Jag har tokbloggat på Pillow senaste dagarna*. Så det är väl därför jag inte orkar skriva här jämt. Men det är väl all good? Vill i alla fall peta in en extra push för ett viktigt ämne då jag idag skriver om Ungdomsstyrelsens rapport om nätsex, samma som Panam drog ihop en finers debattartikel i Aftonbladet om igår. Det känns fint att vara ett team på detta.
– – –
* Ja och så på en annan grej som kommer sen.
Det är verkligen bonanza av svensk misstro respektive godtrogenhet med rasistiska undertoner just nu. I ett av veckans Debatt i SVT handlade det om ett eventuellt kinesiskt köp av fina svenska biltillverkare och i Kongo sitter två norrmän dömda till mord. Medan Mehdi Ghezali är Terrorsvensken i Pakistan är norrmännen utsatta för godtyckligt rättsystem i mörka Kongo. Samtidigt får inte iranier läsa vilka kurser som helst på svenska universitet och gemene man på gatan fruktar att kineserna ska få för mycket kunskap om hur man bygger bil ifall det kommer snedögon och köper våra bolag.
Wow. Det är verkligen skamlöst. Ja, oavsett skuld i rättsfallen och oavsett risker för nån form av kunskap i fel händer är allt detta inget annat än skamlös xenofobi. Vi skulle vara protektionistiska med det, men ett amerikanskt köp av svenska bolag skulle aldrig ge upphov till rädsla för att svenska hemligheter sprids. Vi skulle nog ha misstro mot många andra länders rättsystem än de nordiska, men med bilder på flinande grabbar intill blodpölen i bilen skulle vi fan inte fokusera på detta om det var någon annanstans än i vildingarnas land. Och vad gäller Ghezali är det nu ingen rök utan eld som gäller. Världens ondaste ordspråk.
När jag sitter och ser Idol och det börjar bli jobbigt, då är det lätt hänt att jag tänker hur det bara är att stålsätta sig och ta sig igenom det pinsamma. Som någon slags terapi. När jag tycker att det är jobbigt att fråga en arbetskamrat om något på en avdelning som jag inte har koll på så tänker jag att det bara är att ta sig igenom det, som terapi. Jag tänker att jag ska ta mig igenom allt genom bara göra och sedan blir det bättre. Varje gång jag får någon form av social ångest tänker jag det. Men däremellan och efteråt tänker jag på ett helt annat sätt. För det där är inget jag tror på egentligen, inte som ordentlig problemlösare.
Problemet är ju inte att det finns saker jag inte klarar att göra, problemet är att jag har omotiverad ångest för saker och det praktiska som följer bara ett symptom. Det berör mig inte, är tanken jag ska komma åt. Glädjen och lättnaden att ha gjort något svårt är bara en sockerkick och ingen mättnad, att jag själv producerar denna ångest är vad tanken måste förmedla till min kropp. Visst verkar det enkelt, men det tog mig ganska lång tid att på allvar börja använda det. Resultaten låter vänta på sig, men det är tryggt att ha nånting där på gång.
Jag ska inte möta varje situation med hård hud. Herregud, det är en sån jävla machomyt! Härda ut och stå pall. Bra för sitt men värdelöst som doktrin. Jag blir inte starkare bara för att jag inte dog, jag blir däremot kanske svagare. Huden kan inte hårdna, inte heller sinnet, men jag kan möta varje situation med ett nytt sinne som inte ljuger för mig.
Ja alltså, om den aktuella vilketkönsfrågan, ett citat:
Hur många trodde inte tills för någon månad sedan att kön var något som avgjordes av det man ser mellan benen och det som står i födelsebeviset? Hur många av de som tror sig veta att Semenya måste ha dolt något och kräver svar är själva beredda att visa upp sina egna intyg från kromosomodlingar, hormontester, gynekologundersökningar, bukröntgen och psykologutlåtanden för vem som helst som är nyfiken? Oj, hoppsan, har du inga? Men hur vet du då vilket kön du EGENTLIGEN har?
