Until 23 hugg i ryggen takes us

Jag såg dokumentären Until the light takes us om den tidiga norska black metal-scenen igår. Alltså den äkta ursprungliga scenen yada yada som fortfarande är den äkta, true & grim och necro etc. Jag älskar den förstås. Men dokumentären var väl bara sådär (verkar bli lotten för årets festival generellt för min del). Som Markitekt påpekade var det lite oklart om man skulle kopplat allting om man inte var insatt, men om man är insatt – hur mycket nytt var det? Varpå Gangsta V bekräftade tesen genom att även efter filmen undra över skillnaden egentligen, mellan black och death metal.

Jag hade förstås inte förväntat mig någon ny redig information såklart, ja jag är insatt, det var såklart samma fokus på kyrkor som brinner och mord och självmord. Men det var ganska intressant att faktiskt höra Varg Vikernes berätta själv om mordet på Euronymous. Framför allt för att han berättade så kallt och sakligt, men likt förbannat uppenbart undvek vissa detaljer just kring de inledande huggen. Ordet han använde var först ”stoppa honom” inte ”med min gamla slöa pennkniv hugga honom i ryggen”. Men han avslutade förstås med att beskriva hur han högg sista hugget i pannan och åkte iväg i sin bil.

Annars var det från hans sida jävligt mycket gnäll på hur media framställde kyrkbränningar som satanistiska eller djävulsdyrkares verk, när han snarare hade nazimotiv bakom, eller åtminstone allmänt kristendomsfientliga. Men hur korkad får man vara när man tror media inte ska tänka, eller välja att benämna det for show, satanism. Fan vi snackar ju kristna Norge där jojk var förbjudet in på 90-talet. Ja come to think of it, fortfarande precis när allt detta hände. Här min kritik.

För eftersom det var mer spektakelbeskrivning än musikdokumentär (visa omslaget till A blaze in the northern sky av Darkthrone medan man spelar upp Burzum, kom igen!) kunde man lika gärna gräva i vad som verkligen är intressant med den ”politiska” delen av framför allt Vikernes version av musiken och rörelsen (som väl mest var 10 pers i en skivbutik om man tar bort copycats). Det skulle kunna vara en studie i hur en sån typ av konspirationsteoretisk och pseudokonservativ nazism försöker berättiga sig själv, eller inte direkt uppstår som en överraskning i ett lika från annat håll konservativt land. För inte insatta ska det väl påpekas att det mest är Vikernes som är nazisten, men synen på kristendomen som grunden till alla fel var nog delad bredare än så. Jag må ha saker emot organiserad religion men det är bara bullcrap att påstå att sättet Europa kom att bli kristet skulle vara genom en medveten förstörande kraft från kyrkans sida.

Som motvikt till Varg Vikernes, eller Hellhammer som något förvånande fortfarande hyllade Bård Faust för att ha huggit ihäl ”that fucking faggot” (eeh ett annat mord alltså 4u utan kollen) och faktiskt fnittrade när han sa det, fanns i alla fall trygga Fenriz från Darkthrone som alltid är en fröjd att se intervjuas, eller Frost i Satyricon som mest var gullig. Men shit vad med folk de kunnat ha med som jag velat höra snacka.

Rolig detalj: på omslaget till ett nummer av Kerrang som visades i bild fanns den lilla rutan i hörnet där Dave Mustaine även ca 1993 gnäller om att Metallica skulle vara ”lika stora som GnR” om han fortfarande varit kvar i bandet… Dä sköj dä.

– – –

Imorgon har jag biljetter som jag fått av en som inte kan gå, det är Rain kl 15 och sedan Letters to Father Jacob kl 17.30, båda på Roy. Äre nån som ska med på framför allt den senare (bakisvarning för t.o.m. kl 15)? Trist att gå själv ju.