Gamla kravallers spöke
Tioårsdagarna av debaclet i Göteborg 2001 har harvats i en vecka. Jag har ej orkat. Folk asså. Denna oförmåga – än en gång – att hålla flera saker samtidigt i huvudet. Än är det ”Jaså Timbro firar polisvåld???”, än ”Jaså vänstern är emot minskad fattigdom fortfarande”. Än är det ”Jaså nu tävlar alla i vem som tar avstånd mest från svarta blocket – frågar ingen vad de ville?”, än ”Det var inte alls bara glada förortsligister – vi vet vad de ville!”.
Jag blir bara trött på att det ska vara så in i helvete svårt att få hata både en maskerad man som jagar efter en snut med påk, och beslutet att ringa in Hvidtfeldtska. Både vilt kastande från svartblocket, och vilt batongsvingande och hundbussande från snutar. Vem som började? Lika lite relevant som när dagisbarn säger det. Ändå, vad man än säger, har man tydligen varit apologet av någon sida. Underligt, verkligen, när man hatar allt.
Jag ursäktar ingen. En krossad ruta, en kastad sten, en smäll på någons käft betyder och ger noll och intet politiskt sett. Samtidigt som samhället naturligtvis borde veta bättre, avkrävas större ansvar, än de ligister som alltid kommer finnas oavsett äkta eller låtsade politiska motiv. Som alltid kommer finnas även i den egna staden och inte måste vara främmande stadsvåldtäktsmän. Man kan inte på allvar tro att noll våld skulle ske om inte Hvidsfeldtska omringats oprovocerat. Men man kan inte heller på allvar tro att det för den sakens skull var ett bra beslut, och definitivt inte rätt.
Varför vissa ville kräkas när Timbro gör högtid av detta? Knappast besvikelse över minskad fattigdom. Globaliseringens tillstånd har ärligt talat jack shit med traumat att göra. Det kunde handlat om vad som helst. Själva traumat är en helg där alla omkring gjorde fel gentemot en legitim politisk rörelse, och förstås rättsskandalen efterråt. Efterföljande decenniets tragedi är inte världstillståndet, det är normaliseringen av våldets förekomst. Inte en legitimering, men närvaron och tillväxten av skuggan av potentiellt våld. Från polis och från stenblocket. Allting har mätts efter dessa händelser som om det kunde hända igen. Skräcken att så faktiskt skulle ske.
Fuck ’em, with no grease I hate ’em like I hate the po-lice
– – –
Måsteläsningen jag ändå funnit: Cecilia Verdinelli i GP i dag, samt Malin Ullgren i DN i söndags. Se även Uppdrag Granskning från 2002, ”Ett år efter skotten”, för att fräscha upp minnet. Det är många jävligheter man glömt på 10 år.
Posted in seriöst, vardag
Tagged GBG01, ideologiskt våld, polisvåld
Kommentarer inaktiverade för Gamla kravallers spöke
Skogen och träden
Vad är det som ska hända när jag sitter på tåget hem i augusti och är färdig? Gift och klar, det sista epilogbröllop därefter över och fast anställning i hamn, inshallah. Jag står vid utkiksplatsen med synfält som genom myntdriven turistkikare och söker bringa ordning bland sommarens hållpunkter. Varje gång jag ser upp från detaljgranskningen skräms jag av hur hållpunkterna inte isolerats. Skogen och träden. Men allt är snart och allt måste göras. Varje dag tar jag itu med en och skjuter upp två. Vad är det som ska hända när ingenting måste göras.
Hur jag kan hata utsikten av allt som måste ordnas men lika mycket hata utsikten av ingenting. Det är samtidigt rimligt och orimligt. Men det lilla livet gör mig lika stressad som the fast lane. Att det alltid kommer nya hållpunkter är min välsignelse och förbannelse. Varje gång tror jag det som lämnats var större än det som kommer. Jag brukar ha fel.
Hugåre mä håre?
