Från luften ser allt snett ut

– Du sockerbiten, kom hit ett slag!

En dag tar jag spårvagnen till korsvägen. Redan när jag tagit de få stegen mellan hållplats och Svenska Mässan erbjuds jag en väg ut ur detta samhälle. Utanför Incontro frågar mig en kostymklädd man i färgglad slips och glansig blick om jag är sugen på en sängfösare, högt upp i hans svit på Gothia Towers. Han ska visa mig himlen, säger han. Han betalar naturligtvis, och uppger att han har massor av metamfetamin.

– Det är tillverkat av hälsokost från Ungern! Skitkåt blir man.

Ingen av rökarna intill oss höjer ett ögonbryn, det här är nog vardagsmat där topparna träffas. Jag avböjer vänligt. Min kropp är inte till salu annat än när det gäller mina händer för ett ritbord, och jag har viktigare uppdrag nu.

Det är oerhört kallt ännu trots att det är mars. Snön, som jag och andra trodde var borta för gott, återkom i veckan och hånade vårförhoppningarna i Göteborg. Vid entrén till Gothia Towers står en mörk BMW och rockklassikern Cocaine hörs eka mellan tvillingtornen. Snart ska där finnas ett trillingtorn för drogreferenserna från 70-talet att studsa mot. Jag stirrar ned mot asfalten och låtsas inte höra.

Klimatförändringar och arkitektur, vad har de med varandra att göra? Absolut ingenting. Åtminstone om man ska tro statistiken. Visst kan lokala vindar färdas annorlunda bland täta skrapor men dessa enskilt utplacerade hävdas inte ha någon inverkan på varken göteborgska havsvindar eller på riskerna för snökaos och lövhalka. Problemet är bara att arkitekturens effekter så sällan låter sig definieras i siffror. Det som gör arkitekturen angelägen att diskutera i relation till det dröjande vinterklimatet, det är allt det där andra. Allt det där som de flesta forskare avfärdar som trivialt och flummigt men som vi andra rätt och slätt kallar – balans.

Att utelämna sådana effekter när man planerar, det är ungefär lika smart som att ordna en dragkamp alla mot en. Men precis så går det till. Stadsmiljöns tyngdpunkt förläggs i en hög punkt och kvar står låga ensamma hus ifrånsprungna av de gigantiska glasskulpturerna. Resultatet har blivit miljöer som fryser ut snarare än värmer och byggnader högre än Babels torn.

Ett skjut på metamfetamin framstår plötsligt inte som så främmande då.

Jag ville bättre förstå denna klimatförändring som inte har ett dugg med arkitektur att göra och har därför kontaktat meteorologen Hans Söderbris, chef för tankesmedjan Fria Meteorologer. Dessa avfällingar från etablissemanget på SMHI kan ses som en blandning mellan Tolkien, Indiana Jones och de gamla Asarnas åskgud Tor. Ihärdigt kämpar de via sin sajt mot den snedvridning som skett i rapporter om klimathotet, för att ge bud om sanningen som inga betalda forskare vill befatta sig med. Jag träffar honom utanför skrapornas entré.

– Bara igår fick vi igenom flera hundra kommentarer med länkar till våra artiklar på olika nyhetssajter i landet, berättar Söderbris stolt. Det var en bra dag.

Människan påverkar förvisso klimatet, några foliehattiga förnekare är de inte i Fria Meteorologer, men fossila bränslen och växthuseffekten som följer är bara en bråkdel av den verkliga faran i människans leverne. Det som Söderbris och hans kollegor räknat ut är att de höga byggnadernas höjd rubbar själva balansen i jordens rotation. Ena hemisfären lutar alltid bort från solen när byggnaderna på denna sida blir för höga. Balans krävs mellan väst och öst, nord och syd. Det är egentligen ganska logiskt.

– Ja, och det är därför, menar Söderbris, som Göteborg kan ha det tusen grader kallt medan Afrika svälter av torka. Vi klagar förstås, och lider, men de har det minsann inte lätt därnere heller!

Hans Söderbris tar mig med på en hisstur till de högsta planen i Gothia Towers. Utsikten är utsökt trots skitvädret, men här från luften ser allt onekligen lite snett ut. Väl på trygg mark igen promenerar vi mot Ica Fokus där en sliten man med torgvantar håller i en påse från det närliggande Systembolaget i ena handen och en liten fimp att röka på i den andra. Svempa heter han, han är från Hestra men tvingades till Göteborg på 90-talet då han fick sparken och separerade från sin fru. Han huttrar i kylan, men när jag frågar hur han trivs i kvarteret svarar han att det är okej där.

– På vilket sätt? frågar jag.

– Jag har ju vantarna och spriten, säger han. Och jag har ju en bostad…

Hade arkitekterna själva fått välja skulle hans område i Gårda fått jämnas med marken och ett nytt parkeringshus i anslutning till det tredje Babels torn byggas, men ännu finns protester från de som sett igenom lögnerna och vill ha kvar sina låghus. Jag föreställer mig Svempas redan nu slitna hem under rivningskulan och tänker på Haiti efter jordbävningen.

Här i Gårda skuggas man ständigt av de köldblå skraporna och fryser i snålblåsten från havet. När man stöter på någon övergiven mössa är det självklart att man drar på sig den och tar en sup. Systembolaget och nöjesanläggningarna kring Liseberg är ett dövande filter för det karga klimatet under de två tornens iskalla blick. Att folk går och ser Uggla på Rondo tycker jag inte är så konstigt egentligen.

– – –

Mark Isitt svarar alltså idag på kritiken mot hans trippelartikel om att riva hela skiten i hooden pga höga hus gör folk kriminella och/eller mördade. Detta gör han genom att säga ungefär ”JAHA? Men var är era förslag då? Gör det bättre själva!!!!!1” istället för att lyssna till fucking jävla fakta och inte hans arkitektiska intuition, smakdömande och skvaller. Originalet som jag remixat ovan finns också på nätet.

Ja, visst är den ofattbart fientliga inställningen till vetenskap och fakta det största problemet i sak med Isitts erbarmliga tramsartiklar, men den enda kritik man egentligen behöver är Ove Sernhedes första stycke, vilket pekar på det verkligen provocerande och vidriga: Socialturismen, smakfascismen och andrefieringen i Isitts ton och berättande. Den vore ett lika stort problem till och med om han hade haft rätt om hushöjderna.

”Det provocerande med Mark Isitts artiklar om de göteborgska stadsdelarna Hammarkullen och Länsmansgården är inte hans kvasiresonemang om relationen mellan arkitektur och kriminalitet, det är tveksamt om han ens själv tar dessa på allvar. Inte heller hans förslag om att riva och bygga nytt genom att använda de bidrag som nu går till människorna i områdena har realitetsförankring. Nej, det stötande med texterna är hans sätt att förhålla sig till oss som verkar och lever i dessa stadsdelar. Den raljerande tonen är lika anmärkningsvärd som hans aningslöshet om att de linser genom vilka han betraktar förorten förmedlar hånfullhet.”