligt och kanske uttalat läge där jag inte får vara med – kommer känslan att vara exkluderad, och ännu starkare att missa nånting som verkar jävligt bal på slottet. Club for no Homers. Och kärleksutrop dem emellan på Twitter gör att jag ständigt påminns om vad jag missar. Jag tror att det är att jag nästan kunde varit med som är skillnaden på olika närheter jag inte har.
Den känslan vet jag att jag är berättigad att ha, precis som jag vet att det inte gör att någon annan ska behöva justera sitt beteende för att lindra vad jag känner. Real happy for you and imma let you finish liksom, med punkt där istället för avbryta. Precis som jag inte kunde förvänta mig att Jonas och Ecke under högstadietiden kunde veta eller bry sig om att jag skulle få samma känsla av att de haft nostalgibildande black metal-kvällar hemma hos Ecke.
Nu sabbar jag det lite genom att berätta, men generellt tycker jag ju att det kan vara lite onödigt att påtala allt som ger känslan. Åtminstone om andra är som jag och börjar änglslas inför hur man ska förhålla sig, när en sån sak inte skulle hjälpa. De flesta små skavande känslorna av att vara utanför eller missa något är ju varken möjliga eller ens värda att fixa på det sättet. Jag kör på med tilltron till att bara låta det finnas där men inte ge känslorna bestämmanderätt.
Känslan motas i så fall istället, så gott det går, med att påtala för mig själv att jag inte är 50 personer som kan vara med på allt som verkar intressant ens om jag fick. För det är ju egentligen väldigt likt känslan som gör att jag tvångsmässigt kollar backlogg på Twitterfeeden varje stund jag varit borta ett tag. Precis som när jag en helg sitter hemma istället för att följa med på fest men snart känner krypandet av att nånting händer utan mig. När jag kom tillbaka från toaletten till en lektion på Fridhem, då folk skrattade högt just innan jag klev in, skämtade jag om att man väl kunde sluta ha roigt utan mig. Det var förstås en cover-up. Det kändes verkligen jobbigt.
– – –
(Angående det i Panams text om att faktiskt hångla loss med manliga vänner är förresten mitt feeble response att jag är skitnervös för hur det skulle emottas av andra män. Liksom, det är hellovalot lättare att göra en sån grej i ett sammanhang som länge haft kompishångel som okontroversiellt inslag. Lättare att få lusten till det också tror jag. Jag är alltså inte rädd att få spö, men precis som om det vore ett raggande på en tjej väldigt mycket risk att göra bort sig.
Att samtidigt gnälla över att man är så straight är dock väldigt lamt. Jag har säkert gjort det.)