Läs Trollhare om saken. Där finns ett ton inlägg till om saken.
– – –
Update:
Oooh förresten! Jag hade en sak till att säga about that. Det här var ju en grej i ett avsnitt av House då lösningen på sjukdomen var att tjejen var mer kille. Måste söka upp det avsnittet.
Det rapporteras att Mehdi Ghezali gripits i Pakistan, misstänkt för planerad terrorverksamhet. Jag skulle gärna i Eric Roséns anda rasa mot de som tycker det var fel att släppa honom (eller att lobba för hans frisläppande) från Guantanamo, det är förstås en uppenbar dumhet, men jag tycker faktiskt det är mer intressant att titta på hur olika det rapporterats då och nu.
Då var han Svensken. Fången på Guantanamo, inspärrad och säkert torterad utan rättegång eller ens en kommande sådan. Han skulle hem till Sverige – självklart! Nu är han istället återfallsförbrytaren och röster hörs som tycker att han aldrig borde försatts på fri fot. Skyldig genom tidigare anklagelser.
Anledningen att man arbetat hårt för att få hem Ghezali är bara i andra hand på grund av förhållandena på Guantanamo. Främst är det för att vi har en svensk i utländskt fängelse. Lite som Dawit Isaac, mycket som Calle i Grekland och hon vafan hon nu hette som kom hem från USA dömd för medhjälp till mord. Vi hade inte litat på något annat rättsystem än det svenska – tortyren var oväsentlig.
Det som händer nu är alltså en intressant flip från en vardagsrasism till en annan: Från En svensk utomlands är oskyldig i svensk press till En dubbelt terrorassocierad muslim måste vara skyldig. I vissa fall kan vi inte längre med att ta fasta på svenskheten. Two strikes och nu är han bara en invandrare bland andra.
I andra fall blir det mer subtilt. En tevereklam för Champions League-satsningen på Viasat Fotboll talar om Zlatan som hjälten som kom från ”ingenstans” och gör det helt utsuddat att han faktiskt är från Rosengård. Man tar faktiskt fasta på svenskheten även här, trots att man bokstavligen säger något helt annat. För genom att sätta ett vagt ursprung låter man den underförstådda svenskheten (genom en svensk reklam för en svensk hjälte i utlandet) vara viktigaste ursprung. Zlatan passar som svensk, eftersom han gör stordåd som passar svensken i tevesoffan. Så fort han eventuellt gör något dumt kan du dock ge dig fan på att han är straight outta Rosengård igen.
Föga förvånande svämmar debatten över av dumheter när det dyker upp en story om en man som försöker amma. Det är förstås något att vilja låsa in sig över, men samtidigt precis det som måste hända. Eftersom det viktiga inte är huruvida this guy kan ge all nödvändig näring åt sin son eller om alla män måste börja amma nu. Eller får amma, whatever.
SVT Debatt körde ämnet på stört, vilket jag först suckade över men nu är glad för. Även om det inleddes av det väldigt vaga ”Påhejarna säger: Jättebra, bra för jämställdheten” och bär titeln Ska pappor få amma?. Jag vet inte. Positiva reaktioner saknas inte, men så har de väl inte uttryckts? Handlingen i sig är skit samma för jämställdheten tycker jag. Jag skiter i näringsfrågan, jag skiter i närhetsfrågan, jag skiter i att uppmana andra män till detta, jag skiter i att fundera på om jag vill göra det själv.
Men som provokation är detta det mest perfekta någonsin, jag har aldrig varit så lycklig över Mordors horder som jag är nu (även om det sägs så mycket på så kort tid att man får kortslutning av att vilja förlja upp alla trådar). Vad detta gör om något är ju inte att öppna för mer millimeterrättvisa och delade försäkringar. Det utmanar bilden av vad en man är och vad en man kan göra. Det blottlägger fördomar om amning i sig, om kvinnors amning eller ovilja till densamma. Det visar tydligt hur det där med biologi, det kan du ju tro själv att du har stenkoll på, att det är svartvitt bevisat – men egentligen vet du jack shit. Föreställningarna om den är alltid större kraft än biologin själv.
