Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G

13. En låt som är guilty pleasure.

Många saker lyssnar jag på som förmodligen borde vara guilty pleasures om man frågade någon annan: Melodifestivallåtar, de sämre grungebanden från 90-talet, power metal, Necro, osv, osv. Men det står jag ju för själv, om än jag kanske inte orkar fronta med det jämt. Något som däremot tar emot på riktigt är vissa låtars textinnehåll (där platsar förstås även Necro men det är så extremt att man inte orkar bry sig).

Bland det mest irriterande jag vet är verkligen alla de låtar som är skitbra, har helt okej texter till 90% men sen får in en liten jävla sabotagemening som pajar allt. Min annars älskade Cee-Lo’s moralism om horiga kläder i Beautiful Skin, femtioelva exempel på ”no homo” och annan homofobi-i-förbifarten, jomen visst är det oftast i hiphop/r&b eftersom det provocerande inom tex indie mestadels maskerar sig så det blir öppet för tolkning, medan dessa genrer är rakt på av tradition. Jag lyssnar ändå, men tycker att det är lite jobbigt (jag har till och med skrivit en helt låt om detta problem!).

Senaste i denna rad av låtar som jag älskar men samtidigt provoceras av är The-Dreams Panties to the side. Så fruktansvärt bra och jävligt sexig låt, men naturligtvis kommer den lilla raden som sabbar: ”Are you one of them girls who mean go when you say stop?” = Hennes läppar sa NEJ, men hennes ögon sa JA. Felet med samhället i en mening. Men det är i och för sig trevligt att The-Dream frågar först innan han antar att så var fallet, och i bästa fall kanske han menar det som jag gör i en rubrik på Pillow Talk.

11. En låt av mitt favoritband.

Jag har bara haft ett riktigt favoritband egentligen. Många jag har droppat namnet på  i olika sammanhang, men bara Smashing Pumpkins har jag gett mig fan på att ha varenda osläppt liten skit med (och det är inte lite som finns att tillgå ska jag tala om, pga Billy Corgan läckte demos så fort han kom åt hela 90-talet). Naturligtvis snodde jag dem som favoritband av en ca bästis.

Nu har jag ett något mer distanserat förhållande till bandet, men det går ju i princip aldrig att tycka illa om låtar man älskat, och jag har faktiskt gillat delar av återkomstskivorna med bara Corgan och Chamberlain kvar också.

Är det någon låt jag alltid kommer hala fram först om jag ska lyssna på dem idag är det 1979. Detta förmodligen till stor del för att jag sjöng den på en skolavslutning i gymnasietvåan, ihop med nyss nämnda ca bästis på gitarr, och därmed återuppväckte en identitet som ”killen med sångröst” som hade fått ligga i träda sedan ett luciatåg i sexan.

Jag skulle alltså lika gärna kunna valt den som ”En låt du kan hela texten till” eller ”En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle”, och därmed är också min personliga relation till låten mycket beroende av exakt den nostalgi som den i sig handlar om. Metafest! Det är lite som användningen i Clerks II när Kevin Smith kanaliserar sin 90-talsnostalgi genom Corgans 80-talsnostalgi.

10. En låt som får dig att somna.

Ska man tolka det som att en låt är trist nog att somna av, eller myz att somna gott av? Jag går på det senare mest för att det är roligare. Jag brukade faktiskt alltid ha en skiva på när jag skulle sova förr, vilket jag fick sluta med när jag inte sov ensam längre, och då var det rätt ofta lite vad som helst jag kunde somna till. Bästa genrer var alltid huvudnickar-rap eller grumlig black metal. Dark Funerals Secrets of the black arts återkom ofta, och tänk – de hade banne mig gjort en video till den:

9. En låt du kan dansa till

Nu är jag förstås en dancin dude som fan och dansar till det mesta som bjuds, och så har jag visserligen haft längtan ett bra tag att någon gång kunna dansa till mellantempo-R&B en hel kväll, vilket jag saknar vänantal och/eller bra klubb nog för att göra (det blir oftast under bakfylledagar istället när jag irriterar Elin med några moves). Men låten framför alla andra i detta sammanhang är förstås den som alltid får en gorillasvettig efter sex minuters runtflängande. Trots luret att man tror den är slut flera gånger, blir lättad pga utmattningen, men så fortsätter den, så är detta min odödliga favorit. Vsg för storband:

8. En låt som du kan hela texten till.

Bästa punkten! Jag kan en förjävla massa låtar utantill eftersom jag dels sysslat med karaoke på sunkhak och dels alltid varit en gnolarkille som inte kan låta bli att sjunga med i sånt jag hör. Ironiskt nog har jag ofta lärt mig texterna på det sättet först, och sen långt senare fattat vafan de betyder. Då menar jag inte ens svåra texter utan banala grejer som fan. Jag är alltså uppmärksam, men ändå inte.

När jag bodde i min första egna lägenhet 2001, ihop med min dåvarande flickvän Sanna, fanns en hiphop- och R&B-späckad skivhylla på det lokala biblioteket. Eftersom jag just vid den tidpunkten började ta mig an hiphop på allvar, som jag tills ett par år innan sovit på ganska mycket, lånade jag massor av grejer där och spelade av på kassetband. Från den vevan blev Jaheims Ghetto Love min absolut första R&B-förälskelse. Jag var fortfarande hyfsat nyvaken från sömngångarattityden att hiphop var dålig musik, så R&B var liksom ett steg längre som tog lite extra tid. Jag började med den lite ruffigare remixen på Could it be, men snart gick hela smöret på repeat. Det var både jävligt kul och lite genant när Sanna undrade ”Vad är det för jävla knullsoul du lyssnar på?!”

Fem år senare gick jag omkring på ett äldreboende och slavade timmar och hatade livet, gömde mig i tvättstugan, vek tvätt och sjöng (originalversionen av) Could it be för mig själv medan torktumlaren dämpade och maskerade. Nu när jag ser slutet på videon, vilken jag faktiskt aldrig sett förr, känner jag igen mig som fan i drömmandet.