Varför får jag svåra utslag av att läsa Maciej Zarembas artikelserie om skolan? Ja, till en början är det förstås tonen och det anekdotiska sättet att berätta, vilket skiljer sig föga från Mark Isitts forskningsfrånvända haveri i GP nyligen men naturligtvis inte kommer i närheten av samma grundlösa spekulationer. Däremot gör Zarembas berättarstil att det blir svårt att komma åt med kritik eftersom både teser och problembild är så vagt uttryckta. Hans poänger blandas samman med en massa fluff och otillbörligt dramatiska stämningar. ”Allvar. Mer allvar. Djup fråga.” Jag kände samma sak när jag läste hans mobbingreportage i höstas, vilket ändå inte hade samma huvudproblem.
Vad Zarembas artikelserie gör är att kaliberera siktet skevt och får läsaren att både blanda ihop problem och se falska syndabockar. Han målar upp en bild av lokala elevdiktaturer och orubblig tjurskallighet från både kommunpolitiker och lagstiftare, och föreskriver receptet ordning och kateder. Det hela är egentligen mycket märkligt, särskilt i ljuset av artikeln som behandlar föregångarexemplet. Zarembas ord:
”Hur tror ni att litteraturen började?” frågar läraren. Klass nio börjar spåna. Började folk skriva brev till varandra? Vänstra bänkraden har redan ett eget spår, där tvistas det om det är bättre med komedi eller tragedi. Just nu har tragedin tagit överhanden, för man kan inte veta säkert hur det slutar. Pojkarna försöker få in ”action” i debatten. ”Action är varken eller”, blir de upplysta av flickorna, som är munvigare och halvhuvudet längre.
Zaremba kommenterar nedslaget i lektionen med att hävda att detta är katederundervisningen, den som betraktas som tortyr, men se som den fungerar! Jag undrar om han är han döv och blind. Det här är måhända lärarledd undervisning, men särskilt befriad från elevernas deltagande är den inte. Det här är snarare den ideala yttringen av exakt det som får etiketten flum. Men vi ser uppenbarligen olika verksamma agenter i Minervaskolans framgångar. Zaremba ser rektorns hårdare tag som det anmärkningsvärda, jag ser de uppenbart duktiga och pedagogiska lärarna. Nå, lärarnas insats går förstås inte Zaremba förbi men han verkar inte greppa vad som i så fall gör dem så bra.
Det är faktiskt genant att Zaremba ser ett avfärdande av kunskap i motståndet mot det som brukar kallas korvstoppning. Det handlar ju inte om total relativisering, utan om kritik mot den dåligt fungerande metoden att rabbla fakta. En metod som faktiskt inte brukas på detta föregångsexempel till skola (vad reportagen kan förtälja). Var hittas egentligen denna motsättning mellan detaljer och sammanhang, mellan kunskap och kontext? Och vad skulle de politiska följderna vara om man köper dessa teser rakt av? Ingenstans läggs vikten vid resurserna, istället skulle ett åtgärdspaket se ut som: enhetliga kvalitetsmätningar, detaljplan för betyg, lärarlegitimation. Var lärarna ska hittas? Vet ej. Var lärarna ska få tiden? Vet ej. Vad ska ens lärarutbildningen innehålla? Vet ej, men i alla fall inte miniräknare.
Kunskap är nödvändig för analys och förståelse, förvisso. Men var är då Zarembas egna kunskap om pedagogik? Jag ser bara ett kretsande kring ytligheter och det felaktiga antagandet en kunskapsfientlig flumskola finns. Men vägen till kunskapen är vad det handlar om, inte dess varande. Inte ens de flummigaste flummarna i Flumberga motsätter sig nyttan av kunskap.
Mest betydande faktor för den mentala bältros jag får av att läsa artikelserien är dock det återkommande hatet mot mössa inomhus. Oordning i lektionssalar är en sak, men att det fortfarande är en kontrovers vad unga människor har på sig är faktiskt helt sjukt. Lyssna: Det har aldrig handlat om respektlöshet att låta kepsen sitta kvar på huvudet. Att begäras ta av den är samma utslag av trots och respektlöshet som det är att vägra. Det må ha funnits en tid då det ingick i sociala koder att mössan skulle av, men den var förbi redan när jag gick i högstadiet för 15 år sedan. En mössa är en mössa, c’est tout.
