Åtta snabba.

Avsluta filmfestival med två på bananskal framhalkade biljetter. En kort långfilm/lång kortfilm och ett paket kortfilmer som prisats på andra festivaler. Festivalfavoriter var namnet. Äntligen exemplar med epitet Riktigt Bra. Men inte alla förstås.

Jag vaknade helt osannolikt icke-bakis efter den fabulösa natten på Indiejorden (bilder på Djungeltrumman oh yeah) men valde ändå bort den film som gick klockan tre. Så den första var alltså den finska Postia Pappi Jaakobille om en livstidsdömd kvinna som plötsligt benådas och hamnar hos en gammpräst som är blind och behöver nån som kan läsa hans fanmail åt honom. Den var helt ok, men lite för seg för min smak med tanke på att utdelningen i känsloklimax på slutet inte var tillräcklig, samt dessutom en aning svårtköpt eftersom jag tvivlade på en del reaktioner på the big surprise. Men för att droppa något som kan låta som en förolämpning (as seen joked about i t.ex. Family Guy) var det en perfekt längd i alla fall. Jag önskar fler filmer var över på det punkiga en timme plus en kvart. Men marknaden måste suga för en sån längd, till och med mer än för kortfilm. Fint filmat och bra spelat, men not for me, kan man säga i alla fall.

Kortfilmspaketet innehöll förstås den obligatoriska artyfilmen som vanligt, och den sög, trots bra poäng med kopplingen mellan ett 1300-talshelgon och anorexi idag. Palla diktuppläsning till stillbilder. Sen var både Fridhemmares rivaler Skurup och Fridhems filmlinje själva representerade. Fridhem hade bästa film, lätt, den superkorta lilla anekdoten om Kalle och boden från vilken han spanade på knegarna i Stockholm. Skurupfilmen var den lilla mobbing/friendmaking-storyn om en nördkille som får kontakt med den söta tysta tjejen i klassen, alldeles innan han ska flytta typ 60 mil bort. Det såldes som love story i programmet, men jag tyckte det var bättre att se det som kompisskap. Palla könsbarriärskorsande vänskap lika med lööööv, plus att hela pågånde diskussionen kring nördkillar & getting some pockade uppmärksamhet hela tiden. Ganska bra ändå var den i alla fall. Bästa tre var dock den inledande Told you so som effektivt visade hur man lätt börjar visa mer vrede än nödvändigt om man jämt förväntas hala fram den, Förfluten ensamhet som med dockanimation gav en tokläskig bild av ditt kommande liv som åldring, och den egentligen bagatellartade men sjukt roliga Nu händer det igen som till toner av Familjen visade så mycket kuk det bara gick i slow motion, medelst överraskande byxnerdragning. Långsamt tillbakastudsande kuk och gapskratt i slowmo är ett givet framgångsrecept. Alla dessa bör hållas utkik efter.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.