Stark tobak

När Cigaretten efteråt av Horace Engdahl kom ut väcktes en del sura miner efter en recension i SvD skriven av Fabian Kastner. Detta eftersom Engdahl i texten uppges ha ”tuffat till sig” i och med boken, att han ”ger slängar åt feminismen och det politiskt korrekta” och att allt rentav handlar om ”rätten att säga ”bög” och ”blatte”. Att knulla och kröka. Vara ”man med stake”. Inte säga ”hen”.

Vilket trams!

Jag anade redan utan att ha läst boken att Kastners tolkning var en runkfantasi för softa killar och störde mig lika delar på recensionen och på människor som rasade över Engdahl på grund av dessa hörsägner. Nu har jag äntligen läst boken, älskar den, och kan konstatera att Fabian Kastner verkligen var ute och cyklade. Om något är det softa kulturkillar som får slängar i Cigaretten efteråt:

Det verkar som om det romantiska poetidealet har återtagit förlorad terräng på sistone. En ung man på TV förklarar sin beundran för Bruno K. Öijer med att poesin för Öijer inte bara är dikter utan ”ett sätt att leva”. Det senare föreföll rentav vara det viktigaste. Men så bra texter som Öijers åstadkoms inte genom att någon ”lever” utan genom hårt arbete dag efter dag vid ett skrivbord, vilket poeten säkert är den förste att medge. Vad fick den unge mannen det där med levnadssättet ifrån? Antagligen från dessa uppträdanden i skrivandets marginal, som journalisterna älskar att uppehålla sig vid: ”särlingen Bruno K.”, han med de mörka glasögonen och de snygga oförskämdheterna, enkronorna i tunnelbananoch legendariska barrundor. Det vore förnämligt om poeterna kunde anstränga sig att vara fullkomligt alldagliga, gärna lite tråkiga, så att unga män inte missförstod hela saken.

BOOM. Så går det när man låter ”machometaforiken” ta överhand och läser ett genomarbetat allvarligt verk som vore det en ”senkommen tonårsrevolt”.

Engdahl är inte desto mindre reaktionär i flera stycken. Det är inget att göra stor affär av, men den generationstypiska fördomen om bloggande som en pladderstuga man lika gärna kunde ta på telefon två tonåriga flickor emellan, eller skrivit i dagboken, blir något ironisk. Detta eftersom texterna i Cigaretten efteråt hade suttit som en smäck på en litterär blogg av hög kvalitet. Min starkaste känsla efter att ha läst boken är faktiskt att Engdahl verkligen borde skaffa blogg. Har inte Peter Englund lärt ut detta i Akademien? Högtravande manslitteratur finns det förstås gott om i bloggvärlden, men knappast av denna kvalitet.

Ordet aforism är svårt att uttala utan en invärtes kräkning, men formen är svår att motstå. Ändå är det inte Horace Engdahls formuleringskonst som intresserar mig utan dess innehåll. Mat för tanken, även i de stycken som blir för beska för min världsbild. Som rätten att säga ”blatte” då? Nej, det är faktiskt inget som förordas i Cigaretten efteråt. Däremot konstateras att känslorna finns kvar även när orden byts ut och att censur av språket inte utraderar vår börda att behöva stå ut med varandra. Förvisso.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Stark tobak

  1. Ivar A says:

    Blir hemskt sugen på att okynnesköpa boken på lunchen!

Comments are closed.