Om processen i allmänhet

Skriva något, få svar, känna tvånget.

Tror du att det var ren lust som fick mig att till exempel skriva flera inlägg extramaterial till en liten ynka debattartikel i våras? Nej, det var tvång. Jag känner att jag måste måste måste bli förstådd och få med allt. Missat nåt eller skrivit nåt som kan feltolkas? Ouch nu kanske jag sårar, jag måste måste förklara igen.

Jag skrev om svartsjuka i Pillow Talk, våndades järnet under hela processen och skrev om hur mycket som helst från alla håll. Fick klart och var ganska nöjd. Fick props, sen debatt och fler bra inlägg om saken. Men så var det ju också ganska personligt, och jag är som kanske bekant en livrädd en för tramp på ömma tår. Ja även när det inte är personligt alltså.

Så där jag uppenbarligen klampat fram rätt hårt eller tvingats skära och förenkla för textens egen skull finner jag ömma punkter, de skriker åt mig att utveckla. Please don’t let me be misunderstood och naiviteten att man skulle kunna undvika det någonsin. Jag hade tänkt sätta ner en fot och låta texten stå okommenterad, skita i utveckling. Jag lyckades kanske halvt, slutade svara på kommentarer tvångsmässigt och höll det personliga till personliga samtal. Men man kommer på mer, och när andra skriver måste man länka.

Lärandet fortsätter. Nån gång ska jag gå helt professionell on that bitch och skita i nojan.