De värsta hatarna har förstås inte så mycket glädje att ge mig när de kallar det onaturligt, inte för en förändringsaspekt, men jag flabbar ändå när det blir tydligt vilken ointelligens de uppvisar genom logikfelet att kalla något som går alldeles utmärkt helt av naturen för onaturligt. De har inte tänkt alls och kommer ändå inte påverkas.
Mumbojumbo skvalar runt i teverutan när debatten går, Hörstadius fjantar loss om tråkig likhet mellan könen och oförberedda manspsyken (Ragnar ”Ammarn” Bengtsson zoomas lyckligtvis in samtidigt och visar en skönt föraktfull oförståelse med sin blick). Maria Abrahamsson gör sig ännu mer korkad än de vanliga horderna när hon dels kör på känsloargument och onaturlighet hon också, dels flummar ut i att feminister väl borde vara arga för att de onda männen tar över även detta område. Förstått feminismen? Nä inte så mycket va.
Alex Schulman säger förvisso att han får lite äckelkänslor, men han tillskriver faktiskt inte detta någon vikt för argumentationen. Han är närmast en idealisk kandidat för att demonstrera effekten av frågan. Detta har han inte tänkt på, och nu brottas han lite med vad saken innebär.
Till antifeminister också: Notera mamman som först säger att hon är feminist och sedan påpekar det störda i att mamman alltid ses som primärförälder, att man säger ”ditt barn” och inte ”ert barn”. Tänk på det nästa gång du pratar om feministers ansvar för att pappor ska jämställas mammor. Du vet, vi tar det. Gör du? Överhuvudtaget är detta en sån fantastiskt bra punkt att visa på inkonsekvensen i antifemzrörelsen med. Detta är en mansfråga. Detta visar på mäns lämplighet som föräldrar brett ifrågasatt av alla möjliga skikt och sammanhang. Ta chansen dumskalle.
Igår var jag på terapipremiär (ja du vet för detta). Det började väldigt dåligt eftersom jag hamnade på fel plats och blev en halvtimme försenad pga dubbla adresser på hemsidan, och fick ringa prick den tid jag skulle komma och säga att jag var lost. Precis såna situationer jag fruktar mer än något annat (nästan), men eftersom jag får mer ångest av att inte hålla ett avtal var det tvunget att ringa och meddela generat. Och en gång till när jag ändå inte hittade rätt.
Det var bra, i alla fall, jag ska inte gå in på det just nu men jag tänkte nämna att jag bland annat pratade om mitt dayjob i äldrevården och vad som är problem för mig där. Jag kom nämligen på att ifall all ångest för det sociala upphörde skulle jag kunna tycka om jobbet, vilket var en minst sagt underlig känsla. Ja, sen kom jag ju på att arbetstiderna är fucked up, att jag är springvikarie samt att det ofta är mördande tråkigt. Idag fick jag även återuppleva den kanske viktigaste punkten – att arbetskamraterna skrämmande ofta uppvisar främlingsfientlighet eller ren rasism.
Du vet det har bränts bilar på Hisingen (bland annat) på sistone. Kul det, jag har varit skitnervös för den saken på jobbet eftersom det är ett sånt jävla typiskt ämne att sitta och fikadiskutera. TV4-samhället och mitt jobb är samma sak. Det är bara TV4 på morgonen och förmiddagen, och nyheterna där har sånt fokus.
På något sätt har dock det värsta snacket uteblivit. Kortfattat förfasande har varit allt, och min rädsla för att än en gång hamna i situationen där jag blandar ångest för finsk stämning och skuld för att inte ha förmåga att säga ifrån har låtits vila. Jag hade nästan glömt det!
Idag fick jag en smocka på en gång.
