Return of The Mad Hatter.

Alltså jag kunde naturligtvis inte låta bli att både a) somna en stund ändå efter att ha ätit frukost med föräldrarna, samt b) drömma ihop en fortsättning på Hattmannen. Men det slog mig inte förrän jag var vaken att det faktiskt var han.

En dryg typ var plötsligt med i mitt kompisgäng, nån som hade några underhuggare och var vältalig (internt, för såna som exempelvis Yoho kan vi säga att han var Hattmannen i grunden, men mixats lite med Djävulen i Sundsvall). Han hade alltså inte hatten med sig, likheten kom jag som sagt på efter jag vaknat. Så var vi hemma hos mig och han betedde sig inte bara drygt utan helt ofattbart. Stängde av musik jag satt på och när jag sa att det ju ändå var i mitt hem svarade han bara att så säger folk ju alltid. Var inne i köket och rotade i alla lådor och drog ut dem husrannsakan style. Och när jag stod och hade min ilska bubblandes frågade han om han i alla fall kunde låna några flyttkartonger.

Det här är ju jävligt ospännande, men det som är intressant på riktigt är att jag när jag vaknade mitt i ett läge då jag ville skälla ut honom var jag riktigt besviken. Blåst på konfekten! I mina drömmar inträffar inte helt sällan att jag känner mig av mer eller mindre giltiga skäl kränkt som fan och vill förstås kunna skälla ut de ansvariga. Nu fick jag aldrig mer än säga till att det ändå var i mitt hus, och tänka att jag skulle köpa loss besväret med att ge karln några flyttkartonger.