Det andra Mello-inlägget

Deltävling tre utan tvekan worst hittills. Fatta att det bara var två bidrag som framfördes tight. Idel ful sång och kassa framträdanden, det var fan jobbigt att se. Vinnarna BWO levde på gamla meriter och fucked up kostymer, och gick vidare på ett halvdant nummer. Det var en helt ok låt, men knappast i klass med nån av de tre bästa från förra veckan. Är det inte fantastiskt trevligt dock att farbror Bard kommer undan med att balansera Elitlistan-personlighet och högst seriöst filosofanspråk med oerhörda pajaskostymer? Jag är inget fan av hans tankar men han är ju smart liksom. Fan, han är ju sveriges Marilyn Manson! Om man ser till Mansons tidiga scenkläder that is.

Andra finalisterna Frida Muranius feat. Headline var svåra att ta ställning till. Det lät tunt, utom när rapparen körde sin grej på riktigt (och faktiskt visade sig vara den första i Mellohistoria som faktiskt kan sin shit någolunda när det kommer till rap), men alltså: framför allt är ju det här en sån låt som förvisso är glad och lite catchy och så, men fel i sammanhanget. Man kan inte vinna Eurovision med en sån låt. Man kan kanske komma hyfsat högt, slippa kval i alla fall, men nä, inte mer.

Bästa låten, som låt, var ju faktiskt helt oväntat pseudooperan When you need me med Thérèse Andersson, men också den var lite tunnt framförd och hade en värdelös tonartshöjning utan kraft. Jag hoppas på uppryckning nästa vända. Eller egentligen inte, om nån av de andra favoriterna ska komma tillbaks. Men hon charmade mig hårt med fake it ’til you make it-svaret på Nours obligatoriska efteråtfråga. Hon var den första som svarat bra i det där onödiga momentet. Kvalare nummer två var det första av de två enda tighta framförandena, och dessutom min andrafavorit. Caracola körde en sweet liten fluffig dänga utan egentlig mening men ändå trevlig och med schyssta stämmor på refrängen. Och texten! Bara titeln Smiling in love var helt uppåt väggarna fucked. Jag älskar fåniga texter.

Det betyder inte att jag gillar dåliga texter i allmänhet. Det värsta som finns är de som försöker vara djupa och seriösa men verkligen inte kan. Mannen som ler som Kramer gör i full bedövning och The Jimmy-skor, Patrik Isaksson, hade en låt som besvärligt nog inte var så kass, men texten var lam lam lam och framförandet parodiskt. Vad gjorde han med den röda micksladden? Trodde han det var en cool show? Den såg ut som en vattenslang dessutom. Och sämsta tonartshöjningen. Och partiet i refrängen då titeln slängs in: worst ever. Han får ta sitt retard smile och tävla i Special Mello nästa år istället.

Jag har fört anteckningar den här gången, så det blir utförligt. Det andra bidraget som framfördes tight var förstås Ainbusk. Men låten, träigt värre i mina öron. Det är 40-talistmusik som jag inte fattar. Sven Wollter må avguda dem, men jag kan bara ha likgiltig respekt. Kass text också, Pling är verkligen ojämn.

Mickey Huskic hade skrivit sig en helt ok låt, men han borde skickat nån annan att sjunga den. Det där klarade han verkligen inte av. Precis som jag sa alltså, dåliga framföranden hela kvällen, en sopkväll. Och då fanns inte ens en enda kalkonlåt med! Det närmaste man kom var väl vansinnigt malplacerade Eskosuck som inte ska befatta sig med singback. Såna mesiga verskomp måste vara lika live som sången om det ska fungera med en sångare som inte är melloskolad. Herregud vad det sög gammal röd vattenslang. Sistaplats javisst.

– – –

Varför åt jag en sån korkad frukost? Jag vet förstås att det var för att de andra plundrat all vanlig frukostmat innan jag och Link kommit upp, men vafan Gustav, mannagrynsgröt med vispgrädde på? Skärpning.