Jamen visst märks det att det är valår snart (kanske borde man bli lite oroad av precis hur tydligt det är) i och med Göran Hägglunds ihärdiga tempo för utspel och kulturdebattens stegran. En gegga med parollen Verklighetens Folk lägligt återupptagen i samma veva som Proppen släpps och det kallas till upprop (sign here!) mot hotet om indraget underhåll för kulturtidsskrifterna.
Många upplever det som en motsägelse när Hägglund samtidigt dundrar på om bibliotekens roll som kulturbevarare på Newsmill. Ska alltså samma person försvara både verklighetens folk OCH den smala kulturen? Är inte denna kultur för smal för folket, en angelägenhet för en minoritet eller till och med elit? Är det inte att leva som folk gör mest att hellre läsa Marklund och Läckberg? Ja och nej.
Radikal elits varierande förakt för vanligt folk åsido (men jag är både övertygad om, vittne till, och sporadisk deltagare i dess existens) så är det i frågan om kultursyn ingen motsättning att hylla gammal fin klassisk kultur whateva och att vara skeptisk till det radikala. Det smala är inte lika med det provocerande, en tavla som föreställer något kan också vara finkultur. Där så ändå är fallet att något radikalt sägs: en hel del av det som förr var radikalt har placerats i kanon efter viss lagringstid. Verklighetens folk har dessutom precis som Hägglund en stor respekt för det smala och svåra även där det inte orkas med i den egna kulturkonsumtionen. Ja jag vet att det är en bättre film det där, men jag håller mig nog till action/romcom för jag är kanske inte smart nog själv. Typ så. Det existerar verkligen en skam i att gillar deckare från de som gör det – men det är inte något man bara kan lägga en diffus elit till last för. Det är ett samspel det där.
Det är väldigt mycket som respekten för kändisar, tveeggad, med en föraktfull baksida. Man projicerar gärna en dryg sida hos de som finns i rampljuset, föreställer sig gärna en elit som föraktar en mer än man själv föraktar dem. Idag på mitt dayjob sa en kollega att De där kändisarna, de vet inte vad de ska göra av sig själva. De måste alltid synas. Fan vet hon om det? Men jag förstår att det är lätt att uppleva det så: De är ju där. Finns, syns, och när de inte gör det så tänker man inte på att de är hemma i sin vardag. En liknande mekanism är vad jag tror ligger till grund för synen på alla som hörs i debatten som elit. Medieklassen, fan vad de syns och hörs.
Oj, nu kom det tillbaka till föraktsfrågan. Men du vet, det är rörigt detta. Vad jag ville komma till var i alla fall detta enkla: Det går helt i enlighet med populismen as seen in Verklighetens Utspel att löst prata om kulturarv – det är faktiskt skrämmande likt SD-retoriken i båda fall – eftersom den kultur som åsyftas kan vara hur smal och svår som helst men aldrig är den radikal eller i närheten av faktisk politik. Det är om detta saken handlar: separationen av kulturen och politiken. Det är därför Proppen säger samma sak precis just nu. Kulturen ska hålla sig borta från debatten.
Antingen är verkligen Hägglunds, och Proppens, kultursyn den att samhällsdebatt inte hör hemma i kultur, eller så är det en medveten strategi att tysta obekväma röster. Jag vet inte riktigt vad som är värst.