Kiss Kiss Damage Forever

Jag har väldigt länge fått dras med dilemmat att lyssna på musik skapad av människor jag inte gillar eller som är direkt hemska. Senaste nämnda exemplet är förstås Burzum som jag till och med undvikt ända tills nu bara för att jag visste för mycket om Vikernes innan jag hörde nånting av musiken, men efter att ha fått lite black metal-revival efter Until the light… ändå kollade upp och gillade rätt mycket (vad gäller de tidiga skivorna). Inget unikt för mig det här förstås, det är väl något de flesta gör oavsett hur mycket tankekraft man lägger på det.

Men så såg jag en YouTube-video inbäddad i ett inlägg på First Up! angående hela affären med Chris Brown och Rihanna som fanimej gav mig en betryggande tanke som jag tänker försöka hålla fast vid. Vilken såklart har att göra med att skilja på verk och person, men som inte bara gör det som en ursäkt utan ger en vidare möjlighet att faktiskt på allvar förkasta ett beteende utan att behöva välja bort musik eller annat. Fast snarare genom att inte välja bort. Kommer till det.

Men kolla videon först, det är bra skit. Här.

Alltså, det jag vill ha sagt: Genom att ta det på allvar att personen är en annan än vad som hörs och syns i verket tar man inte bara bort skuld från verket och din lyssning/läsning/whateva utan man tar bort alla jävla bortförklaringar som ett fan lätt använder om sin idol. Framgår vad jag menar? Det vill säga att om jag är nere med Chris Brown som fan för att han sjunger så jävla fint och bra och det är kärlek och whatever så behöver jag ändå inte låta det komma ivägen för hur jag ser på eventuella bevis mot honom. Detta är givetvis för fresh för att spekulera i som exempel på misshandel, men som exempel på dilemmat är det utmärkt just därför. Att jag skiljer personen från verken, eller för den delen från sångaren i sin roll på en scen, gör att jag kan acceptera alla bevis som kommer utan tjafs och i övrigt håller mig neutral. Så långt man kan det någonsin förstås.