Efter en dryg vecka av balsammetoden har jag börjat få till en hyfsad ny rutin i hårtvättandet och torkandet. Det var ganska knepigt att vänja sig vid tex att låta allt vara under torktiden (svinlång pga balsamfukt osv), och hur jag skulle få pli på allt efter att det torkat var inte heller lätt. Först ser det nämligen ut som någon form av övermoussad strandraggarfrilla:
Ovan alltså i måndags, då bara några dagar in i schampoofria livet. Efter att jag rufsat lite i det återgick det mest till mitt vanliga puff, om än lite mer sammansatt än random flygtestar över hela stället:
Sonja fotade också hur det såg ut igår när jag närvarade på Ballistix bröllop i Sthlm, dock uppsatt så man ser inte så stor skillnad mot min vanliga Heath Ledger-knut. Idag ser det ännu mer korkskruvat ut och jag tror att sekten har fått ett ganska rejält grepp om mig.
Hejdå med er / Mvh Pudelrockare -81.
Game of det gamla vanliga
Jag tror att det beror på en fallen slöja. Det känns som när man tar av sig glasögonen på en 3D-film så allt skevar och blir kefft. Kulisser. Game of Thrones episka fantasy är förvisso välgjord visuellt, precis som rimligt balanserande mellan högtravande och jordnära, men jag kunde inte se de första tre avsnitten med ett straight face. Jag skrattade hela tiden, inte av saboterad suspension of disbelief – därtill är jag för luttrad fantasygrabb – men av tydligheten i hur även de mest påhittade av världar byggs upp på reproduktion av vårt egna patriarkala och rasistiska tänkande. Kryddat med spekulativa sexscener under våldtäktsflagg.
Det är förresten visst saboterad suspension of disbelief. Jag kunde inte se det som rimligt att en annan värld faktiskt ser ut som den gör i Game of Thrones. Det gick inte. Precis som med The Walking Deads omtalade tvätterskor kan jag redan nu höra motargumenten eka: Om en primitiv värld ska skildras måste man göra realistiska könsroller för detta! Och ja, i zombieserien kunde det vara sant då vår egen tids uppfattningar om tillbakagången till det primitiva kunde ge detta utfall. I en helt påhittad värld finns dock ingen anledning att göra ett sådant antagande om människans natur.
Tror du verkligen på att enbart moderniteten står mellan oss och patriarkatet? Jag gör inte det. Jag tror tvärtom att moderniteten skapat vår bild av det forna primitiva patriarkatet. Varje framställning av våra egna eller fantasins äldre tider visar männens överordning, kvinnors enda värde som sexuella och/eller avelsvarelser, de upplysta folkens överordning och underlägsnas brutalitet – med eller utan mörka toner på skinnet – samtidigt som dessa i sig är vår enda bild av hur det faktiskt varit. Glöm uråldriga skelett som visat sig vara från kvinnor trots antaganden baserade på jägarutrustningen intill, jag har sett på TV hur det gick till.
Det här är alltså inte specifikt för Game of Thrones. En skildring är ingen skildring. Det blev bara så uppenbart när det storslagna, välgjorda, hypade, och till skillnad från tex Sagan om ringen väldigt o-fantastiska, kom dragandes med största sleven rasistpatriarkat jag sett på länge. Jag är inte upprörd, jag bara flabbar åt vår patetiska och grundlurade tillvaro. Och nej, att nån brud blir mindre våp sen och en annan får slåss är liksom inte nog.
Abortmission
Jag har svårt att förstå denna motsättning mellan bred definition av liv och generös aborträtt. Jag skulle också kunna ”ställa andra frågor än de medicinska” och känna allt Marcus Birro känner inför en hypotetisk förlust av en dotter – oavsett vecka – och ändå tycka att abortens yttre gränser kunde sättas förbi gränsen för ”livsduglighet”. Jag kan definitivt också känna att den termen är ganska obehaglig. Eftersom frågan och dilemmat är obehagligt. Det är ingen idé att låtsas som något annat, och inte heller någon idé att göra det mer obehagligt på falska eller spekulativa grunder. Självdöende, lidande, massaborterande, okynnesmissfall. Ja till livet-stämpel på alla med känslor.
