Hipster D-Fens

En sjöman for till hipstamaticland / för att lära sig om hipstamaticland / och när han kom till hipstamaticland / fick han lära sig om hipstamaticland

– – –

Jag sitter på 5-kronorsuniversitetet. Min vän Philip samlar sina akademikervänner och några till nån gång i månaden för att lyssna på kortare föredrag av tillfällets frivilliga, ett utbyte där ansvaret växlar varje gång och man får snacka om whatever. Denna gång snackar Per om fixie-cyklar.

Fixie är en typisk hipstertrend nu, kanske ni redan känner till det några av er. Du Gustav vet väl grejen? Säger Per och menar att jag är en hipster. Jag ba wut. Inte förolämpad, men ställd. Är jag? Inte förolämpad men … ärligt? Lite smickrad. Nog för att det associeras med trendängslighet och skit, men har jag alltså framstått som killen med koll? Jag har alltså exakt samma lulzförhållande till kläder och stil som när jag hade en ironisk Katten Findus-ryggsäck i sexan. Kult och ironi var inte direkt en fördel när man var 12 år, men plötsligt ger det alltså en stämpel av – hur ansträngd den än må vara – cool.

Jag vill va cool. Givet.

I DN skriver Matilde Sköld en lysande artikel om hipsters, till stor del en intervju med Joe Mande som satt ihop bloggboken Look at this fucking hipster. Det småparadoxala att ingen flabbar åt hipsters så mycket som hipsters själva tas upp och det är mer insiktsfullt än det mesta jag läst om saken. Det ligger lite i ironikulturen bakom (nya) hipsterbegreppets tillblivelse att de kommer vara dels självironiska och dels helt utan självinsikt.

Mig: File under: utan självinsikt. Inte som Agnes hipstermän*, vars största fail är att tro sig vara annorlunda än andra (det är han inte), utan som att jag inte fattade att nåt jag lulzar med framstår som ett försök att vara cool. Därför kan hipsters sitta och flabba åt andra hipsters som de tror försöker vara hipsters när de i själva verket försöker med … ja inget alls, samt skrattar tillbaka åt andra hipsters. Hipstern är inte en person, det är ett state of mind och ett begrepp.

Det som inte tillräckligt förklaras i DN är detta. Man kan inte förstå saken genom att kolla på personer och anklaga dem. För det första måste man närma sig hipstern själv och leva nära. Fråga en random svenne och han kommer inte fatta vad du menar med hipster. Är man intresserad av hipster är man förmodligen nära att vara en också. Sad but true och inte så jävla sad heller utan rätt självklart. Joe Mande är så jävla hipster, tro mig. Själva hipsteranklagelsen är nämligen det absolut största hipsterdraget av de alla.

Jag är inte bara så ängslig för mig egen cool att jag tänker på den hela tiden, jag är också väldigt noga med att distansera mig mot andra ängsliga och deras försök till cool. Mandes slutcitat – hur lysande det än är – visar inte bara på hipsterns metaironier utan på hans eget metaironiserande hipstervarande.

”Ironins död? Jag har just skrivit en bok som förlöjligar hipsters, som nu säljs på Urban Outfitters och köps av hipsters. Jag tycker att ironin verkar må alldeles utmärkt.”

=

Jag har gjort en bloggbok som säljs på Urban Outfitters.

Jag tycker hipstern i mig syns utmärkt.

Det är lätt för mig att säga det här. Jag vågar påstå att ALLA som vet vad en hipster är kan fotas och läggas upp på Look at this fucking hipster själv. Det är bara så mycket som krävs, och ibland inte ens det. Look at this fucking metalband och säg att sångarn inte ser ut som en hipster. Skägget! Kom igen.

Vet du om att det är omöjligt att ha en mustasch överhuvudtaget utan att få den kallad ironisk to your face eller bakom din rygg? Ironisk mustasch, det är en sån jävla myt. Man kanske börjar infallsodla, men så fort man kollat på den och tyckt den var lite snygg så är den bara vanligt snygg. Hipsterbegreppet och vanligt mode blandas ihop till nån form av oigenkännlighet och nu kommer det riktigt ärliga försvaret:

Hipstern i sin renaste personifiering är naturligtvis livrädd att inte duga. Men du, hipsterspottaren, vad är det du är rädd för? När precis allt som är lite avvikande ses som ett desperat försök, hamnar man inte bara i jockland där alla ska gå i samma sportjacka? Associerade klädstilar må vara tydligt skapade i ett ironiskt klimat och bli lite crazy därefter, men inga människor du fotar och bloggar har valt dem av andra skäl än vilket mode som helst. Det kommer alltid vara straffat att slava helt under mode och trender, folk kommer vara rövhål när de har cool, men maktmedlet att håna varenda wigga i nåt grymt plagg med eventuella ironiska undertoner har alltid varit det största rövhålandet. Släpp min cool? Släpp DIN jävla cool.

”Karaktäristiskt för hipstern är att han inte kallar sig själv för hipster, han snarast skyggar inför termen” och så blev hipsterspottaren en hipster själv. Titta på bilden på Joe Mande ovan och säg att du inte först tänkte att den skulle illustrera hipstern.

MVH// Killen i en Nerd Life-tatuering

– – –

* Den hipster som beskrivs i det inlägget är nästan ett ännu bättre bevis på att inte ett skit är nytt under solen. Samma trendcrowd som tror de revanschar sitt högstadieutanförskap som alltid funnits i kulturvärld och klubbliv. Jag har också revanschat mig, jag vet det mycket väl.