11. En låt av mitt favoritband.
Jag har bara haft ett riktigt favoritband egentligen. Många jag har droppat namnet på i olika sammanhang, men bara Smashing Pumpkins har jag gett mig fan på att ha varenda osläppt liten skit med (och det är inte lite som finns att tillgå ska jag tala om, pga Billy Corgan läckte demos så fort han kom åt hela 90-talet). Naturligtvis snodde jag dem som favoritband av en ca bästis.
Nu har jag ett något mer distanserat förhållande till bandet, men det går ju i princip aldrig att tycka illa om låtar man älskat, och jag har faktiskt gillat delar av återkomstskivorna med bara Corgan och Chamberlain kvar också.
Är det någon låt jag alltid kommer hala fram först om jag ska lyssna på dem idag är det 1979. Detta förmodligen till stor del för att jag sjöng den på en skolavslutning i gymnasietvåan, ihop med nyss nämnda ca bästis på gitarr, och därmed återuppväckte en identitet som ”killen med sångröst” som hade fått ligga i träda sedan ett luciatåg i sexan.
Jag skulle alltså lika gärna kunna valt den som ”En låt du kan hela texten till” eller ”En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle”, och därmed är också min personliga relation till låten mycket beroende av exakt den nostalgi som den i sig handlar om. Metafest! Det är lite som användningen i Clerks II när Kevin Smith kanaliserar sin 90-talsnostalgi genom Corgans 80-talsnostalgi.