För mig är ”nyanser” inte angående var vi drar gränserna, utan ett ärligt samtal. Här:
Ingen fast gräns håller för när något är ett liv, man kan kalla varje ägg eller spermie för ett liv. Än mindre kan bedömas när ett liv är en individ på andra grunder än religiösa. Det är inte så jag vill avgöra frågan. Ett val att abortera är inte detsamma som att plötsligt drabbas av förväntningarnas död. Den förlorade dottern var individen hon var just för att hon efterlängtats och planerats för. I exakt samma vecka är ett icke efterlängtat barn något annat. Det är ett liv, och abort är att avsluta liv – ändå behöver det inte vara fel. Kvinnors historiska lidande såväl som nuvarande världen över är en brännande fråga, men moraliskt sett inte nödvändig för att avgöra frågan. Det behöver inte ställas upp en konflikt mellan fosters och moders liv, när detta liv är något de kommer dela – ja, även om adoption blir aktuellt. Abort, missfall, bortlämnande är alla en närvaro av barnet som olika människor hanterar olika bra.
Det handlar om ett beslut om det gemensamma livet. Då är det rimligt att den vilja som redan finns tar ett beslut över den vilja som ännu inte uppstått.
– – –
Läs även: Svaret som länken ovan var replik på. Eller om du orkar: Birros ursprungliga härke.
– – –
Edit: Upptäckte just att Jenny W redan ortvitsat med ”abort mission” men jag låtsas ändå som om det är skillnad nog på svenska ihopskrivet = missionärsverksamhet till stöd för abort, och engelska särskrivet = ”avbryt uppdrag”.
Dude-looks, not like a lady
Som 17, 18, 19-årig pseudogoth kladdade jag smink i ansiktet. Kladdade för att jag kunde noll, inte för att jag tycker smink i allmänhet är kladd. Jag var för lat, helt enkelt, för att göra det ordentligt – men ibland blev det snyggt ändå. Detta n00biga förhållningssätt till ”typ smink och utseende” må ha varit med målsättningen att FUCK YEAH KROSSA NORMERNA och dra på omanliga attribut osv osv – men ändå i praktiken utfört på ett traditionellt manligt sätt. Vet inget egentligen, men har någon diffus föreställning om vad som kunde vara snyggt på mig.
Jag ser många mäns aktiva engagemang för utseende börja i hang-ups. Från att smälla på sig en tribal till att samla sneakers. Från perfekt strump-mot-byx-ratio till det mest klassiska: DON’T MESS WITH MY HAIR! Håret är livsviktigt. Kan även överföras på huvudbonad, som då ska sitta lika perfekt som en lugg ska spreta eller ligga. Varför tror du egentligen att högstadiekillar sitter i klassrummet med kepsen på?
För varje ny front i engagemanget ser det ungefär likadant ut: Man ska visst vårda huden, jag går väl och köper nån produkt då – *tar första bästa*. Och så har det gått till, för mig. Lathet en del, noll koll en del, panisk rädsla för försäljartyper när jag inte kan nåt själv en del (samma gäller i tex musikaffärer), och förstås pankhet eller snålhet.
Nu har jag dock själv hittat en fåfängegrej som passar mig helt utmärkt, att applicera på min största hang-up som naturligtvis är håret. Gud vad jag hatat mitt hår. Varje komplimang för lockarna ba ”tack men jag vill ha rakt…..” pga jag är dum i huvudet och har inte orkat lära mig hur man gör med hår. Dudes må bry sig, men koll är det ingen som har. (Obs! Ej alla kvinnor heller, så jag inte förolämpar nån nu.) Sekten jag nu ska viga mitt hår åt heter lockig.se och än så länge är jag bara inne på dag 2 sen sista shampoot, men principen är alltså att kasta shampoot och bara tvätta med (vissa godkända) balsam istället för att provocera fram flott och risighet med diverse kemikalier. Känner mig lite som en dietfrälst mupp men det är ganska roligt.
Att kolla innehållsförteckningar var ett helvete men det är mycket trevligt att se hur de billigaste asen till balsam ofta är de bästa tvättsorterna. För resten av vårdandet måste jag dock prova ut lite annan skit och gelér osv. Kanske till och med överkursen att ha i glidmedel i håret. Det känns alltså inte alls orimligt eftersom det liknar hårgelé ändå, men väldigt roligt att folk utöver det vanliga Klick:et faktiskt gått till kassan och uttryckligen frågat efter vidare överkursen glidslem, man undrar om de lagt till att ”det är till håret alltså”, och om vad personalen säkert ändå trott.
