Det är inte första gången jag på dylikt sätt klantar mig. Säkert inte sista. Jag satt i alla fall på vagnen på väg hem från Systemet inför gårdagens hemmafest och vid Vårväders ungefär pajar mina hörlurar, det är såna där proppisar och den ena bara tystnar och jag kan konstatera att det är sladden in i proppen som slitits av. De var billigt skräp jag snott av pappa i somras när mina förra billiga skräplurar pajat så jag är inte sur i högre grad än att det är lite drygt att jag måste vara utan musik tills jag köpt nya igen, som jag ändå tänkt eftersom de som sagt var billigt skräp. Jag finner i alla fall lite nöje i att helt slita loss det sista som fäst kvar och håller lösa proppen i ena handen och sladd och andrapropp i andra handen. Sitter och knyter ihop till en äta-godissnöre-knut under färden de sista hållplatserna. Slänger lurarna i soporna när jag kliver av.
Sen sitter jag hemma och kommer på att jag ska lägga in den där nya Jean Grae-skivan jag skaffat, använda mina större studiolurar till spelaren på vägen till festen sen. Men det går upp för mig att jag fan inte vet var mp3-spelaren är. Går vidare upp för mig att den faktiskt inte är på något av de logiska ställena. Går upp för mig att den är kvar på sätet på vagnen, att jag haft den mellan knäna och bara rest mig och gått ifrån den.
Aldrig så nöjd med att inte ha nån flådig jävel eller fucking Ipod, för då hade jag tvingats smaka pengaförlust också. Men fan vad jag ändå gillade min chockrosa lille jävel. Så mycket man ska säga ajöss till.