Sättet jag tänker på

När jag sitter och ser Idol och det börjar bli jobbigt, då är det lätt hänt att jag tänker hur det bara är att stålsätta sig och ta sig igenom det pinsamma. Som någon slags terapi. När jag tycker att det är jobbigt att fråga en arbetskamrat om något på en avdelning som jag inte har koll på så tänker jag att det bara är att ta sig igenom det, som terapi. Jag tänker att jag ska ta mig igenom allt genom bara göra och sedan blir det bättre. Varje gång jag får någon form av social ångest tänker jag det. Men däremellan och efteråt tänker jag på ett helt annat sätt. För det där är inget jag tror på egentligen, inte som ordentlig problemlösare.

Problemet är ju inte att det finns saker jag inte klarar att göra, problemet är att jag har omotiverad ångest för saker och det praktiska som följer bara ett symptom. Det berör mig inte, är tanken jag ska komma åt. Glädjen och lättnaden att ha gjort något svårt är bara en sockerkick och ingen mättnad, att jag själv producerar denna ångest är vad tanken måste förmedla till min kropp. Visst verkar det enkelt, men det tog mig ganska lång tid att på allvar börja använda det. Resultaten låter vänta på sig, men det är tryggt att ha nånting där på gång.

Jag ska inte möta varje situation med hård hud. Herregud, det är en sån jävla machomyt! Härda ut och stå pall. Bra för sitt men värdelöst som doktrin. Jag blir inte starkare bara för att jag inte dog, jag blir däremot kanske svagare. Huden kan inte hårdna, inte heller sinnet, men jag kan möta varje situation med ett nytt sinne som inte ljuger för mig.