Ain’t no such thing as half-way pink

När jag var 18 sommarjobbade jag på ett sånt där kommunalt slavlönsarrangemang – lön efter insats dock, eller möjligen det omvända – och eftersom det verkade soft hamnade jag på dagis. Som 18-åring var jag också lite halvgothare och sportade svart hår och nagellack. Ungarna frågade naturligtvis på en gång: “har du nagellack? är du tjej?”. Inte anklagande utan seriöst frågande. Nagellack på = tjej, så är det bara, tänkte de.

Eftersom coolness är rätt godtyckligt när det kommer till dagisungar – är du äldre är du cool – gjorde mitt svar att killar också kan måla naglarna att flera av pojkarna genast ville ha färg på naglarna. Det blev även det givna samtalsämnet under lunchen, och när en liten grannunge till mig upprepade glatt vad jag sagt, “killar kan också ha nagellack!”, mumlade plötsligt en av fröknarna från bordet intill att det är ingen bra idé.

“Det kan leda in på fel spår,” sa hon.

Utöver att homosexualitet, som hon naturligtvis syftade på, är ganska vidrigt att kalla för “fel spår”, måste man ju fråga sig hur en sådan konsekvenskedja i allmänhet ser ut. Vilka faror är viktiga att undvika för att slippa få hem en avfälling till unge? Måste ju finnas massor. Klart är i alla fall att man inte ska brösta sig så mycket över ens eget samhälle, även om vissa andra har riksmedia som tycker precis som en enskild idiot från mitt lokala dagis:

Roligast är, förresten, hur denna typ av grejer kan vara så hemska om man nu ändå tror på ett hårt rotat biologiskt kön. Både för att det biologiska i att välja rosa är helt oförklarligt och för att pojkvaskern naturligtvis kommer spränga av sin mentala nagelfärg så småningom ändå med sina råbarkade testosteronliktornar, om man nu tror på that shit.