Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G

Igår publicerades de flesta texter om Big Brother-spektaklet som Panam deltog i förra veckan. En bunt journalister från kultur- och nöjesredaktioner och bloggare av Stureplanstyp skulle samsas under ett dygn medan TV4:s sidokanal TV11 fick testa kameror och ljud samt få sig lite gratis publicitet. Ett jippo, kort sagt, och inte helt oväntat var texterna som publicerades av exakt de typer man kunde vänta sig från respektive part. I all välmening uttryckt, alltså, för jag tyckte verkligen nyss länkade texter var förjävla bra. Allihop.

Det var dock inte i fokus i gårdagens mediaflöde. Istället var det kritik som gällde. I twitterflödet väl mest känsla av hatstorm pga sån enorm kritikvåg att även om varannan är sansad upplevs det inte så (så blir det, trist men vad gör man). Unni Drougge var kanske mest kritisk av de jag läst inlägg av (har ej all info pga orka + var fett upptagen igår), och därtill, sorry Unni jag <3 ju dig, rätt så foliehattig i spekulationer om vad de fått för betalt. Ingen fick betalt av TV4 för detta, det vore ju rakt av korkat av TV4 som knappast får gratis publicitet för något om de betalar för det.  Det här är tyvärr något som trots dementi och rättande börjat spridas som felaktigt rykte likförbannat.

Nog kan man gratulera Big Brother, och självklart finns all anledning att fundera över agendan hos det kommersiella intresset. Det är en gammal fråga om sponsens legitimering där vad som är rätt och hedervärt kan tyckas enkelt. Det är det dock inte. Inte bara på grund av att det är omöjligt – ja helt jävla omöjligt – att ställa sig fri och rentvådd från alla kommersiella inflytanden i ett de facto kapitalistiskt samhälle. Som privatperson också, men särskilt som journalist som faktiskt bevakar kultur och/eller nöje som människor tjänar pengar på. Få gratis recensionsex skickat -> Vägra skriv. Jo tjenare.

Framför allt är det nämligen orimligt att hävda att varje publicerat ord om en företeelse bara är en tjänst till företaget som satsat på den. Även kritisk publicitet är förmodligen bra för programlanseringen förstås, men för det första innebär det att argt bloggande om köpta journalister är fel av precis samma skäl och för det andra är det inte självklart att detta kommersiella intresses förtjänst övergår nyttan av att inifrån kunna berätta sin version.

Krigstermer: TV4 knäppte kanske 100 soldater på den goda sidan, men den goda sidan kan lika gärna ha knäppt 1000 soldater på den onda genom att till exempel som Åsa Linderborg skriva en helt fantastisk text som ger upprättelse till de dokusåpadeltagare vi utifrån kan kalla dumma i huvudet. Eller i Dragonball Z-termer: Kommersialismen får väl en power level på ca 3400, men människovärdets powerlevel blir OVER 9000!!!!!!1

Inga pengar någon kan tjäna på en dokusåpa har varit värre effekt än det förakt mot människor som kan skapas av vissa format. Deltagande av människor som tillåts på riktigt förstå och berätta om det är en krockkudde mot den effekten, som för övrigt inte är så olik vilken annan holier than thou-inställning som helst. Tack och ajöss, detta räcker för mig.

– – –

Nu ska jag förvisso gifta mig med en av de deltagande kulturjournalisterna och har all anledning att lacka på haters, men det har faktiskt inte med saken att göra. Något personligt är det nog ändå dock, för själv skulle jag tackat ja på en gång. 4 teh lulz, naturligtvis. Och som gammal förkämpe för fulkulturen.