Jag ska i alla fall jobba på denna metod, BM, balsammetoden, och återkomma med resultat och bilder osv osv, och även jobba på att hantera mina dude-looks mer som en lady.
Äkta ”Äkta jämställdhet”
Detta stycke alltså!
Det är ju djupt problematiskt att som Martin, med Pär Ström och fler, vilja jämställa mäns och kvinnors våldsutsatthet. (Om denna rörelse kan sägas att dess känslighet rörande vad som ska klassas som våld ganska vida öveträffar Slagen dams definitioner, vågar jag påstå – ändå har ingen klagat på att det skulle vara ”bagateller” man mäte. Men: Det är ju i kraft av att det ”lilla” våldet sitter ihop med ett grövre våld mot kvinnor, och att detta våld löper över arenor som hemmet, arbetslivet och det offentliga rummet, och inefattar hotelser, fysiskt och sexuellt våld, som gör det relevant att ringa in också det våld som inte ter sig som så kroppsligen allvarligt/grovt när kvinnors våldsutsatthet diskuteras.)
Från Jenny W. om lättkränkthet och tex en slagen man och en dumflabbande annan man. Är det inte genialiskt? Precis som när det gäller samtyckeskrav i våldtäktslagstiftning är ju en gedigen förståelse för vad våld är och hur nivåer samverkar egentligen EXAKT det som krävs för att vår behandling ska vara könsneutral även i praktiken, som ju jämställdisterna ofta ropar på med vissa poänger.
Oavsett om man kan jämställa mäns våld mot kvinnor och det omvända eller inte, som samhällsproblem eller enskilt problem, så är ett våldsbegrepp som inte förutsätter den fysiskt starkes övertag den enda chansen för att jämställa åtminstone bedömningen. Implicit utgår våldtäktslagstiftning från en penetrerande gärningsman (”handling jämförbar med samlag” liksom), och vad misshandelsrelationer döms efter är en i lagtext explicit kvinnlig offerroll (kvinnofrid!).
Den vida definitionen av våld i Slagen dam gör förvisso tydligt den kollektiva erfarenheten* av våld för gruppen kvinnor – men den löser också problemet med ordlösheten för en man som misshandlas av en kvinna. Bättre än all världens Dingo Dingo, och inte fan är det gnäll någonstans.
– – –
* Obs att detta EJ innebär att alla kvinnor delar den. Mvh/Vän av ordning och förekommare av alla idiotmissuppfattningar av vad en kollektiv analys är.
Posted in seriöst
Tagged antifeminism, jämställdhet, våld i nära relationer
Kommentarer inaktiverade för Äkta ”Äkta jämställdhet”
Clueless
Häromdagen blev det lite uppståndelse round teh internets angående Ann Charlott Altstadts krönika i Aftonbladet med den något aggressiva rubriken ”Den blåsta generationen”. Det var ganska bra text, men eftersom Altstedt använde bloggentreprenörer som exempel brann det lite i hjärnan på folk, undertecknad inkluderad. För att få en rimlig bild av hela grejen rekommenderar jag därför Lisa Ehlins kritik och Unni Drougges medhåll för det viktiga, som alltså INTE är ”ååånej ytliga bimbos”. Bara en sådan sak som att Altstedt faktiskt menar riktiga modebloggar/skribenter och inte ”samtliga bloggar i rosa med många bilder” när hon använder ordet modeblogg – det är tråkigt nog mycket ovanligt. Det andas mycket bättreförrism i krönikan, men något bimbohat hittar jag inte.
Detta om bakgrunden. Att jag bemödar mig nu är dock pga Isabella Löwengrips horribla debattartikel som svarar Altstedt. Oj, alltså, entreprenör – bliv vid din läst.
Saken med Isabella Löwengrip är att jag respekterar hennes hustle, men att hon vill göra det till dominerande system har jag noll respekt för. Man måste fatta skillnaden. Och, vad värre är, jag brister inte bara i respekt för att hon på fullaste allvar tror att hennes värld är allas värld. Jag avskyr det, föraktar det, mår dåligt av att veta om hur sådana människor har makt. Detta är hela entreprenörismens problem och EXAKT det som Altstedt med rätta vänder sig emot.
