Förutom att det var sjukt generande varenda gång Kleerup fick säga nåt på Grammisgalan i onsdags tänkte jag under galan på en annan grej också. Rigmor Gustafsson som delade ut bästajazzpriset påade ju detta med en hänvisning till det gamla vanliga snacket om jazzens forna demonstatus, och glatt och skrock om underförstådda etablissemang.
Det är förstås sant det där, mycket lustigt kan man ha över panik inför jazz, Elvis, Beatles och så vidare. Men är det inte lite väl genomskinligt att allt det där används än idag för att på nåt sätt greppa tag i obefintliga halmstrån om underdogstatus, av människor som för länge sen blivit just etablissemang? Lite som vidare karaktärsdrag för det embiroeska, att man i samma andetag hatar på en föreställd auktoritet som man spottar på det nya fruktansvärda som inte är rumsrent eller äkta nog. Om den egna utgångspunkten fortfarande är en underdog blir det ju så mycket bekvämare att klaga på allting annat nytt. Liksom Hey vi är ju bespottade så det kan ju inte vara moralpanik när vi talar eller? Det är jävligt mycket en 40-talistgrej och Gustafsson är förstås inte en representant för en sådan grupp på åldersmässiga meriter, men en fullt fungerande representant för jazzgenren som inte är så jävla farlig längre. Sen är förstås just 40-talister mer av typen som fokuserar på att vältra sig i hur Beatles och samtida grupper var sedda som farliga, och naturligtvis i den alltid närvarande 68-hypen (för det är ju absolut inte bara en musikgrej detta). Och det är inte på något sett typiskt för bara den generationen. Alla vill vara underdog och det reproduceras för varje ny generation, rörelse eller subkultur.
Modernaste exemplet som verkligen passerat rätten till några som helst slags anspråk på underläge är förstås hårdrocken. Då särskilt den som sorteras in just under den termen och inte några utflykter i döds eller black, eller ens metal (även om typ Slayer och Metallica lätt är på god väg in i samma verklighet). Det var sjukt skrattretande att man försökte framställa det som oväntat att Joakim Cans blev champion i Körslagets förra säsong, när Hammerfall har inte bara massor av äldre fans, utan framför allt en jävligt bred åldersspridning på sina fans. Det är så man verkligen ser att det är folklighet i faggorna. På Radio Guld som finns i bland annat mina hembygder i Västernorrland, en kanal som alltid kört gamla trygga saker enbart, har till och med 80-talshårdrock som Whitesnake börjat nästla sig in. Det må vara snäll hårdrock, men så är det ju också det – vad förutom sporadiska images har någonsin varit särskilt radikalit eller svårt i klassisk hårdrock? Fortfarande popmelodier för helvete. Återkom när ni sett Dark Funeral dirigera en kör i TV4.
– – –
(Kul va, att jag osökt fick ännu en referens till Körslaget när jag skulle snacka underdogism.)
2 Responses to 40 underdogz