Framhålla det som framhållas bör och inte nåt jävla mög

Miljöpartisterna som i Aftonbladet Debatt igår argumenterade för mäns ökade ansvar för barn och hushållsarbete, genom att hävda positiva effekter på relationen och sexlivet, gav nog varandra en rejäl high five och utbriste ”BOOM” vid inskickandet av texten. Javars, så långt en facepalm som fått rejäl resonans i en insjunken fontanell kan låta högt och smällande. För det är ju så dumt att barnen i fråga slår händerna i ansiktet av sekundärskam.

Men gu, tycker jag inte att det är BRA med bättre relationer och eventuell knullbonus? Ehm, ja, jo, och visst tror jag på allvar att dessa effekter är möjliga om än kräver mer än bara nitisk arbetsfördelning. Jämställdhet är way bigger than varannan damernas/herrarnas. Det är förstås ingen nyhet för skribentduon Ericson/Oscarsson, och deras tanke att valsa in med jämställdhetspolitik med ett manligt perspektiv är inte i sig dumt utan högst önskvärt (bra poänger fanns i artikeln och punchlinen var fet). Att börja locka med personlig vinning eller typ tvåsamhetens stabilitet kan dock aldrig vara en bra utgångspunkt. Det är rent antiinellektuellt eftersom det bortser från möjligheten att den framforskade vinningen är felaktigt baserad, vagt eller icke existerande eller i bästa fall bara en trend just nu som lika gärna kan vända när jämställdhet är ute (watch 4 teh lågkonjunktur!!).

Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter är en rättvisefråga och inget jävla gullegull, precis som klasskillnader inte ska motverkas för att ”även överklassen tjänar på jämlikhet” (<– asså, läs det där igen och föreställ dig massornas hånskratt). Det ska inte behöva vara ett nöje för mig att vara ”jämställd i hemmet” bara för att jag råkar trivas så, och den stolthet jag kan känna är rent osund och bygger på en föraktfull positionering mot ”de andra helt ojämställda skitmännen”. En föreställning man gör bäst i att motarbeta om än man inte måste skämmas för den. Alla vill ju vara annorlunda på sitt sätt, och det gäller nog dem som inbillar sig att de är ensamt macho i ett land av könslösa blöjmän.

Du ser, det kommer hänga på vem som bestämmer: feministeunucken eller machoposören. Så kan vi faktiskt inte ha det. Utgångspunkten måste vara vilket som är rättvist, och sen får väl människor leva hur ojämställt de vill efter dessa lika villkor. När de kommer och klagar efter vårdnadstvisten – ja DÅ kan vi förstås ge en liten läxa i orsak och verkan, men det är ingen punkt att starta ifrån.

En exakt motsvarighet till ovan nämnda feltänk är hur vissa människor fått för sig att man ska försvara allt från kulturliv till humaniora med hur nyttigt för själen, tänkandet och vårt allmänna välbefinnande dessa är. Det är en trevlig filosofisk tanke och även här något jag själv tror på, men som utgångspunkt är det bara att följa i marknadsnyttans retorik istället för att kämpa för kulturens rätt till sig själv utanför allt nyttotänkande. Att allt ska ha ett värde är i sig en politisk doktrin som faktiskt inte alls är självklar – börja där, olönsamme lille älskade vän.