Under förmiddagsrasten där man vanligen äter frukost ihop börjar ordinarie anställd A orera om bränderna. Om att bo i Biskop, där det bor så mycket invandrare. Och jag känner det komma, känner det lång väg. Hon går inte till Friskväderstorget nå mer, hon är för rädd. Där är ju så mycket invandrare. Jag handlade ibland, det fanns nån mataffär, så satt de där de svarta sakerna. Och kjolarna de snubblar runt i. Är inte du rädd? Hon söker på allvar bekräftelse. Intill henne sitter den invandrade kvinnan som haft praktik på avdelningen i fyra veckor nu (och gör ett bra jävla jobb, samt förstår långt mer svenska än de insett även om det är lite knepigt ibland). Hon säger inte heller nånting.
Mja, jag säger förstås nånting, inte helt ingenting.
Nä jag är faktiskt inte rädd (lögn), i alla fall inte för invandrare. I så fall mer för grupper av unga män i allmänhet. Men jag tror att det gör mer skada än nytta att vara rädd, även om det är statistiskt sett större risk att råka ut för nåt som man.
Säger jag. Skamsen över att inte kunna med att protestera skarpare ens när det är så oförskämt uttryckt, och med praktikanten där. Men jag kan verkligen inte, inte bara för att det kan bli dålig stämning utan också för att jag inte direkt kan hänvisa till att vi faktiskt har invandrare närvarande utan att det i sig blir helt fucked. Och en av de värsta rasistsvador jag hört på arbetet var uttryckt av en kille från Syrien (tror jag, det är en osäker andrahandsuppgift). Praktikanten skulle lika gärna kunna ogilla alla med mörkare hud. Eller Zigenare. Romerna är ALLTID längst ner på skalan, och det är knappt o-PK.
Ordninarie anställd B avleder ämnet lite, när hon säger att hon är uppvuxen i hooden, hon vet vilka de flesta är och säger alltid till när nåt gäng har fuffens för sig. Hon talar deras språk, uttrycker hon det, till skillnad från nån gnällig tant som hötter med fingret. Anställd A får ett frågetecken i fejjan, men sen kommer ett ahaaa. Ja du är finsk ja!
– – –
Anekdoter åsido. Även om min känsla är att jag är en kass individ som inte ryter till, måste jag trösta mig i efterhand genom att fundera ett slag på hur man faktiskt har chans att påverka dessa trångsynta. Jag är inte övertygad om att det är bäst att öppet påtala att det är en rasistisk svada som just fällts, inte när jag börjar föreställa mig hur A skulle tänka efter en sån replik. Skulle hon anse att jag hade rätt och ångra sig? Skämmas kanske, men skulle det vara av att veta hur fel hon har eller av att jag representerar det korrekta. Mitt har mot PK-begreppet ligger mer i användningen, det etablerade rätta tänkandet existerar och jag skulle åberopa detta mot hennes underklassargument.
Ivar skriver väldigt intressant om Danmark och hur klimatet ser ut där. Jag kan inte låta bli att relatera. Lite är det som att jag sitter och är Sverige och A är Danmark och inte en chans att dansken skulle låta nån jävla svenne tala om hur man får prata. Ivar länkar även till Eken som skrivit en bra jävel i DN om saken, i mitt tycke starkare som förklaring till SD och främlingsfientlighet än som motargument till deras ideologi – men det är ju så jag vill ha det. Hennes text ger också en uppfriskande känga åt Att Ta Debatten, som numera bara är en tom floskel. Men visst är det svårt att hitta rätt ingång?
På så vis är jag ändå stolt att bara kallt säga att jag inte är rädd. Att jag inte förstår varför jag skulle vara det, istället för att kalla min arbetskamrat A för något som bara kommer rinna av henne på en gång och sen få mig orolig hela dagen, veckan, året ut för att ogillandet mot mig ska spridas och jag blir utan jobb. Helt i onödan.
Men jag jobbar fortfarande på att kunna hala fram argument snabbare, att tillåta mig att vara mer syrlig och kanske främst att kunna kalla en replik för rasistisk utan att det blir ett personangrepp. Det är inte Sverigedemokraterna i sig som är rasistiskt, de har vissa sådana uttryck – men även dessa uttryck har ett ursprung och det är DET som ska angripas.
