Jag var på fest igår. Det var utflyttningsfest i lägenheten jag kommer ha inflyttningsfest i om kanske en månad eller nåt. Det var ganska soft och ingen tapetrivarfest, precis i min smak för gårdagshumöret. Men sen kom gitarren fram.
Guuuud! Bruka allvar människor. Inte bara gitarr i sig, alltså. Kanske kan jag ibland acceptera det. Men Jesse James droppade med en gång spådomen att det skulle bli Barn av vår tid. Och första låt: javisst, så blev det. (Tack för gott medhatande Jess!)
Dessa satans youngsters utan någon som helst distans som går lös på gammal mögelprogg och bara återskapar klyschorna från days of old för varje ny generation. Det kanske är Upp till Kamps fel, trots att den var bättre än så. För jag kan med progg. Ibland gillar jag progg. Men det där gängets låtval sa så oerhört mycket om vilka det var som satt där. Nämnde jag att en i gänget på balkongen tidigare förklarat att han gillade (slash antydde medlemskap i) AFA och pratade om hur man på mötena mest planerade vem man skulle spöa upp härnäst.
Fuck the hell off.
Och idag, som brevet på posten, skriver Johan Lindkuk i GP om Ebba Grön-boxen och hävdar deras, och Gyllene Tiders, större makt över generation efter generation än Abba, med argumentet att Abba fås genom tvång medan Ebba spelas på varje gräsmatta varje sommar. Själv undrar jag ju hur blind han kan vara inför det faktum att det är gräsmattans jävla gitarrmongon som tvingar sig på. Försvinn ur min samtid!
One Response to Min gamla hang ’em.