Ja, det var kanske lågt och lite respektlöst att skriva ”Isabella Löwengrip vågade satsa på sig själv och valde en pappa som både är företagare och jurist”. Men själv skriver hon:
”Genom bloggar och Twitter sprider vi våra åsikter. Vi behöver heller inte gå ihop på samma sätt som tidigare eftersom vi kan lösa många av våra problem på egen hand. Om man känner att ens lön är orättvis kan man själv gå till chefen och lösa det, eller så kan man byta jobb. Jag tror att vi har ett bättre samhälle än tidigare där unga har mer att säga till om.”
…och illustrerar precis samma sak. Genom bloggar och twitty skall vi vara individer i förhandlingen, fuck yeah! *vifta med flaggan*.
Hon vet inget, hennes värld är ett fluff. Och ja, det beror på hennes sociala bakgrund. Inte konstigt att hon inte kan begripa vad problemet egentligen är, utan irrar omkring i någon slags arbetslinjenfestival: ”Genom att göra det vi gör ger vi andra personer jobb. Själv har jag sju anställda. Vi ger fler jobb än vad Ann Charlott Altstadt själv någonsin kommer att göra.” Sorteras under: Läst men inte förstått. Vem pratade om skapa jobb? Ni får skapa jobb allihop! Grattis! Men alla kan inte göra detta. Alla som vill kan inte göra detta.
Det är så fruktansvärt ironiskt hur dessa individualismhetsare kan vräka ur sig kliché på kliché om jante och om röda eller feministiska socialexperiment att styra folks val, när de själva frossar så i att alla ska leva som dem, i deras bubbla. Jag vet inte om det är värst i sig, eller det faktum att de inte greppar hur sådana bubblor omöjligen kan existera utan att folk under dem har fucking skitjobb där chefen knappast vittjar guldbyxorna eller ens lämnar god referens till nästa jobb, om det finns nåt. Jante? Nej, den verkliga samhällsplågan är att betraktas som avundsjuk för att man vill ha lite rimliga villkor. Valfrihet? Nej, vi har inte alla den.
”Man vill inte ha en fast anställning. Istället vill man vara frilans så att man kan vara sin egen chef – oavsett om lönen är lägre.”
Du vet ingenting om detta, Isabella Löwengrip. Arrogansen kväver mig.
Om att skilja på grejer
Få är vi inte som reagerar starkt på att våldtäkt och sex så konsekvent sammanblandas i medierapportering, främst i form av rubrikordet ”sexskandal”, eller mer bisarra exemplet ang. några hockeyspelare för några år sedan: ”sexanklagade”. Anklagade för att ha haft sex? Det är inte sex som är det skandalösa om man begått ett övergrepp. Tror man det så spelar man bara dem i händerna som ursäktar lite vad som helst med att gärningsmannen i fråga var kvinnokarl.
I TV4-klippet nedan går Isobel igenom fler och mer allvarliga exempel, såsom att göra gemensam affär av Tiger Woods otrohet och män som begått elelr anklagas för våldtäkt. Erik Helmerson som också gästar i klippet har förstås rätt i logiken bakom att välja rubrikord efter längd – men problemet går alltså definitivt djupare än så, även om man nu skulle inbilla sig att en begränsning till rubriker och löp vore utan skadeeffekt. Oavsett hur praktiskt det är med klatschiga termer.
Något man skulle kunna framhålla är att ”sexskandal” garderar mot tvärsäkerhet i skuldfrågan. Är tex DSK oskyldig vore rubriker om att han begått våldtäkt naturligtvis olyckliga, medan att det är en sexskandal kunde vara rimligt. Dock är detta förfarande ungefär lika samhällsdödande, då det som sagt vilar stora frågetecken över skandalvärdet i att vara ”anklagad för sex”. Det är helt enkelt inte rättvist mot sex i sig att sätta chockstämpel på det hela. Var tex Tiger Woods hade kuken var inte det viktiga, utan att han bedrog (och även det borde vara privatsak och inte vår sak). Att någon random rock star ligger med en miljard personer är inte heller skandal. Det blir fail hur ni än gör om ni inte håller er till saken.
Ändå gör tex SVT samma grej idag, och de är inte ensamma. De kan alla dra åt helvete, och kan vi ha en enad front mot detta fanskap, tack?