– – –
Nästa gång jag har terapisession ska jag berätta hur många av mina farhågor inför dagen efter som faktiskt slog in. Och att de ändå kanske inte var så illa.
Panam skriver om vår drinkkväll. Eller det var några dagar sedan. Men ikväll har en ny kommentar kommit upp där någon tycker jag ser ut som Jimmy Sommerville fast med hår på bilden, den med mig och ett par daquiri. Jag vet inte vem det är, men sånt går man ju till botten med.
Så jag googlar och visst känner jag igen honom, men ändå, är detta jag fast utan hår?
Vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Vissa älskar videon som producerats av Forum för levande historia. Andra hatar den, eller åtminstone sättet på vilket den tillkommit. Som film betraktat, utan ursprunget i åtanke, tycker jag den vore skitbra om man bara gav fan i att droppa två specifika namn. Ännu bättre om man inte varit så specifik med Kambodjkommu-frågan*. Men jag är också inte helt oväntat upprörd över hela apparaten Forum för levande historia. Har du hängt med länge vet du redan detta.
Jag tycker inte att staten behöver hålla sig från all opinionsbildning. Men jag tycker att sådan ska vara mer frågeväckande än denna åsiktsmaskin som själv håller sig med värre ideologiska skygglappar än de egna propagandafilmerna talar om. Demokratier gillar att sätta sig över alla andra och egna skygglappar kan väl inte finnas i den förträffligheten? How’s that for irony.
– – –
* Nåja, även en släng av Kinakritik.
Jag kallade Hakelius för idiot häromdagen, eftersom han gnällde på samhällsförfall och fattigt Twitterspråk. När nu också Anna Ekelund (även hon in a de Aftonbladet) klagar på hur människor i dagens samhälle har fattigt med kunskap känner jag att det behövs en större insats mot denna nygubbighet.
Det är redan känt att jag får spel på bimbohat. Jag skulle definitivt säga att Ekelund sysslar med sånt i sin kolumn, men framför allt är en annan sak framträdande mer specifikt som i sig är en av grunderna till varför det föraktet existerar. Nämligen den totala bristen på respekt för allt som inte följer en enda etablerat intelligensmodell och vilka sysselsättningar som är puckade respektive högstående. Men vad kan man dra till med för belägg för att intresset som kallas dumt faktiskt är dummare än vilket tidsfördriv som helst som någon annan gillar? Eller vad det finns för garanti för det som kallas kunskap (”Jag kan varken latin eller grekiska och har fortfarande inte läst de mest grundläggande klassikerna”) är så jävla hett.
Utöver detta finns en utbredd villfarelse att det oseriösa eller triviala skulle ha en skadlig effekt på bildning eller intelligens i övrigt. Varför skulle det vara så? Att det är högre trafik till en random stormodeblogg än till vad som helst för kunskapskälla betyder dessutom inte att den första tar trafik från den andra. Hypotetiskt: Jag kanske lägger lika mycket tid på Blondinbella som jag gör på att söka information till ett skolarbete, men i popularitet mätt blir sånt skevt då inte lika många andra letar samma kunskap och bildning som jag, men hänger på samma populära blogg.
Populärkultur fungerar så, Ekelund. Men att dras till det populära är förstås dumhet och inte vanlig mänsklighet då. Heh.
Men det värsta. Det är då hela denna domedagsinställning som faktiskt inte är något annat än att prata om hur det var bättre förr. Så är det inte, men det är säkert annorlunda. Visst kan det vara en tendens att man bär omkring på mindre booksmarts. Nog kan man tänka sig att triviahjärnan är mindre i genomsnitt. Men ointelligens är inte samma sak. Särskilt inte om detta förhållande till kunskap och information får oss att bli bättre på att värdera källor och snabbt söka relevant information, eller ännu hellre kunna samköra sin shit och lägga ihop två och två. Lättare frågor i Postkodmiljonären ger inte mindre analytisk befolkning. Fuk dat.
– – –
I ett annat inlägg petade jag in en xkcd-serie som jag tyckte var smårelevant då. Det kan väl ifrågasättas, men nu är den ännu mer relevant. Gå och läs den.